Araf mellan paradiset och helvetet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag är den dansande flamman i öknen, men ingen ser på. Jag är nattens lovsång till stjärnorna, men alla är döva. Förtvivlat dansar jag så att himlen och alla dess stjärnor gråter och ändå står alla likgiltiga inför mig. Svart kaffe. Ensam, förvirrad, borta, ensam. Desperation. Tar en klunk. Jag är osynlig. Sätter ner koppen. Blundar. Jag ser inte min spegelbild i det svarta. Filosoferar. Öppnar ögonen. Tar en till klunk. Funderar över mitt liv. Allting. Mitt liv.

Han får syn på henne. Hon sitter ensam med en kopp i handen, ser ut att filosofera. Perfekt. Ser in i hennes ögon, smärta. Hon tar en klunk. Det brinner i hennes ögon, som det gjorde en gång i hans. Hämnd. Han kom att tänka på sin bror…
Ali Ismail Abbas ja det var så du hette å älskade broder du som var yngst av oss alla med ett hjärta av guld och ett leende som fick en pessimist att tro på lycka igen trots att vi inte förstod oss på dig visste vi att du var ämnad för något större och den karisma du bar på var oemotståndlig varken vår familj och människorna omkring oss hade sett dig vara ledsen eller arg och du hade aldrig fällt en tår å Ali jag minns den dag du föddes och kom till världen inte gråtande som andra barn utan med ett litet leende vilket fick folk att tro att du var ett sändebud från Allah och att det goda snart var på väg att eliminera det onda som folket fått utstå i två årtionde å min broder min älskade broder du gav ditt folk hopp och skänkte oss styrka men ändå föll vi framför dina fötter då USA invaderade vårt Irak ja då föll vi som fån framför dina fötter rädda för att själva drabbas av krigets konsekvenser tillsammans såg vi på när USA:s bomber föll som käglor över Bagdad och den dagen då huvudstaden stod i lågor träffades vårt hus av en robot nästan hela vår familj förintades och den smärta och vrede jag kände när vi hittade dig gråtande i ruinerna med brännskador över hela din kropp bär jag fortfarande med mig som ett tungt bagage Ali min bror min älskade lillebror när de amputerade dina armar kände jag det som om de skar i mig och ända sedan den dagen har jag känt mig vanskapt för utan dig är jag ingenting ingenting.
Han mindes det som igår, hur hans lillebror grät sig till sömns varje kväll. Ingen hade sett honom så förstörd. Ali dog av en dödlig blodförgiftning. USA hade stulit det lilla barnets lycka. Folkets lycka. Hämnd. Han behövde hjälp och hon var en av dem.

Jag är det försvunna barnet omgiven av en mörk skog i väntan på att bli hittad. Att få synas att bli älskad. En dröm. Jag blev aldrig hittad, jag blev aldrig älskad. Kanske för att allt är en illusion? Snurrar på koppen. Tänker på alla dessa år som passerat förbi. Tänker på far. Sorgen. Tårar. Hans ögon. Koppen glider ur min hand. Allt var mitt fel. Jag tog hennes liv. Kaffet spills. Iakttagen. Jag torkar upp det jag spillt. Om det blott vore så enkelt att torka upp sina misstag i ett svep. Han skulle inte ha föraktat mig. Då skulle hon åtminstone ha varit vid liv idag. Han iakttar mig. Jag finns. Han ser på mig. Jag existerar. Han går i min riktning och möter mig med ett leende. Om endast far kunde ha betraktat mig på det viset. Han sätter sig bredvid mig. Han tar tag i min hand. Assalam-O-Alaikom. Håller den tätt intill sitt hjärta. Han känner min smärta och jag hans. Jag är hittad.

Jag ligger i min säng. Kan inte sova. Tankarna far omkring som meteorer i universum.
Min far älskar mig inte trots att jag gör allt för att han ska få upp ögonen och se vem jag är kanske förtjänar jag inte hans kärlek det jag gjort är oförlåtligt kanske borde jag ha varit den som sänktes ner i graven och inte hon jag vet att det är det han tänker och säkert frågar sig varje natt när han ligger vaken och stirrar upp i taket varför just hon precis som jag gör nu i det här ögonblicket jag förstår nu att min existens är ett hån mot den mor som dog då hon födde mig å Allah förlåt mig förlåt mig förlåt mig förlåt mig förlåt mig snälla förlåt mig å Allah förlåt mig jag tog hennes liv å Allah må hon vila i frid men idag vet jag hur du Allah och min far skall förlåta mig genom Jihad genom att jag hjälper den unga fina man jag mötte idag en kamp mot det onda det orättvisa han vill ha min hjälp för att försvara Ali i sanningen rättvisans och kärlekens namn Islam han berättade också att det är fler som skall hjälpa till att utföra dådet men han känner själv att han inte bör vara med eftersom han vill leva den dagen då USA ber om förlåtelse jag förstår honom och han förstår mig.
Han hade svaret till min ensamhet. Paradiset. Det är dit jag skall komma. Varje muslims som stupar i Det heliga kriget är garanterad en plats i paradisets fröjder. Han berättade vackert om Edens Lustgård och lyckan man fick uppleva. Ett slott ska jag bo i, som är gjort av guld och silver, och taket är tronen till Allah. Detta palats ligger i ett sagolikt naturlandskap. Öppet naturlandskap, dess existens har inget slut. Där skall det också finnas en flod av honung, en flod av mjölk och flera floder av vatten. Kullar, mjuka sköna kullar. Höga berg, med glaciärer på toppen, som lyser upp tillsammans med månen och alla dess stjärnor i den mörkaste natten. Dalar och ängar möts, och för varje lycka gror växtligheten dag för dag. Mitt nya hem.

