Förlåt förlåt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Lördag
Jag vaknade på morgonen precis som vanligt, jag var lika trött som vanligt, rummet var lika ostädat som igår och alla andra dagar. Glasen som jag druckit ur kvällen innan var som vanligt halvfulla med mjölk. Allting var som vanligt men det fans en skum känsla av rädsla i kroppen men jag förstod inte att det jag kände skulle förändra mitt liv.
Jag klädde på mig mina kläder, struntade i att byta kalsonger även om jag kände lukten av att de skulle bytas, strumporna likaså. Byxor och t-skirt sen fick det räcka.
När jag gick ner för den breda trappan som ledde till hallen med vardagsrummet snett åt vänster ock köket rakt fram såg jag min mor stelt sittande på en stol.
Hon såg mig men sa inte ”god morgon” som hon brukade utan stirrade bara tomt på mig med sina gråtfyllda ögon och sa:
- Det har brunnit på Gunnaredskolan!
- Jasså, svarade jag och försökte se förvånad ut.
Hon gav mig familjens GP som vi varje morgon får i vår brevlåda.
Jag såg på den med häpen min. jag kände denna kalla rädsla knottra sig genom kroppen från tå till huvud men sa inget utan satte mig ner på den vita soffan i vardagsrummet.
Mamma gick ut i köket igen och sörplade i sig det sista av kaffet och hällde upp en ny kopp.
Jag såg att hon hade förstått, hon har alltid varit en mycket klok mor som alltid genomskådat mig men hon lika så jag sa inget.
Tidningens framsida täcktes av en stor svart bild med en brinnande skola och sprutande vattenslangar. Under bilden stod det med stora svarta bokstäver som fick det att pirra till i magen: ”Storbrand i skola i Angered”
Rädslan försattes med en konstig glädje men det visade jag inte utan slog upp sidan med branden. Mamma såg mig inte så nu kunde jag le men det var det som jag inte kunde förstå att inom ett par dagar skulle jag sitta framför mamma och storgråta och skämmas inför min älskade mor på polisstationen.

Jag vek ihop tidningen och reste på mig, mamma rörde inte en min, inte ens när hon sörplade på sitt kaffe.
Jag reste mig och gick mot den svarta telefonen i telefonstället och lyfte luren med glädje och slog Michels nummer.
Hans moder svarade som vanligt med ett ”hallå” som bröt otroligt mycket på svenska och polska. Jag frågade efter Michel men jag presenterade mig inte som jag brukade göra men hon brydde sig inte utan ropade på sin son med en sömnig röst. Klockan i vardagsrummet klingade till som ett svar på att klockan var 9 på lördagsmorgonen.
Michel svarade men till min förvåning lät han inte lika nöjd och glad som jag utan snarare rädd och ledsen.
- Har du läst tidningen? Sa jag med belåten röst.
- Mmm, svarade han och frågade direkt efter om vi skulle ses i tunneln. Jag svarade ja och så la han på luren.
Tunneln hade alltid varit vår mötesplats när vi träffades men denna dagen hade vi något av det ovanligaste att tala om, något vi aldrig talat om förut.

Denna dag var det varmt ute för det såg jag på termometern i köket men jag fick flytta på mamma som satt i vägen stel som en pinne. 14 grader visade den. Skönt värme, tänkte jag.
Jag tog jackan och skorna och gick ut utan ett ord till min oroade mor egoistisk som jag var.
Jag vandrade ner mot tunneln som låg hundra meter ifrån mitt hus samtidigt som jag drog in den tidiga morgonluften blandad med härlig färsk brandlukt som jag blandade med lukt och smak från min nytända cigarett.
Från den smala gångbanan där jag gick kunde man se den före detta blåa skola med förkolnade väggar. Fönstren hade sprängts av hettan från lågorna. Taket på skolan jag brukade sitta på och titta ut över Angered var sönderbränt. Brandmännen hade skurit upp ett stort hål för att ta sig in. Det stod fortfarande brandbilar och polisbilar kvar vid skolan så jag skyndade mig ner mot tunneln nöjd och stolt över mitt mästerverk. Det var det jag kände, ett ”mästerverk” som jag hade skapat. Även om jag gick runt och tänkte så här var det aldrig meningen att det skulle börja brinna men ändå var jag glad.
Jag hade inte en enda tanke på att åka fast. Förra gången var det värre då jagade de mig med helikopter när jag sprang från den brinnande skogen och då fick de inte fast mig. Vem skulle tjalla på mig nu? Alla som var där skulle troligen åka dit för medhjälp för att de inte sa till mig eller ringde polisen på en gång.
Den enda rädsla jag hade nu var att min mor visste hon hade förstått redan i går när jag kom hem och inte sa något när det brann för det brukade jag göra. Jag visste att hon visste och det störde mig.
Det började bildas en klump i magen, jag var rädd men det var ingen rädsla man har när man redovisar ett arbete inför klassen i skolan utan någonting byggt på kärlek till min mor.

