Vakna, Vakna inte

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Han vaknade med ett ryck. Han hade bultande huvudvärk och blödde från ett stort och köttigt sår i vänsterarmen. Han frös. Medan hans ögon försökte vänja sig vid mörkret i det dunkla rummet, gjorde han ett försök att resa sig. Han ångrade sig snabbt. En blixt av smärta skar igenom hans ben. Smärtan fick honom att falla bakåt ner på det fuktiga jordgolvet. Golvet hade bränt hans nakna fötter så att de nu var täckta av variga bölder. Han hade inte en aning om hur han hade hamnat där. Han försökte minnas men hann inte tänka länge, huvudvärken blev allt mer påtaglig, och värken ökade. Han lade sig på rygg med händerna pressade mot tinningarna. Smärtan i huvudet spred sig genom kroppen. Han började krampa samtidigt som ett högt skrik fyllde rummet och det blev svart…….

Ve alla fega hjärtan
och kraftlösa händer
Ve den syndare
som vandrar två vägar
Ve det hjärta som är kraftlöst
ty det har ingen tro
Och därför skall det inte få något beskydd
”Syr 2: 12-1

För andra gången vaknade han. Denna gång utan huvudvärk och såret på vänsterarmen var helt borta. Han upptäckte snabbt att detta inte var samma rum som förra gången. Det här rummet hade mörkt parkettgolv och var väl upplyst av en enorm brinnande eldstad. Han frös fortfarande, betydligt mer än förra gången, fast rummet inte var en tillstymmelse till kallt. Det var ändå ingen trivsam stämning utan snarare en avskräckande. En sliten gammaldags fåtölj stod bortvänd från honom framför eldstaden.
Han försökte komma ihåg hur han hade hamnat här. Ett ansikte fladdrade förbi i hans minne tillsammans med ett ljus. ”Men var är jag?” – tänkte han. Han började frysa ännu mer och gick fram för att sätta sig i fåtöljen vid eldstaden. Men där satt redan någon. Den mest fruktansvärda varelse han någonsin hade sett. En man? Kanske? Han visste inte. Den hade flera ärr i ansiktet och såg ut att ha ruttnat där den satt i fåtöljen. Huden var lila och slemmigt håret hängde ned över ögonen på den. Plötsligt vände varelsen upp huvudet, som hade vilat på bröstet och stirrade med kall och hatfull blick. Blicken fick honom att falla bakåt in i eldstaden. Lågorna slickade hans kropp. Gången han hade fallit igenom blev mindre och mindre tills den helt försvann. Smärtan exploderade inom honom. Det fanns ingen flyktväg, elden var överallt. Han kände hur skinnet flagnade och ögonen torkade. Det blev varmare och smärtan ökade.

Ve dig som härjar
men inte själv härjats
Ve dig som förråder
men inte själv blivit förrådd
När du härjat nog skall du själv härjas
när du slutar förråda skall du själv bli förrådd
”Sal 5:8-10”


Han vaknade för tredje gången. Denna gång av att ett barnskratt hemsökte hans huvud. Skrattet kylde och hettade på samma gång. Det var becksvart, men svaga konturer kring hörnen talade om för honom att han var i ett rum. En rysning löpte längs hans rygg när han kände en kraftig svaveldoft. Skrattet slutade tvärt och istället började en kall och hård röst tala:

”Vissa brott kan icke sonas i det levande livet
Vissa synder kräver straff
En port som varit öppen är nu stängd”

Han förstod inte. ”Var är jag?” vrålade han ut i mörkret. Samma iskalla röst svarade ”Du är där du har valt att vara”. Han skrek än...