Minnet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Varför är det så att ingen vill vara där jag är?
Varför springer alla bort från mig?
Kan ingen bara tycka om mig?
Måste jag ändra på mig?
Kan ingen ta mig för den jag är?
Varför är det alltid jag som måste ändra på mig?
Kan inte omgivningen ändra på sig själv för att jag ska passa in?

Tankarna fyller hela tiden mitt huvud, det får inte plats med något annat. Tankarna lämnar mig inte. Dom finns här som att på minna mig om vilken förlorare jag är.

Helvetet börjar när jag vaknar, det fortsäter hela dagen, jag kan inte bli av med det. Vad jag än gör.
Jag har försökt att bara igronera det som pågår i mitt huvud men det går inte, jag brister efter ett tag…
Jag brast i går, kände att jag inte klarade av mera.. Jag föll en bit till ner mot grunden.

Jag har ont, jag vet inte vad jag ska göra… Vad jag ska ta mig till…

Om jag inte får hjälp snart så blir det bara värre, men jag vet inte vad jag sak ta mig till.
Vad jag vet så finns det ingen som vill hjälpa mig. Man kan bara hoppas att det blir bättre.
Men vad ska man ta sig till?

Jag tror att du inte förstår vad jag menar. Men om jag tar det från början så blir det så mycket och man kan inte hålla ordning på allt. Man vet inte ens själv vad man skriver eller pratar om. Det blir het enkelt för mycket.

Men jag kan säga så här…
Jag vill inte leva, vill inte vara kvar här, vill bara bort från denna plats.

Och varför det är så är för att jag kan, inte trivas där ingen älskar mig. Det går bara inte.
För här där jag är nu så kan jag inte känna mig älskad, det går bara inte.

Allt började när jag var lite, mindre än vad jag är nu, jag är bara 26 år idag, fyller år idag till råga på allt.
Men det känns som om det hände i går, minerna är så färska, men ändå så är de lite sluddriga. Vet inte vad det är som gör att de blir sluddriga. Det kanske är så att jag tänker på det för mycket, eller så blir det att jag inte tar en sådan stor skada av det längre. Få se vad jag kommer fram till.


Jag har levt nedtryckt i hela mitt liv. När jag var ca 6 år så dog mina föräldrar i någon konstig olycka, vet inte än vad som riktigt hände.
Och det gjorde så att min farbror skulle få vårdnaden om mig. Han var den enda nära släktingen som man hade.

Men den dagen jag kom till min farbrors hus så visste jag på något sätt att detta skulle bli mitt helvete på jorden.
För med en gång man kom in i huset så fick man en chock, det fanns döda djur som var uppstoppade över allt.

Farbron ledde mig in i ett rum där jag skulle sova. Där jag skulle bo under mina år som jag var där. Och med en gång när jag såg in i rummet så han så sa han att jag inte fick ändra något där. Allt skulle vara som det var. Mina saker som jag hade tagit hemifrån skulle bli undanstoppade i en garderob och skulle aldrig komma fram.

Rummet i sig var brunt, allt, den lilla soffan, sängen, allt. Jag tror till och med att det fanns mögel där men jag minns inte så mycket.
Sängen jag skulle sova i var gammal, när jag för första gången la mig i den så knarrade den, och man kände att denna säng inte var bra. Att sängen förde otur med sig.

Den första kvällen jag skulle sova där så var det pirrigt, för jag visste inte vad som skulle hända på morgonen.
Men jag blev lugnare när farbror kom in. Han var ju ändå min släkting.
När han satte sig på sängkanten och började prata så blev jag mera och mera orolig.

Det första han sa var att i detta hus så bestämmer han, reglerna han sätter upp ska följas, och jag skulle betala hyra för att bo där. Det kostar ju att fostra en ”dotter”. Om jag inte kunde betala i pengar så skulle han hitta på något annat vis.

Men hur skulle jag kunna betala i pengar? Jag var 6 år, och skulle fylla 7 om bara några månader.
Hyran skulle betalas varje vecka, varje lördag.

Och vad visste jag, måndagen kom, och hela veckan fortsatte sig fram. När fredagen kom så hade jag väll glömt vad jag skulle ha ”fixat” till på lördag.
Och med en gång jag vaknade upp på lördagen så stod min farbror vid min sängkant och bara väntade på att jag skulle vakna.

*Hyran, jag vill ha min hyra.
Jag minns det första han sa än. Han sa det men en sådan röst som kan få varje människa att vända sig om och bara stirra. Jag var hel stum, visste inte vad jag skulle göra. Jag hade ju inga pengar, jag var 6 år. Började vrida mig och vända mig om, började fladdra med blicken lite var stans som helst, ville fästa blicken mot något som var bekant mot mig, men jag hittade inget. För det rum jag befann mig i var inte mitt, det var någon annans. Rummet var min farbrors. Hans näste, allt var hans; sängen, soffan, och jag.


Farbron började komma mig närmre, han kröp så att han tillslut låg ovanpå mig. Jag kände hans andedräkt, kände hur han började dra bort täcket som var det enda som skilde oss åt. Hans seniga långa fingrar hur de började ta på mina ben, hur de arbetade sig uppåt. Kände hur han drog ned mina trosor, jag minns fortfarande att dom var rosa med små blommor på. Hörde hur han fumligt knäppte upp sina byxor och drog ned dom till knäna. Sedan kom stöten, det långa hårda slaget.

Detta var mitt helvete i många år, varje lördag kom han. Varje lördag som kom så var jag nu inlåst i rummet, varje lördag betalade jag hyra....