Minnen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Johan öppnade ögonen. Han mindes varken var han var eller vad han gjorde där. Det enda han visste var att han hade fruktansvärt ont i ryggen och i högerbenet. Det var en obekväm säng och han låg i en mycket obekväm ställning. Han kunde höra ett pip med jämna mellanrum och han antog att det var på ett sjukhus han låg. Det kom in en medelålders kvinna med vita kläder med en bricka på ena fickan, Josefine Johansson, läste Johan. Ögonlocken kändes tunga och han orkade inte längre hålla dem uppe.

Nästa morgon vaknade han av att en kall hand smekte hans. Han öppnade ögonen långsamt. En kvinna runt 30 år satt bredvid honom, hon hade brunt hår och hennes ögon var fyllda av tårar. Det var inte samma kvinna som föregående dag, eller natt. Han var inte riktigt säker på om det var natt eller dag nu eftersom det inte fanns några fönster. Den här kvinnan var vackrare än den andra och hon hade dessutom vanliga kläder.
− Var är jag? Vem är jag? Frågade Johan.
− Du är på ett sjukhus i Norrköping, du har ramlat ner från en byggnadsställning och fått minnesförlust. Jag heter Kristina och är din fru,.
− Kristina… Vad var det som hände? Frågade Johan nyfiket men ändå lugnt.

Han ville veta allting nu med detsamma men han var fortfarande trött. Kristina berättade att han varit på en byggnadsställning med sina arbetskamrater och de skulle bygga ett hotell. Men när de andra inte såg ramlade han ner 18 meter och landade i en container där han fått minnesförlust och brutit ena benet. Han hade också skadat två ryggkotor men han hade tur som inte skadade ryggmärgen som skyddas av ryggkotorna. Om ryggmärgen hade skadats skulle han troligen ha varit invalid i resten av sitt liv. Men han fick en obeskrivlig känsla i huvudet. Han kände på sig att nåt inte stod rätt till, men vad? Han var trött och beslöt att försöka vila en stund men han somnade efter bara fem minuter.
I drömmen var han uppe på byggnadsställningen. Han svetsade fast två stora järnbalkar tillsammans med Göran. Göran råkade tappa svetsen på handen och brände sig på handflatan. Johan tittade snabbt på såret och såg sedan på Göran ”gå ner och sätt bandage över det där såret, jag klarar mig själv nu”. ”Är det säkert?” Frågade Göran. Johan hörde inte, han hade redan börjat svetsa och Göran började gå ner mot baracken där de satt och åt på rasterna. Johan blev klar innan Göran hunnit upp och satte sig på kanten av ställningen. Det var en ganska fin utsikt härifrån tänkte Göran. Han hörde steg bakom sig och antog att det var Göran som kommit upp igen. Johan reste sig från sin plats och kände en hård stöt från sidan och han kände att han tappade balansen. Han grep snabbt tag i en vajer som satt fast bredvid honom. Han fick en till knuff men inte lika hårt den här gången. Men det räckte, han tappade greppet runt vajern och föll neråt mot marken. Han viste att det var mer än 15 meter och han skulle troligen inte klara sig. Med ett ryck satte sig Johan upp ur sjukhussängen. Han var svettig över hela kroppen och han la sig snabbt ner när han kände smärtan i ryggen. En sjuksköterska kom in i rummet. Det var Josefine, hon hade blont hår och ett ganska smalt ansikte.

− Hur mår du? Frågade hon apatiskt.
− Jag vet inte, svarade han utan att riktigt tänka efter, det var ingen olyckshändelse! Det var ett mordförsök! Jag blev nerknuffad av en annan person.
− Vem då? Hur vet du det? Sa sjuksköterskan mer entusiastiskt, men hon verkade ändå inte så intresserad.

