Jag vaknar hastigt av att telefonen ringer

Mordet.

Alex POV (huvudperson)

Jag vaknar hastigt av att telefonen ringer, det låter bara som gälla skrikande signaler.

Jag lägger kudden för öronen och efter någon minut, som känns som en evighet, slutar telefonen att ringa. Jag kan knappt röra mig och det känns som tusen nålar i huvudet. När jag sakta sätter mig upp och sätter mina fötter på golvet känner jag något kladdigt på golvet. Jag tittar runt i rummet, jag hoppar till av synen jag möts av. Det är blod på byrån och lakanen och fullt av kladdig spya på golvet. Vad hände egentligen igår, varför är det blod på golvet? Vem pratade jag med sist? Var det inte sanna...

Jag känner förtvivlan över minnesluckan i mitt huvud. Det var i alla fall en fest för Tanya igår. Det var väldigt många där och kul var det, det lovar jag. Jag kommer ihåg den där urgulliga killen jag pratade med. Det var nog strax före midnatt jag pratade med honom. Jag tror det, men kommer inte ihåg vad han hette, vilket gör mig orolig. Jag brukar alltid komma ihåg namnet på olika killar jag träffar. Jag tar upp mobilen och slår Sannas nummer, hon måste ju veta. Det ringer men telefonsvararen går igång och jag hör Sannas röst. Det är inte så konstigt intalar jag mig själv, hon brukar alltid sova länge när hon har varit ute. Jag slår Tanyas nummer, men när inte hon heller svararbörjar oron börjar växa och jag lämnar ett meddelande på telefonsvararen.

Jag kastar ett hastigt öga på aktuellt som visas på tv. Dom pratar om en kille och jag känner igen honom. Jag höjer volymen och sätter mig ner i soffan. TV reportern pratar om ett mord som har skett inatt; Att en 21 årig kille har blivit knivskuren i parken bara något kvarter från vart min lägenhet ligger. Bilden visas igen och jag stör mig på att jag inte känner igen han. Jag stänger av tv:n och plötsligt blixtrar det till i huvudet, och jag ser mig själv med gårdagens kläder. Vad är det som händer?

Plötsligt kommer mannen från tv in i mitt rum. Jag fattar inget varför var han i mitt sovrum? Jag ser mig själv komma ut ur köket med en kniv, våra munnar rör på sig som om vi försöker skrika, men det kommer inte fram något ljud. Jag får ögonkontakt med mig själv och ser en vrede i mina egna ögon jag inte visste att jag hade, allt känns så overkligt som en dröm. Jag ser mig själv höja kniven och började hugga. Jag slutade inte hugga fören han låg livlös på min säng med blod forsande ur kroppen. Går till köket och försöker koncentrera mig på att äta lite frukost, men hela tiden kommer bilder ifrån mordscenen upp. Jag struntar i att äta eftersom den ändå bara växer i munnen på mig, och intalar mig att städa i sovrummet. Det ser verkligen stökigt ut.

Leif POV (polischef)

Jag sitter vid sitt skrivbord och tittar på bilderna av den mördade killen. Stackars grabb, han hade hela livet framför sig. Mördaren hade verkligen varit duktig, inte ett spår fanns på platsen, så det är upp till tekniska och titta på kroppen. Jag går förbi förhörsrummen och där sitter mina kolleger i förhör med killens kompisar, vilket inte verkar komma någonstans. Det är en skam att det inte finns skickligare poliser nuförtiden. Jag tänker att nu får det räcka och är på väg att gå in och försöka få lite ordning på förhören. Men jag kommer inte långt förens telefonen ringer, det är tekniska. När jag la ner telefonen föll alla bitarna på plats, jag kunde inte fatta det.

Jag satte mig i bilen och börja köra, emot Rissne.

 Alex POV 

Jag vaknar upp och känner rädslan komma krypande, är jag en mördare?

Det kan inte vara sant, visst har jag hört om folk som har tappat kontrollen men inte dödat någon. Det känns helt overkligt. Jag vet vad jag måste göra.

Jag lyfter upp min fullpackade väska. Just när jag går ut ur det färdigstädade sovrummet höt jag sirener från något som låter som en polisbil, jag släpper väskan på golvet och springer och tittar ut ur fönstret där nere är dom. Utanför min port. Vad fan ska jag göra. I ren reflex springer jag och låser ytterdörren, jag står i köket och hör klockan ticka, det bankar på dörren, poliserna skriker, allt känns som en dröm. Jag hör en duns, en halv sekund efter är hela mitt synfält fullt av poliser. Jag kan inte tänka. Jag springer ut till min lilla balkong som är riktad ut mot gatan, där ute står det flera nyfikna grannar och andra åskådare. Poliserna kommer efter. Jag har ingenstans att gå. Jag faller, när jag är i luften kommer allt tillbaka. Hur killen följde mig hem vi pratade och skrattade tillsammans. Han kommer in i mitt rum, vi båda &aum...