Den värsta mardrömmen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon sitter på tåget på väg hem från stan. Hon kollar runt omkring sig i vagnen med sorgsna ögon, det är sent och tågvagnen är nästan tom. Hon känner att hon har gråten i halsen och sväljer frenetiskt, utan resultat. Det hade inte blivigt som hon hade tänkt sig, allt hade blivigt helt fel. I en handvändning hade hon förlorat sin bästa vän, sin pojkvän och en annan väldigt nära vän. Saga, Ante och Nalle hade suttit på tåget till hälsingland efter att ha varit och hälsat på henne och Sagas pappa, som båda bor i Stockholm. De hade kommit ned på fredagseftermiddagen och haft en mysig kväll då de hade lagat god mat och hyrt film. Sent på kvällen åkte Saga och Nalle hem till Sagas papp och de andra två blev helt ensamma då hennes familj var bortrest över helgen. Hon älskade att vara ensam med Ante, inte för att de gjorde något speciellt. Hon trivdes i hans sällskap och visste att hon kunde vara sig själv.
Hon slår bort tankarna från den underbara helgen och tänker istället på hur det är nu. Tomt. Ingen Ante, ingen Saga och ingen Niklas.
Tåget hade spårat ur och kraschat in i ett berg, ingen av de tre hade överlevt. Hon hade ingen kvar. Hon tänker på hur hon naivt drömt om att hon skulle flytta upp och bo hos sina vänner när hon gått klart skolan, en dröm som nu aldrig skulle slå in. Hon kommer aldrig mer kunna åka upp dit, det skulle bli för smärtsamt. Hon älskar hälsingland men hon vet att det skulle kännas fel att åka upp dit nu när de inte fanns där, nu när de var döda. Hon tänker tillbaka på alla de minnen som hon hade tillsammans med dem och känner hur tårarna börjar rinna ner för hennes kinder. Hon reser sig och kliver av tåget, hon var framme vid sin station.
Hon går längst den tomma perrongen och bestämmer sig för att gå hem istället för att ta bussen så att hon kan röka en gång till innan hon kommer hem. Hon beslutar sig för att ta vägen genom skogen så att hon kan gråta fritt utan en massa förundrande blickar från förbipasserande människor.
”De som säger att allt som händer har en mening har fel, vad skulle vara meningen med deras död?” Säger hon hög för sig själv med gäll röst.
Hon önskar att det kommer att ta lång tid att gå hem men vet att det inte är långt. Hon gruvar sig för kvällen, hon vill inte gå och lägga sig. Hon tänker tillbaka på alla de sömnlösa nätter hon haft efter olyckan, rädd att somna då det enda hon kunde se när hon blundade var hennes vänners döda ansikten. Ansikten som hon aldrig kommer att se igen.
Hon låter tårarna rinna fritt och fortsätter på den lilla skogsstigen. Det är mörkt ute och granarna reser sig hotfullt mot himlen, men hon bryr sig inte om det. Hon har aldrig varit mörkrädd och har ingen anledning att bli det nu heller. Hon stannar och sätter sig på en halvstor sten som är täckt med grön tjock mossa. Hon tar fram cigarettpaketet, tar upp en cigarett och tänder den. Hon tar några djupa bloss oh känner hur lugnet sprider sig inom henne. Hon har alltid blivigt lugn av att röka av någon konstig anledning. Hon och Saga brukade alltid gå ut på Sagas balkong och röka när de blev upprörda eller irriterade över något för att de skulle lugna ner sig, det skulle de aldrig göra om. Hennes bästa vän är död och hon kommer aldrig mer att få se henne igen. Det gör ont i henne när hon tänker så men hon kan inte låta bli. De skulle aldrig mer kunna förvirra folk om vem av dem som gjorde vad då de hette samma sak, båda hette Saga, men nu fanns det bara en kvar.
Hon tänker på Ante, hon kommer aldrig få kyssa honom igen eller känna hans armar om sig i sömnen. Och Nalle, han som alltid lyckats få henne att skratta när hon var ledsen. De tre var de som betytt mest i hennes liv och nu har hon förlorat dem alla. Hon vet inte om livet är värt att leva utan sina änglar, hon vet inte hur hon ska klara sig utan dem. Vem ska finnas där för henne och stötta henne när hon mår dåligt? Saga hade alltid funnits där för henne i vått och torrt, oavsett vad det gällde. Som tillexempel när hon hade det jobbigt i höstas när hon började gymnasiet och knappt orkade leva för att allt hade varit så jobbigt, då hade hon funnits där och stöttat henne och fått henne att må bra. När hon sedan hade blivigt tillsammans med Ante på första advent, hade hon varit lycklig på första gången på väldigt länge.
Folk hade aldrig fattat när hon skulle förklara de fyra vännernas relationer till varandra. Saga och Nalle var ett par, hon var Sagas bästa vän och tillsammans med Ante, som var Sagas andra bästa vän, plus att Ante och Nalle var bästa vänner de med. Hon och Nalle var väldigt bra vänner de med, kanske till och med bästa vänner, hon var aldrig säker. Hon visste bara att han betydde mycket för henne, även om Saga och Ante hade betytt lite mer för henne så hade även han en speciell plats i hennes hjärta.
