En julafton för länge sedan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var julafton. Huset verkade alldeles stilla och utanför rådde kyla, medan snöflingorna sakta sjönk mjukt till marken. Jag la den sista julgåvan under den väl prydda granen och uppskattade de få minuterna av julefrid, som omgav hela min själ, där jag satt för mig själv och beundrade granen. Sakta slog jag mig ned och fann snabbt en bekväm sits, som gjorde det lätt att minnas de både besynnerliga och fantastiska händelserna, som infallit vid juletid. Jag undrade för mig själv, vad som skulle hända i år. Medan tankarna flöt iväg till ställen jag bara lyckats upptäcka i drömmar, kom jag att tänka på en julafton för många år sedan, då jag befann mig långt ifrån där jag bor idag och då jag fortfarande hade min ungdom i behåll.

Som nygift bodde min man och jag i en liten men tillräckligt stor stad eller snarare by i norra Kina. Livet där var så annorlunda än vi normalt var vana vid. Som de enda amerikanare där gjorde jag stora ansträngningar att inte känna mig ensam. Folket såg alltid på oss med lite skeptiska ögon, men godtog ändå vår tillvaro i deras verklighet.

Mina föräldrar skulle hälsa på över jul och jag minns så väl hur jag såg fram emot det. Jag hade förberett mig i dagar. Allt stod klart i minsta detalj och jag väntade förväntansfullt på att julafton skulle närma sig. Men på den efterlängtade dagens morgon mottog jag ett telegram. Med ivriga händer öppnade jag snabbt kuvertet och blev besviken på vad mina ögon fick läsa. Min man såg frågande ut. Jag gjorde ansträngningar att inte verka berörd av meddelandets innehåll, men mina ögon förrådde mig. Min make frågade otåligt vad som stod på. Med sänkt blick läste jag försiktigt upp brevet. Min mor hade blivit dålig och mådde inte tillräckligt bra för att lyckas komma.

Helt plötsligt kändes julafton tom och alla förväntningar var som borttappade. Jag försökte dölja min besvikelse, men dagen släpade sig fram och jag längtade efter kvällen, då dagen äntligen skulle få komma till ända. Varsamt tände jag en fotogenlampa, eftersom de inte fanns någon elektricitet i staden, men dess ljus var mer än nog. Min man och jag lyssnade på julmusik och pratade en lång stund om gladare jular. Till slut nådde kvällen sin ända. Det kändes som dagens höjdpunkt och jag somnade på ett ögonblick med en stor suck.

Plötsligt vaknade jag hastigt och slängde en blick på klockan, som var runt midnatt. Mina försök att återfalla till sömns misslyckades och med trötta ben gick jag på det kalla golvet ut till vardagsrumsfönstret. Alla stjärnor lyste klart och jag granskade de flesta så noga jag kunde. Mina tankar och funderingar flydde ut bland himlakropparna. Det var som jag kunde se mig själv stå där och se ut över ett hav med glittrande stjärnor. Jag kände ett varmt välbefinnande. Oväntat väcktes jag från mina djupa tankar. Det hördes ett ynkligt knackande på dörren. Vem kunde de vara så här sent på nattkvisten? Banditer, tjuvar? Kanske borde jag inte öppna dörren? Funderingarna berusade min hjärna och utan något konsekvent tänkande drog jag hastigt upp porten.

Jag förbryllades över vad jag fick urskilja och skämdes över att jag till en början förmodat sådana hemska saker. Framför mig stod en späd och vek kinespojke, som senare berättade att han var tio år gammal, när han i själva verket såg ut som fem, kanske sex år. Han var enormt smal och var klädd i bara trasor. Synen gjorde mig sorgsen. Det jag minns bäst var hans ofantligt stora och mörka ögon. Till min förvåning stod han bara där utan ett ord och såg upp mot mig med sina svindlande ögon. Jag frågade honom på kinesiska vem han var. Ingen, fick jag till svar. Mitt ansiktsuttryck förändrades och jag fortsatte fråga honom om han hade något namn. Till min förvåning svarade han tyst att han inte hade något. Oroligt fortsatte jag fråga frågor om han hade några föräldrar och var han kom ifrån. Vid varje svar jag fick väcktes en djup oro över barnet, som jag knappt kände. Jag stirrade på honom och frågade varför han hade kommit hit. Han skakade skamset på huvudet och fann aldrig ett svar.

Vem var detta underbara, ensamma barnet? En tiggare? Varför knackade han på min dörr och just i natt vid tolv slaget? Frågorna var många, men jag lämnade dom åt sidan för stunden.

Jag bad honom stiga på och antog att han var hungrig. Han klev in under tystnad och först då insåg jag hur smal han var. Till en början trodde jag inte mina ögon, där han stod och inte försökte huttra. Hans bruna hår var fullt av damm och jag förutsatte snabbt att han måste ha vandrat under en lång tid. Han verkade inte minnas någonting. Kanske led han av en chock? Blotta tanken gjorde mig bekymrad.

