Anna Karenina och Leo Tolstoj

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Anna Karenina, av Leo Tolstoj

Boken, hädanefter kallad AK, beskrivs ofta som en kärleksroman, men jag är tveksam till att detta är riktigt rätt. Såvitt jag kan se är det inte kärleken som skildras, och inte heller ett eller flera kärleksförhållanden, utan helt enkelt livet. Livet här innehåller visserligen kärlek, men det är egentligen inte på detta som tonvikten läggs. Av AKs två huvudpersoner beskrivs den enas liv mestadels ur kärlekens synvinkel, men den egentliga frågan tycks vara inte kärlek, utan förhållandet mellan lycka och olycka. Den andra huvudpersonens liv beskrivs mest flyktigt ur kärlekens synvinkel, och verkar i stället rikta in sig mer på filosofi, huvudpersonens tankar om livet, och visst, kärleken, men bara som en del av det övriga.
Anna Karenina förs in i berättelsen som en relativt lycklig, och dessutom högsint, person, visserligen med ett inte särskilt stimulerande äktenskap och en känslokall äkta make, men sedan hon träffat en man, greve Alexej Vronskij, som blir ohjälpligt förälskad i henne går hennes liv mer och mer mot olycka. Visserligen skänker kärleken en tidigare icke upplevd lycka, men de yttre problem som kärleken medför, och senare även inre problem, gör henne allt mer olycklig. Hon slutar sedan sitt liv som en psykiskt totalt nedbruten person, vars inre liv är helt ägnat åt olycka och förtärande tankar.

I stort handlar boken om nämnda Anna Karenina och hennes förhållande till greve Vronskij, Anna är bokens ena huvudperson. Den andra är greve och godsägare, vid namn Konstantin Levin, och hans del av berättelsen handlar om hans tankar om främst jordbruk samt hans sätt att praktisera de slutsatser han via sina funderingar kommer fram till. Den yttre handlingen i hans del av boken handlar dock mest om hans äktenskap med den unga Katerina Stjerbatskaja, oftast omtalad som Kitty. Levin ser henne som en ren ängel, och hade velat gifta sig med henne hur länge som helst, men när han äntligen friar är hon förälskad i Vronskij, och Levin får nej. Vronskij, som aldrig funderat på äktenskap med Kitty, blir sedan i sin tur förälskad i Anna Karenina, och Kitty blir alldeles förstörd. När hon sedan kommit över Vronskij och hans svek (som hon ser det) går en lång tid utan att Kitty och Levin träffas, men när det slutligen sker leder det raka vägen fram till deras äktenskap.

Trots att bokens båda huvudpersoner bara träffas en gång, mot slutat av berättelsen, har de oerhört många saker som binder dem samman. En intressant sak angående detta är att trots att Kitty faktiskt är deras främsta gemensamma nämnare, huvudpersonernas gemensamma nämnare, så är hennes egen roll inte särskilt framträdande. Hon är mest någon som behövs i berättelsen för att ge den sammanhang, vilket men kan fråga sig om det egentligen var vad Tolstoj ville. Hon var ju trots allt en underbar person för Levin…

Författaren ger hela tiden sin syn på allt, både hans åsikter och hans eget liv skymtar hela tiden bakom de uppdiktade gestalterna. Han beskriver en värld som är snarlik hans egen och hans intryck ifrån denna framgår delvis genom de olika personernas åsikter. Hela tiden skildras en mängd åsikter och filosofier genom ett otal diskussioner, och med tanke på de olika åsikter som där framförs måste författaren antingen ha varit mycket väl insatt i det mesta, eller ha haft en mängd olika sätt att se på saker. Filosofin genomsyrar för övrigt hela boken, knappt ett kapitel avslutas utan att någon filosofisk åskådning förs fram på ett eller annat sätt.

I AK ska Tolstoj ha utvecklat ett av sina mest omfattande självporträtt, i form av Konstantin Levin. Här dryftar han också, genom Levin, religionen, och problem med livsåskådningen. Levin har i boken svåra problem med det faktum att han inte kan tro på kristendomen, men samtidigt inte har något annat för att kunna få reda på svar på en del stora frågor som tynger hans sinne. Tankar av det här slaget hos Levin gör en nyfiken på huruvida dessa tankar även gäller Tolstoj, med tanke på självporträttet, eller om de bara finns där för att passa bokens syften.

När man läser andra författares slutsatser och omnämnanden, deras uppgifter om Tolstoj, ser man hela tiden likheter med, kan dra paralleller till, Levin I AK, man ser fullständigheten i självporträttet. Man ser även ständigt likheter mellan personer i Tolstojs omgivning och hans romanfigurer, att han använder sin omgivning som mall för sina böcker, stoppar in personligheter rakt av, detta framstår som obestridliga fakta.


