Att känna sig älskad

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Krrrk! Den röda väckarklockan ringer ännu en gång i den lilla välstädade lägenheten. Hon fick den av sin bästa vän då hon flyttade till staden.
– Cornelia, hade hon sagt, här får du så att du hinner med det hektiska stadslivet.
Då, de första åren, var den oumbärlig men nu, efter att ha stigit upp vid samma tid varje morgon i fyrtio år, är den helt överflödig. Efter fyrtio år är det inte konstigt att den låter som den gör.
Tofflorna sätts på, likaså morgonrocken, vattnet kokas, brödet rostas och Cornelia äter sin frukost. Morgontidningens nöjesbilaga har hon redan lagt i högen för pappersåtervinning. Hon behöver inga tips på saker att sysselsätta sig med. Efter frukosten gör hon sin morgontoalett, ordnar håret i en prydlig frisyr, bäddar sängen och klär på sig. Strumporna, den rödblommiga fredagsklänningen, skorna med klack, den tunna sommarrocken och hatten med ett rosa band. En liten titt i hallspegeln för att se till att hon ser anständig ut. Vad hon har blivit gammal! En gammal fröken har hon blivit, vem kunde tro det när hon lämnade landsorten för ett spännande liv i staden? Hon stänger dörren, låser och känner efter att dörren är riktigt låst.

Med vingliga men bestämda steg beger hon sig mot parken. I hennes ålder borde hon väl egentligen använda stadiga beiga promenadskor, men de är ju så fula. Vinden griper tag i den cyklamenfärgade kappan så att den fladdrar i vinden. I parken ska hon träffa sina vänner. Det är en solig sensommardag men vinden är lite kall. Kanske ska hon byta till höstkappan lite tidigare i år. Det är många barnfamiljer i parken men hon oroar sig inte. Dit hon ska kommer ingen annan, det är deras egen plats, hennes och hennes vänners.

Mycket riktigt, i det mest skyddade hörnet av parken är det helt tomt. Träden gör flimrande skuggbilder på gräset. Hon sätter sig på sin bänk, det är den längst till höger och pustar ut. Hon korsar benen och tar av sig hatten. Vilken underbar dag!

Efter några minuter kommer de andra och sätter sig på sina bänkar. Nu sitter de där, alla fyra på var sin bänk. Är det inte underligt ändå, att den där platsen finns, så perfekt, som om den vore gjord för dem?
Hon vrider på huvudet och möter damen med de runda glasögonens blick. Hon tittar ännu lite till åt vänster och när hon möter även den kutryggige mannens blick känner hon sig älskad. Hon är bland vänner. De säger inget till varandra men ändå är hon lycklig, ändå vet hon att de skulle sakna henne om hon inte kom till parken en dag. De känner inte varandra men ändå känner de vara...