Mardrömmen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag kände paniken komma smygande. Han fanns här någonstans, det visste jag.
Jag kröp ihop under mitt tunna täcke och blundade. Det enda jag kunde hoppas på var att han hade druckit sig så full att han inte skulle orka med mig ikväll. Dörren till deras sovrum stängdes igen med en smäll. Lättad kände jag tårarna komma. Jag kände en känsla jag har svårt att beskriva. Jag grät i tysthet och bad i min ensamhet att detta snart skulle vara över. Men jag visste, att även om jag var trygg för stunden så skulle han aldrig ge sig.

Jag sitter på min säng, bakom den dörr som så ofta förblivit stängd de senaste månaderna. Tårarna rinner nedför mina röda kinder. Även fast jag försöker förtränga allt de onda, kan jag inte längre ens försöka låtsas vara glad.
Jag är rädd. Rädd för honom som tagit min egen mamma ifrån mig. Han har gjort min mamma blind för verkligheten. Hon tycks inte längre se hur illa han egentligen gjort henne.
När min mor och far för några månader sedan skilde sig slogs mitt liv i spillror. Då trodde jag aldrig att ett leende skulle kunna komma över mina läppar igen. Den känsla av tomhet i det stora hål mina föräldrar lämnade efter sig, när de gick skilda vägar åt, trodde jag aldrig att jag skulle tvingas uppleva på nytt. Ilskan jag kände då, är obeskrivlig. Det var mest pappa jag var arg på. Min egen pappa som alltid hade funnits där för mig reste sig och gick ut ur mitt liv. Nu hör jag knappt av honom längre. Även om telefonsamtal och brev gjorde att vi höll kontakten känns det som att jag kommer allt längre honom för varje dag som går. Min högsta önskan skulle vara att jag kunde få tillbaka mina två kära föräldrar så som de en gång hade varit.
Jag slumrade till. Med kudden hårt tyckt mot bröstet och med tårar som rann ville jag inget annat än att bara få lägga mig ned och dö. Jag slöt ögonen och hoppades att mardrömmen snart skulle ta slut. Mitt huvud föll tungt ned mot kudden och jag kände mig liten igen.

Det var någon som jagade mig. Det var han. Han tryckte in mig i ett hörn. Jag kände kylan från den fuktiga väggen tränga sig igenom mina kläder. Det var kallt. En vindpust svepte in igenom rummet och fångade mitt hår. Jag ryste till när nackhåren reste sig av den plötsliga kylan. Jag försökte ta skydd med händerna, men han höll mig i ett fast grepp. Det enda jag hann tänka var att inte låta honom komma åt mitt huvud. Han gav mig ett par örfilar samtidigt som jag såg hans äckliga leende emot mitt sårade ansikte. Trots slagen kände jag inte längre någon vidare smärta. Jag hade vant mig vid den smärta som hade fått mig att kvida för bara en månad sedan. Han försökte slå och sparka mig men lyckades inte förrän efter ett antal försök. Mina ben darrade och tårarna hindrade mig från att se klart. Jag sjönk ned mot det kalla golvet men han drog genast upp mig på skakiga ben igen. Hans ögon var blodsprängda av ilska och jag såg att han riktigt njöt av den smärta han orsakade mig. Tillslut orkade jag inte kämpa emot längre. Jag kröp ihop och väntade på slagen. Han gav mig en ännu en örfil och ett hårt slag i magen. Det enda jag mindes var att jag vek mig dubbel av smärtan, innan allt blev mörkt.

Med ett ryck vaknade jag, alldeles kallsvettig. Skakande, och med minnesbilder från drömmen skulle jag kunna ge vad som helst för att han skulle försvinna ut ur liv. Jag var beredd att döda honom. Jag stod inte ut med smärtan han orsakade mig längre. Den här drömmen hade inte bara varit en dröm, det hade varit min verklighet så länge nu. Ibland undrade jag om det var mig det var fel på. Det kanske var mitt fel ännu en gång, att han var tvungen att slå mig.
Jag var en tonårstjej med vems drömmar som helst. Men bakom de stängda dörrarna, till den vackra fasaden tvingades jag utstå en människa som levde av att se någon annan våndas.
Det enda jag önskade och bad om var att få leva ett normalt liv. Så jag hade levt innan han kom in i mitt och min mors liv.
Allt började egentligen redan när jag var liten. Min mamma och pappa bråkade oavbrutet. Då var jag än för liten för att förstå vad allting handlade om. Men ju äldre jag blev, ju mer kunde jag förstå. Det var jag som orsakade deras problem. Detta pågick under flera år, utan att jag fick en riktig orsak egentligen . Så en dag reste sig min pappa och vandrade ut ur mitt liv för gott.
Saknaden efter min pappa var så stor att jag gång på gång funderade på att rymma. Bara försvinna från alltihop. Trots det höll jag ut, i väntan på att ett mirakel skulle ske.

En dag stod han bara bredvid min mor och log emot mig medan han försökte omfamna mig. Jag drog mig undan, innan han ens hunnit lägga sin arm emot min axel. Det var början till något som kom att utveckla sig till något jag aldrig kommer att glömma.
Min fientlighet till honom kom att utvecklas till ett hat som senare kom att förorsaka det som gjorde att min familj aldrig skulle kunna bli hel igen.
Egentligen gjorde han ingenting som skulle tyckas konstigt. Men jag tror både han och jag visste att våran relation skulle bli ohållbar om tid gavs. Ändå försökte jag visa honom respekt och tillit, medan han så fort tillfälle gavs försökte få mig så sårbar som möjligt. Han kränkte mig utan att mamma egentligen lade märke till vad han gjorde. Jag tror inte att varken mamma eller jag förstod vad han höll på med innan det var för sent.
Han kom in till mig sent på kvällen, mamma var inte hemma. Han sköt igen dörren och såg sig omkring. Jag kände att han luktade sprit. Jag vände bort huvudet, och kände hans andedräkt stiga i rummet. Han kom och satte sig på min sängkant, han frågade hur det var med mig. Han tycktes sig se att jag inte mådde så bra. Han lade sin hand på mitt knä och smekte mitt lår. Allt jag ville var att skrika, men jag kunde inte. Det skulle ändå inte spela någon roll, grannarna kunde omöjligt höra oss. Min hals snörde ihop sig. Jag kände på mig vad som skulle hända. Signalerna nådde ändå fram nu. Att jag inte hade förstått att det här skulle hända. Jag försökte dra mig undan men han höll mig fast. Tårarna rann nedför mina kinder och jag bönade och bad, men han släppte mig inte. Paniken växte i mitt bröst och ju mer jag försökte vrida mig loss, ju hårdare tog han i. Han smekte mig över låren och hans hand rörde vid min navel. Förtvivlat försökte jag komma ur hans grepp, utan att lyckas. Han slog mig över magen och brösten, utan att jag kunde göra något. Än en gång försökte jag skrika. Men han slog mig över munnen så fort jag ens öppnade den. Han slog mot mitt ansikte, som nu var randigt av alla tårar. Jag gr...