Johan berättade att han inte han se vem som knuffade ner honom. Men att han mycket väl visste att han inte ramlade ner. Johan bad om att få dit en polis. Han ville berätta om sin dröm. Sjuksköterskan gick ut ur rummet och kom några minuter senare in med en polis. Johan berättade vad som hänt i drömmen och polisen sa att han frågat de andra byggarbetarna om de sett något men det var det ingen som hade gjort. Och man kunde heller inte se några märken på ryggen från någon spark eller liknande eftersom han landat på ryggen i en container. Polisen sa inget mer och gick senare ut ur rummet. Johan kände sig dum, han borde ha förstått att polisen inte kunde göra någonting bara för att han haft en dröm.

Nu kom sjuksköterskan in med flera personer i rummet. Hon berättade att det var hans släkt och de fick presentera sig för honom. Alla frågade hur han mådde och var han hade ont. De stannade inte så länge men det kändes som en evighet. De pratade om allt möjligt och han förstod inte någonting. När alla hade gått ut ur rummet var han trött och ville sova. Han hade inte varit vaken så länge men han var ändå trött. Han slöt ögonen och försökte sova. Han tänkte på allt möjligt, om sin fru och hur hon kände sig, vem som knuffat ner honom, var det någon han kände? Det var många frågor och många av dem skulle troligen aldrig få något svar. Han märkte att han inte hade somnat än. Men det fanns inte så mycket han kunde göra, han kunde ju inte gå någonstans. Och i morgonkväll skulle han opereras hade sjuksköterskan sagt. De skulle sätta ryggkotorna rätt. Det var en väldigt riskabel operation och det var inte stor chans att han skulle klara sig. Om läkarna klämmer ryggmärgen mellan kotorna kommer hans hjärna inte att få kontakt med övriga kroppen och han blir därmed invalid eller så dör han.

Han hörde steg utanför rummet och såg sin fru i dörröppningen. Hon gick gråtande fram till hans säng och kramade om honom. Sjuksköterskan sa att hon skulle berätta för henne om operationen och det var tydligt att hon gjort det nu.

Kristina sov över på sjukhuset till nästa dag och skulle ta ledigt från jobbet dagen därpå också för att vara där vid operationen.

När han vaknade nästa morgon kändes det som att han inte hade långt kvar. Det värkte i huvudet och han var på dåligt humör. Operationen kunde gå precis hur som helst. Men den kunde ju gå bra också. Läkarna hade sagt att risken för att dö inte var särskilt stor men att den fanns. Om de inte opererade skulle han inte kunna gå något mer. Kristina kom in i rummet och satte sig bredvid honom på sängen. Hon var på bättre humör nu. Hon böjde sig över honom och viskade ”du kommer klara dig, lita på mig”. Han log och nickade långsamt. Men han kände sig inte riktigt trygg hos henne, hon tycktes dölja någonting. Hon lyfte handen för att smeka hans kind, det var då han såg det! Hon hade inte någon vigselring på sig! Hon var ju hans fru! Det var klart att någonting inte stämde, men vad? Han frågade henne varför hon inte hade någon ring på sig. Hon teg en stund men öppnade sedan munnen: ”Den skavde och vi skulle precis beställa en ny, men sedan hände ju detta…” Hon reste sig och gick ut ur rummet.
Han slöt ögonen och tänkte på varför hon inte hade någon ring på sig. Men han kunde inte förstå varför. Han hörde steg utanför men det var inte Kristinas, de här stegen var tyngre. Han öppnade ögonen och såg Anders. Anders! Tänkte Johan. Han kom ihåg namnet! Han blev genast på bättre humör och hälsade glatt när Anders kom, in i rummet. De satt och pratade om allt möjligt, Anders verkade så förståelig. Johan berättade vad som hänt när Kristina var inne i rummet, Anders verkade inte förvånad, han lutade sig över honom och viskade: ”Kristina och Göran har ett förhållande bakom ryggen på dig, men du har massor av pengar på banken som du ärvt av din pappa som gick bort för en månad sedan och Kristina ärver de flesta pengarna av dig om du dör plus att hon...