Michel var försenad som vanligt. Jag stod i tunneln som var stor som en halv motorväg med sluttande sidor av betong. Minuterna gick tills jag började få svordomar på tungan som ville ut men då kom han.
Han skakade i blicken när han sa hej, då förstod jag att han var smartare än jag, att detta var något dumt som vi kommer att få sota för men jag sa inget utan gav han en cigarett för att lugna han. Han tände den och drog in den starka röken ner i lungorna och blåste ut och sade:
- Nu går vi och kollar in skolan.
Och det gjorde vi. Vi talade om hur vi sprang ifrån platsen när vi hade tänt på och hur vi kände. Vi båda kände gemenskapen och rädslan men var ändå ganska nöjda och stolta.
Resten av den dagen gick fort, jag ringde till vissa o pratade lite och lagade mat. Det ända speciella den dagen var att händelsen var med i Tv4 Nyheterna och Aktuellt samt Västnytt flera gånger som en riktigt stor händelse, vilket gjorde mig något chockad.

Söndag
Det var fortfarande helt oförståeligt vad jag hade gjort. Både glädje och rädsla spirade genom mig som knottriga blixtar.
Denna söndagsmorgon skulle jag upp och sälja GT, upp tidigt och iväg som vanligt helt ovetande om att inom ett par timmar skulle mitt liv förändras totalt.
Det var bara 2 dagar sen skolan brann, en skola för små barns på 7 år som just börjat sitt skolliv, för många en av de roligaste tiderna i skollivet. Så var det inte för mig, mobbad och slagen av andra var och varannan dag. Och nu har jag gjort samma sak som andra gjorde mot mig fast mer psykiskt för det kommer att påverka flera månader av deras undervisning. Allt arbete de hade gjort var borta och förstört kvarglömda kläder, kanske någons kvarglömda älsklingsnalle som jag hade tagit livet av. Allt detta var mitt fel allt detta hade jag på samvetet, och det blev bara mer och mer men för stunden trängde ingenting in genom mitt hårda skal.
Försäljningen började i första höghuset på det stora berget. Man har fin utsikt härifrån, det hade jag insett många gånger. Precis som igår var det varmt ute och det blir ännu varmare att gå upp och ner i alla trappor och ringa på dörrar och prata med folk. Vissa kunder gillade jag väldigt mycket, inte för att de gav bra med dricks utanför att de var snälla och gärna pratade med mig. De tyckte jag om. Varje dag jag träffar dessa människor som oftast är äldre tänker jag på att en dag kommer att dö och när jag gått här varje vecka så känns det som om jag kommer att sakna dem ganska väl. Det kommer att bli tomt bara av att en dör. Då slutar jag nog att sälja.
Jag var hungrig, det är jag alltid när jag säljer och det jag alltid längtar efter är vatten och vila i soffan. Denna dag blev det inte så. Försäljningen gick bra, alla tidningar såldes slut men det gjorde mig inte gladare när jag såg tre män utanför min dörr när jag rundade hörnet av mitt hus.
Tankarna for igenom mitt huvud och jag förstod precis vilka som stod där och väntade och kände att det var kört men jag försökte ändå.
- Hej vi är ifrån polisen, är det du som är Joel? Frågade en av poliserna som såg ut att vara ”ledaren”.
Jag hade visst rätt för han presenterade sig artigt som polisinspektör Walter Holm.
Det började kännas som en Beckfilm eftersom Walter påminde om Martin Beck i de olika polisfilmerna. Civilklädda var de också. Pistolen syntes utanför den vita skjortan på Walter så jag blev rädd men det lugnade sig lite när jag förstod att de inte hade någon anledning att skjuta på mig. De bad att få komma in och det fick de.

