Några tankar en julafton

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon satt på den frusna gatan och lutade ryggen mot en stenvägg. Barnet i hennes famn sov. Hon tittade på honom och höll om honom hårdare, som om hon ville skydda honom mot världen. I huset mittemot kunde hon se barnets far stå som en skugga bakom gardinen. Hon tittade bedjande på honom, men han kunde inte se hennes ansikte för snön som blåste omkring. ”Snälla du, låt mig komma in! Låt din son komma in i värmen! Snälla...” ropade hon. Men mannen i fönstret svarade inte, han visade inget tecken på att ha hört hennes böner. Hon såg hur han vände sig om och gick bort från fönstret. ”Nej, snälla! Förlåt, förlåt mig. Lämna mig inte här, snälla. Förlåt…” ropen tunnades ut till en viskning och försvann i ljudet från vinden. Hon tittade ner på sin son, såg hur han ryste av kölden som smög sakta närmare honom, trots hennes försök att hålla honom varm. Sakta började tårarna rinna nerför hennes stelfrusna ansikte.



Han hade blivit så konstig senaste tiden, han kunde plötsligt bli arg på någon småsak för att sedan lika snabbt lugna ner sig och vilja gå ut och äta så hon skulle slippa laga mat hemma. Hon hade försökt prata med honom om detta, men han undvek frågorna och blev arg på henne om hon ställde dem igen. Någon gång hade det till och med hänt att han slagit henne, men sedan hade han ångrat sig och sagt förlåt. Hon hade förlåtit honom, och han hade lovat att det aldrig skulle hända igen. Men det gjorde det.

Allt oftare blev slag lösningen på hans problem, allt mer sällan bad han om förlåtelse för dem. Han hade börjat dricka också, först lite, men sedan mer och mer. Hon visste att hon måste göra slut, nu när hon fått en son, men hon vågade inte, var så rädd för hur han skulle ta det. Hon var rädd att han skulle ge sig på sonen också.

På julaftonen hade hon bestämt sig, idag skulle hon lämna honom. Efter middagen tog hon mod till sig, tittade ner i tallriken och sa ”Jag tänker flytta.” Hon såg mot barnet som låg och sov på mattan. ”Och jag tar min son med mig.” Han rörde sig inte, visade inget tecken på att ens ha hört henne. ”Jag åker i morron.” Han tittade upp mot henne, hon kunde se att han var arg. ”Så du tänker ta min son ifrån mig?” sa han med en röst som darrade av vrede. ”Inte nog med att du tänker lämna mig, du tänker ta mitt barn!” Han reste sig upp och gick runt bordet fram till henne. Hans ansikte var bara några centimeter från hennes. Hon kunde känna hans varma andedräkt. ”Ta honom då, gå din väg. NU!” skrek han.

Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon kände knappt någon i staden, alla hennes anhöriga bodde i ett samhälle en mil därifrån. Hon tittade ut genom fönstret och såg vinden blåsa. Hon skulle inte kunna ta sig någonstans till fots, och alla bussar var inställda på julafton. Hon hade inga pengar. Men hon visste att han inte skulle låta henne stanna nu. ”Gå då” väste han mellan tänderna. ”Stick iväg då! Du var ju så ivrig nyss” flinade han åt henne. ”Tro inte att du ska stanna här.” Han gick fram till pojken och lyfte oförsiktigt upp honom. ”Ta med den här. Jag behöver honom inte. ”Han tittade med avsmak på sin son och slängd honom i famnen på kvinnan. Hon mötte hans ögon som tittade kallt tillbaka. Med ett finger pekade han på dörren. ”Försvinn!”



Hon såg på barnet i hennes famn och tänkte på hur livet skulle ha sett ut om pojkens far hade varit någon annan. Hon hade kanske suttit i en varm soffa i en mysig lägenhet och tittat på när pojken öppnade sina paket med ett uttryck av lugn förtjusning i ansiktet. Sett när han lekte med sina nya leksaker och till sist somnat stilla i faderns ömma famn. Sett hur han försiktigt burit pojken till sängen där han bytt kläder mot pyjamas och stoppat om honom med ett extra varmt täcke, strukit honom på kinden och lämnat honom med en sista kärleksfull blick på pojken som stilla sovit i sitt rum.

Men så var det inte. Hon var inte i en varm bostad med en snäll man och en välmående son. Hon satt på gatan, utslängd av barnets grymme fader, undrande hur hon och barnet skulle överleva natten.



Hon tänkte på tiden innan sonen var född. Tänkte på föräldrakursen hon och pojkens far skulle gå på tillsammans. Hur han varje gång hade någon ursäkt för att slippa, hur hon en gång blivit så arg på honom när han skulle ut och ta en öl med kompisarna istället för att gå på kursen och skrikit att inget borde vara viktigare för honom än hans barn, tänkte på det första slaget som kom efter hennes anklagelser över att han inte ville gå med henne.

De andra blivande föräldrarna verkade fundersamma över varför hennes sambo aldrig dök upp på någon av träffarna. De frågade en gång, hon mumlade ett svar. De frågade inte igen. De kunde se att hon skämdes över att alltid vara ensam.

De frågade om hennes blåmärken också, märken från hans slag. Hon tittade dem i ögonen och sa att hon ramlat i trappen och bytte samtalsämne försiktigt till barnen, genom att babbla på om hur otroligt rädd hon blivit att barnet inom henne skulle ha tagit skada av fallet. De kunde prata hur länge som helst om barn, verkade det som. Ingen av dem verkade märka att hon inte var delaktig i samtalet efter ett tag. Hon var tacksam över att de inte frågade henne något mer. Orkade inte ljuga mer.

En av kvinnorna, Eva, hade hon märkt tittade lite konstigt på henne, och hon undrade stilla om kvinnan förstod vad som egentligen hänt. Hon tyckte ibland att hon såg lidande och igenkännande i hennes blick, en blick som inte var i nuet, utan i minnet. Men innan hon hunnit titta noga försvann blicken och Eva vände sig mot sin man och kramade om honom, som för att säga hur tacksam hon var över att ha honom där.



Alla dessa minnen sköljde över henne där hon satt i kylan. Med en blick på sonen bestämde hon sig. Hon gick till telefonkiosken och bad tyst att telefonkatalogen i den inte skulle vara sönderriven eller stulen. Det var den inte, den var hel. Hon slog upp den och...