Leo Nikolajevitj Tolstoj

Tolstoj blev föräldralös som mycket ung, och uppfostrades tillsammans med sina syskon av två kvinnliga släktingar till honom, särskilt en ’tant’ som hade älskat fadern, men som inte velat stå i vägen för hans materiella lycka. Detta är för övrigt ett drag (ps en bakgrund) som också återfinns hos många av hans romanfigurer, bland annat nämnda Konstantin Levin.
Tolstojs mor var en stilla person, djupt religiös, men hon dog som sagt tidigt, när Tolstoj var bara ett och ett halvt år gammal. Fadern å sin sida var levnadsglad och mycket vänlig, en egenskap som även sträckte sig över hans livegna bönder. Dessa drag får mig för övrigt att fundera över ifall fadern har fått låna ut lite av sin personlighet till Stepan Arkadjevitj Oblonskij, bror till Anna Arkadjevna Karenina.
Tolstoj hade inga tydliga minnen av sin far, som dog i hjärtslag sär Tolstoj var nio år, medan hans tidiga förlust av sin mor ledde till dyrkan av hennes minne. Sent i sitt liv sade han ’Hon stod alltid för min inre syn, ren och överlägsen oss alla, och mer än en gång har jag vid vuxen ålder under kampen mot frestelser anropat henne om hjälp och fått alltid den’.
Leo Tolstoj var den näst yngste i syskonskaran, han hade tre äldre bröder och en yngre syster. Favoritbrodern var den äldste, Nikolaj, vars livliga fantasi var en obligatorisk ingrediens i Leos barndom.
Under sin ungdom fastnade Tolstoj för den franske författaren och filosofen Rousseau, tog till sig dennes tankar och utvecklade dem på sitt eget vis. Han berättar om sin ungdomstid att han av hela sin själ önskade vara god, ’men jag var ung och lidelsefull och ensam när jag sökte det goda. Var gång jag försökte uttrycka min allvarligaste önskan, som var att vara moraliskt god, blev jag mött med förakt och hån. Men så snart jag gav efter för smutsiga lidelser, blev jag prisad och uppmuntrad’. Detta illustrerar en stor del av Tolstojs tankar, under hela hans liv. Han strävade hela tiden efter att var just ’moraliskt god’, och var ytterst missnöjd när det inte lyckades. Han äcklades av det liv han förde i staden, och misslyckades med sin vilja på landet.
Han förde hela tiden dagbok, i vilka han skrev upp olika direktiv som han tänkte följa, och sedan skrev hur illa det hade gått, för det var sällan som han lyckades med att leva efter dem. Han rannsakade sig själv och var oerhört självmedveten, visste precis hurdan han var och upphörde aldrig att analysera sitt leverne.
Under en period var han bosatt i Kaukasien, på grund av möjligheten att leva utanför civilisationen och nära det primitiva, som var vad han såg som det absolut renaste levnadssättet. Senare i sitt liv ville han leva som fattig bonde och avsäga sig alla sina egendomar av samma anledning.
I sitt skrivande strävade han hela tiden efter sanningen, och jag tror det var av samma anledning han skrev sina dagböcker och önskade ett primitivt liv, för att komma närmare det sanna.
I en jämförelse med Dostojevskij, vilket är något som författarna till olika litteraturhistorieböcker tycks gilla att ägna sig åt, kommer man fram till att Tolstoj var mer av överklassens författare, han var själv överklass, greve närmare bestämt, och han skildrade sin egen miljö. Dostojevskij var fattig, och skildrade fattiga, samt lade en oerhörd vikt på individen, alla är i hans böcker unika, alla har sina egna tankar som kan ge världen något. Jag får uppfattningen att trots att även Tolstoj lade vikt på individen tenderade han att i högre grad än Dostojevskij generalisera, de fattiga bönderna var alla varandra lika, de hade samma förutsättningar, och var därmed som varandra. Samma gäller Tolstojs eget samhällsskikt, i AK delas St. Petersburgssocieteten in i olika grupper inom vilka alla individer är lika i sitt ytliga liv, sina sällan intressanta tankar samt sina utsvävningar och lidelser.
(Ingen uppmärksamhet bör fästas vid jämförelsen, eftersom jag i egenskap av att inte ha läst Dostojevskij egentligen inte är i stånd att kunna jämföra.)

Tolstojs berättelser speglar hela tiden den sinnesstämning han var i och de tankar han hade vid tiden för berättelsens förfärdigande, så kan också sägas att många av hans senare verk är väldigt dystra och mörka.
Det är med tanke på detta märkligt att han i AK lyckas skildra allt med äktenskapet så lyckligt, samtidigt som hans liv vid skrivandet tycktes honom tungt. Det är ju faktiskt till stor del Tolstojs eget liv som skildras i boken, och samma liv som i verkligheten var tungt är i boken ändå mest lyckligt. Trots att boken till stor del är dyster är nästan hela den del som handlar om Levin lycklig, han lägger på något sätt all dysterhet på Anna, och låter Levin och Kitty få vara lika nöjda och lyckliga som Leo och hans hustru Sofia var i början av sitt äktenskap.
Tolstoj genomgick under sitt liv som det synes enorma förändringar. Hans senare verk är fulla av motsägelser mot de tidigare, ett tag hyllade han äktenskapet, men senare förkastade han det. Han höjde förälskelse till skyarna för att sedan tycka att man och hustru borde leva tillsammans som syster och bror. Trots dessa stora skillnader i tankesätt mellan ungdom och ålderdom tycks han dock ändå hela tiden ha haft samma grundsatser, hans egna fel har hela tiden varit desamma, och kristendomen har hela tiden lika stor betydelse.
Han verkar bli mer och mer extrem ju äldre han blir, och s...