Medan jag gav honom ett bad, letade jag fram passande kläder till pojken. Maten stod redan klar på bordet. Han åt med mycket god aptit och jag såg hur hans ögon fick tillbaka sin glans. Vi båda var mycket trötta och jag bäddade varligt soffan åt honom, så han hade någonstans att sova. Jag satt vid hans sida tills han föll i sömn. Han såg fridfull ut där han låg och andades tungt. Jag smög in till min säng och på något sätt kunde jag somna efter de omtumlande timmarna.

Morgonljuset väckte mig och stack i mina ögon Jag gnuggade sakta bort sömnen ur ögonen och klev in till vardagsrummet, där den lille pojken redan var vaken och satt på golvet och betraktade granen. Glädjen i hans ögon var inte lätt att undkomma. Det var en fröjd för ögat. Hans upprymdhet smittade av sig. Jag log åt honom och frågade om han kom ihåg vem han var den här dagen. Han gav mig ett blygt leende och skakade på huvudet. Förläget sa han att han hade kommit för att bo hos mig. Pojkens ord gjorde mig rörd, men samtidigt värmde de i varje vrå i min kropp.

Så förblev det. Noel, som vi namngav honom, delade vår jul och gav mig en fullkomlig känsla, som jag tidigare saknat. Noel kom aldrig ihåg något av sitt tidigare liv innan den julaftonen. Dagarna kom och gick och han växte allt mer med åren. Jag minns aldrig att han var ett problem för oss. Han älskade att studera och var omtyckt av alla. Det som bekymrade mig lite var att han aldrig skaffade sig några nära vänner. Men som tiden förflöt växte sig Noel till en lång stilig ung man. Han ville bli doktor och så småningom blev han en mycket duktig läkare. Han arbetade hårt och det märktes tydligt att han älskade vad han gjorde. De fattiga och hemlösa hjälpte han ständigt och i min syn var han ett helgon. Ibland undrade jag vad vi skulle ha gjort utan honom. Han verkade nästan fullkomligt fäst vid de sjuka och hjälplösa. Han hjälpte dem som en gång levt som han, små och övergivna på jorden, men även dem som var svårt sjuka.

Kriget kom och Kina tvingades att delas i två delar. Varje dag växte det en rädsla i mig att förlora någon som stod mig nära. Striderna blev allt hårdare och skräcken frodades allt mer inombords. På alla håll och kanter slogs kommunisterna mot nationalisterna. Tanken var skrämmande och jag förstod att vi inte länge till kunde stanna kvar i Kina. I vår stad var båda sidorna arga på Noel. Detta var på grund av att han behandlade alla skadade soldater likadant. Hans goda hjärta tyckte att alla människor var lika mycket värda trots deras åsikt och han brydde sig inte om vilken sida de stod på. Till min förfäran vann kommunisterna och Noel upptäckte snabbt min missbelåtenhet. Han visste inte vad det innebar och bara några dagar senare ombads alla Amerikaner att lämna Kina.

Jag bönfallde Noel att följa med oss, men han vägrade. Det var som en mur som föll, när jag var tvungen att ge mig av utan honom. Min man försökte trösta mig men han var minst lika förtvivlad som jag. Tårarna gick inte att hindra, men jag försökte samla mig så gott jag kunde. Noel log och sa att han behövdes hos sitt folk, som doktor behövs man alltid påpekade han. Mina aningar var inte goda, men Noels positiva leende gjorde det lättare att lämna dem åt sidan.

Tankarna sattes i verket och bara några dagar senare var vi på väg. Desto fortare vi lämnade landet desto snabbare sattes vi i säkerhet konstaterade jag. Så vi skiljdes åt. Det kändes som att lämna en yngre bror. Livet i Amerika var inte alls likt det i Kina. Allt verkade så mycket lättare där. Till en början skrev vi brev så regelbundet vi kunde. Men senare, verkade det bättre om vi avstod. Känslan av ovisshet gjorde mig nästan galen! Både Noel och jag var misstänkta på grund av att jag tog emot brev från Kina och han från Amerika. Jag tog dagarna som de kom och försökte göra det bästa jag kunde av dem.

Drygt ett halvår senare fick jag höra att han hade dött. En vän som hade rymt från Kina underrättade oss. I flera dagar sa jag inget och åt minimalt. Ett tomrum hade växt i mitt hjärta. Men jag försökte att acceptera det, trots att det var svårt, men det var så livet såg ut. Min kompis från Kina berättade att Noel fortsatte att behandla de skadade soldaterna trots sina varningar han fick från kommunisterna, som styrde landet. Han...