Jag sitter på tåget nära ett fönster tittar ut och ser på när solen försiktigt går upp i öst. Vaknade tidigt imorse, åt min sista frukost, drack mitt sista kaffe. Tittar på klockan sex över sju, det var exakt en timme sedan jag tog på mig västen, skakar av nervositet. Fyra minuter kvar, det är nu det slår mig. Jag bär på sprängämnen, snart är det dags.
Jag borde inte vara nervös jag kommer ju att träffa mor undrar hur hon kommer att reagera undrar om hon älskar mig en dröm har alltid varit att hon står vid ett vattenfall med öppna armar redo att omfamna mig vinden piskar hennes långa svarta lockiga hår jag springer fram till henne och vi håller om varandra tills vi tröttnar men kan en dröm bli verklighet kan den gå i uppfyllelse mor kanske inte vill träffa mig men jag vill hoppas hon vill.
Tre minuter kvar, tar ett djupt andetag, tiden går alldeles för långsamt. Ser mig omkring pustar ut, Amina sitter mittemot mig och ler förväntansfullt. Kliar mig förvirrat på pannan.
Kan inte tänka mig att hon och jag ska genomföra dådet tillsammans. Hennes malliga självsäkerhet får mig att känna mig underlägsen, snart två minuter kvar, hon får mig att må dåligt. Usch gillar inte henne. Exakt två minuter kvar, varför känns det som att tiden går fort. Hon får mig att hamna i ett chocktillstånd, är jag verkligen redo, måste vara ärlig mot mig själv, jag är rädd så rädd som man kan bli, jag är skräckslagen. Mina händer skakar å Allah ge mig styrka, Alhamdulilah Ala Kulli Haal Alhamdulilah Ala Kulli Haal.
Fokus andas in andas ut, tittar på klockan, andas in andas ut. Tack gud för den styrka du ger mig tack, andas in, endast en minut kvar, andas ut. Jag är lugn. Jag har äntligen hittat den inre friden inom mig. Tack. Måste fokusera mig. Fokus, fokus. Fokus. Amina och jag får ögonkontakt, tåget stannar. Vi nickar bestämt, det är nu allvaret börjar. Tittar ner, har ögonen riktat mot klockan. 8 7 hon reser sig upp 6 5 4 skrik 3 2 1 reser mig upp. Hinner inte uppfatta det jag ser, hon skriker och viftar med en kniv i luften. Passagerarna blir alldeles skräckslagna och vet inte vad de ska ta sig till. Själv är jag paralyserad, kan inte röra mig. Jag ser som om det vore en film hur hon sliter upp ett barn från en moders famn och hotar att döda barnet om någon försöker gör den minsta lilla rörelse. Jag vaknar till, går mot Amina, försöker lugna ner henne. Inget är som planerat och mitt huvud värker. Jag är förlamad, igen. Ser suddigt. Jag hör på när hon talar om för passagerarna att dem skall ut från Irak, oskyldiga dör, oskyldiga barn. Känner mig yr. Vad är det hon gör? Kan inte tänka klart. Astaghfirullah, hon tvingar barnet att trycka på utlösaren. Vad sysslar hon med? Det här var inte planerat. Eller? Jag minns inte. Jag svindlar, kan knappt andas. Kommer inte ihåg.
Det känns inte verkligt det måste vara en dröm ja det är en dröm en mardröm jag vill fly från den här hemska drömmen jag måste vakna jag måste tillbaka till verkligheten men hur?
Vänder ryggen till Amina och beger mig av. Jag måste få ett slut på det här. Jag går och går, känns som en evighet, går och går plötsligt stannar jag till…
Jag får syn på en fader som gråter, han håller hårt om sin dotter, men hon har ingen aning om vad som pågår. Jag faller. Hon gråter för att han gråter. Jag faller ner på knä. Han viskar i hennes öra att han älskar henne. En tår faller ner från min kind. Hon viskar också i hans öra. Ja...