De sa att de visste vad jag gjort och hotade med häktet i centrala Göteborg ifall jag inte erkände direkt. Jag tog det som en chock och erkände skadegörelse inte mordbrand som de misstänkte mig för.
Utan att de sa något tog jag fram kniven och tändaren som jag använde när jag tände på bussitsen som gjorde att skolan började brinna. ”Tack” sa de som svar för min smarta handling. Jag kunde ju inte göra annat än att hjälpa dem. Det var ju redan kört.
Utan att fråga mig gick de upp mot mitt rum och jag försökte följa efter men den ena polisen stoppade mig. Jag förstod inte vad de ville där för de hade ju redan fått allt de ville ha. Precis som jag trodde kom de ner tomhänta men jag anade att rummet var stökigt sen de var där inne ock klampade.
Polisen ledde mig ner till deras vanliga vita Volvo och satte mig där bak. På väg ner mot Angered såg jag den brända skolan och poliser. Men det jag absolut inte ville se fick jag se: mamma och styvfar i den mötande bilen, fast de såg inte mig.
Då för första gången släpptes mina tårar och jag grät men tyst fast polisen såg. Jag tror inte att de tyckte synd om mig, inte det minsta för det var jag inte värd.

Väl nere på stationen höll de ett långt förhör i en timma med upprepande frågor för att polisen samtidigt skrev in allt i en dator.
De frågade ifall jag ville gå på toa och det ville jag men att bajsa var ju en omöjlighet med tre pratande polismän utanför dörren som skulle hålla vakt och som hela tiden frågade ifall jag var klar.
Där jag satt på den stora toalettsitsen satt jag och funderade på vad som
skulle hända härnäst, anstalt, ”kul” tänkte jag.
När jag kom ut ifrån den bevakade toaletten stod min mor utanför och grät, mest av allt ville jag bara in igen på toaletten och låsa dörren eller bara flyga iväg men det var ju en omöjlighet.
De bad mig gå in i ett annat litet rum tillsammans med min mor. Jag började gråta och mamma likaså.
Vi kramades och jag fick säga förlåt.
Både mamma och jag ville veta vad som skulle hända härnäst och de talade om för oss att de skulle förhöra alla som varit där och invänta svar ifrån åklagaren.
De bad mig att sätta mig i en fyllecell och ta adjö av min mor.
Jag kunde se att cellen hade varit vit men nu såg det ut som en sten full av hällristningar. Där fanns allt ifrån hakkors till namn och årtal ifrån 70-talet.
De första tänkbara timmarna försökte jag klara ut hur de lyckats med att rista in alla märken i betongen vilket som var en omöjlighet för mig när jag försökte med fingrarna men till slut förstod jag att de hade använt något hårt och troligen suttit här ett bra tag.
Efter ett tag som jag bedömde som en timma hörde jag en svordom från cellen bredvid. Ett grovt ord på flickans könsorgan. Rösten lät så bekant att jag skrek:
- Michel!
En evig tyst sekund tog det innan killen som svurit svarade:
- Joel! Är det du?
- Ja! Svarade jag glatt och skrattade.
Man hörde inte så mycket så vi försökte kommunicera genom knackningar i väggen vilket fungerade avsevärt dåligt.
Det som kändes som eviga timmar gick tills Walter Holm kom och släppte ut oss. Då var klockan sex på kvällen och jag hade inte ätit sen gårdagen.
Han talade om för oss att vi fick vänta på våra föräldrar och sedan åka hem och vänta på åkl...