Hon fimpar cigaretten i en vattenpöl och tänder en ny. Hon orkar inte bry sig om hur farligt det är att röka längre. Hon hade tänkt sluta, enda tills olyckan. Men nu känns det som om ingenting spelar någon roll längre, för hon är ensam. Hon är ensam kvar.
Hon känner att byxorna är blöta och inser att mossan fortfarande är våt efter regnet. Trots de blöta byxorna sitter hon kvar, hon orkar inte bry sig om en sådan småsak. Hon kollar in i den mörka skogen. Löven på träden är fortfarande täckta med små vattendroppar efter dagens regn. Hon hade alltid älskat regnet, speciellt när det blixtrar. Hon brukade sätta sig på altanen och kolla på blixtrarna som lös till på himlen och räkna hur långt bort de var.
Saga hade varit rädd för både åkan och blixtarna och hon hade alltid fått lugna ner henne när detta fenomen uppenbarade sig, försöka få henne att tänka på annat än de skrämmande blixtarna och den mullrande åskan som alltid följer.
Hon reser sig från stenen och fortsätter hemåt, hon fryser och skyndar på stegen och snart är hon ute ur den lilla mörka skogen. Hon går längst den asfalterade vägen till radhusområdet som hon bor i med sin familj. Hon tar upp mobilen och kollar på klockan, den är nästan ett. Alla i familjen ligger garanterat och sover. Hon tar upp nycklarna och låser upp dörren. Hon klär av sig och går upp på sitt rum så tyst hon bara kan så att ingen ska vakna och fråga vart hon har hållit hus. Hon vet att det stor en portion med dagens middag till henne i kylskåpet eller i mikron men hon orkar inte äta så hon struntar i det. Hon klär av sig i mörkret och kryper ner i sängen.
Hon ligger och kämpar mot tröttheten men faller snart i sömn. Det enda hon ser är deras ansikten, döda ansikten som hemsöker henne, jagar henne i natten.

Hon vaknar alldeles svettig och kliver upp. Hon går ner i köket och tar ett glas vatten. Hon kollar på klockan, 05:49, hon ska ändå kliva upp om elva minuter så hon tycker inte att det är någon idé att gå och lägga sig igen. Hon sätter på tevatten och tar fram bröd ur frysen. Snart skulle hennes pappa kliva upp. Hon skyndar att klä på sig medans brödet tinar i mikron. Hon är noga med att sätta på sig en långärmad tröja så att hennes pappa inte ska se skärsåren hon har på armarna. Hon hade börjat skära sig efter vännernas olyckliga död. Det var det ända sättet hon kunde hantera sorgen. Att känna stålet över huden och se det vackra blodet sippra fram gav henne en sorts tröst. Men hon skulle aldrig behöva göra om det igen, hon hade andra planer för ikväll.
Mikron piper och hon tar ut brödet, skär upp några brödskivor och brer dem. Häller upp kokande vatten i en kopp och lägger i en tepåse. När teet är klart häller hon i mjölk sen går hon och sätter sig i vardagsrummet med sin frukost. Hon slår på tv:n och zappar mellan kanalerna. Hon hör sin pappa går ner för trappan för att sen fortsätta ut i köket och bre två mackor, sen skulle han klä på sig ytterkläderna och åka till jobbet. Samma sak varje morgon, han bröt aldrig sitt lilla mönster. Hon satt tyst och väntade på att han skulle stänga dörren så att hon skulle vara ensam igen. När hon hör honom låsa dörren kan hon andas ut igen. Hon sitter spänd som en fiolsträng, han tar längre tid på sig än vanligt. Men tillslut hör hon honom klä på sig och gå till jobbet, hon andas ut och fortsätter med sin frukost. När hon är klar går hon upp och sminkar sig sen tar hon sina grejer och går.
Henens föräldrar tror att hon går till skolan men där har de fel. Hon har inte gått i skolan sen hon fick reda på olyckan för två veckor sedan. Nej, istället åket hon till platta och står där hela dagen och väntar på säljare. Hon köper bara starka grejer, hon har länsat sitt bankkonto för att lyckas med detta. När hon handlat klart för dagen går hon i butiker och stoppar på sig det hon tycker att hon behöver eller vill ha. Ett par örhängen hit och en tröja dit, det är endå ingen som märker något. Varje kväll har hon åkt hem med sina nyinköpta piller har hon lagt dem i en burk med de andra. Hon har sparat på pillerna i nästa två veckor nu. Allt samlande för dagen som nu kommit, den stora dagen. Dagen då hon skulle följa sina vänner.
Medans hon sitter och väntar på bussen funderar hon på vart hon ska åka, så bestämmer hon sig för Hötorget. Det var ju endå där allt det bra i hennes liv hade startat, det var där hon hade träffat Saga för första gången. Hon tänker snabbt tillbaka på den kvällen och ser hur bussen kommer. Hon kollade att hon hade brevet i fickan och klev på bussen.

På Hötorget var det knappt några människor, hon var inte förvånad. Klockan var ju endå bara halv åtta på morgonen. Hon sätter sig på trappan, tar fram kortet på sin tre vänner som hon alltid har med sig sen hon förlorat dem, burken med piller och en vattenflaska. Hon tar några piller i taget och sväljer dem...