Waldorf

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

INLEDNING

Anledningen till att jag valde att fördjupa mig i waldorfpedagogiken är att det under hela min uppväxt pratats om den över huvudet på mig. Min kusin Staffan har nämligen gått både på waldorf-förskola, och senare på waldorfskola. Det enda jag har vetat om antroposofi fram till idag har därför varit att det är något flummigt som man skrattar åt i smyg. Trots det, eller kanske just därför, har jag blivit nyfiken, och i och med det här arbetet har jag lärt mig mer om ämnet. Jag har nu blivit mer insatt och förstått att det ligger en hel del tankearbete bakom.
Till min hjälp i sammanställningen har jag haft Josefin Olsson, som själv har gått hela grundskolan på waldorfskola, samt waldorfverksamhetens hemsida. Vad jag har hört och läst har jag sedan jämfört med mina egna erfarenheter från den ”traditionella” skolan. Frågeställningen jag har jobbat med är ”Hur skiljer sej waldorfpedagogik från den traditionella skolan?”. För att ge läsaren lite bakgrund har jag blandat in vad Josefin berättat i en ytlig presentation av waldorfpedagogiken.

REDOVISNING

Grundtanken inom waldorfpedagogiken kan sammanfattas i meningen ”Från Handen genom Hjärtat till Huvudet”. Det innebär att man för att förstå med huvudet först måste fått prova själv och känna av resultatet. Hela poängen med den här pedagogiken är att utveckla och uppmuntra ett individuellt och kreativt tänkande. Efter avslutad tolvårig grundskola ska eleven ha ett brett bildningsfält, utan begränsande specialiseringar. Detta för att kunna välja mellan så många olika sorters vidareutbildningar och yrkesområden som möjligt. Antroposoferna tror också att människan i sin utveckling går igenom olika stadier, och att man i de olika stadierna är mottaglig för olika sorters kunskap.
Eleverna går i samma klass med samma lärare hela grundskolan, till skillnad från skolan som jag själv gick i där vi bytte lärare flera gånger, både i mellanstadiet och sen också i högstadiet där vi dessutom bytte klass. Att man i waldorf behåller samma klasskonstellationer under hela skoltiden anses skapa trygghet och en familjekänsla, och att detta ska göra att man lättare lär in nya saker. Man använder sig inte av tryckta läroböcker eller videofilmer i undervisningen, utan allt som ska läras in kommer antingen muntligt från läraren, eller från bredvidläsningsböcker. Detta är något som jag tror att man skulle vinna på även i den traditionella skolan, eftersom det är lättare att minnas vad man själv har antecknat eller illustrerat, än vad man bara sett.
En annan skillnad mellan de två skolformerna är att man inom waldorfskolan läser i perioder. Det innebär att man under ungefär fyra veckor börjar dagen med samma ämne. Själv tyckte jag att det lät bra, men efter att ha pratat med Josefin förstod jag att hon hade tyckt det var bättre med mer kontinuitet i vissa ämnen. Att på det här sättet fördjupa sig i ett ämne som historia fungerar mycket bättre än när man läser matematik, som man sedan lätt tappar innan det är dags för nästa matematikperiod. Undervisningen bygger mycket på olika teman där alla ämnen vävs in. T ex läser man under åk 5 om den grekiska kulturen. Under det temat kan man lätt få in olika ämnen såsom historia (forngrekens vardag), religion (mytologien), geografi, samhällskunskap (demokrati), hantverk, drama, gymnastik (olympiska spelen), filosofi, och matematik (Pythagoras och Arkimedes). Språkundervisningen inleds redan i årskurs ett och då med två främmande språk, istället som i den traditionella undervisningen där man börjar med engelska i årskurs ett och sedan utökar med ytterligare ett främmande språk i årskurs sex. Undervisningen sker till en början med lekar och sånger, och senare genom möten med de olika kulturerna.
Varje dag är indelad i tre block; morgonens tankearbete med periodläsning, följt av språk och konstnärliga ämnen mitt på dagen, och avslutningsvis hantverk, gymnastik eller laborationer på eftermiddagen. Att lägga upp undervisningen på det här sättet tror jag är nyttigt för eleverna, och Josefin höll med om att det hade fungerat bra. Att beta av tankeverksamheten på morgonen innan hjärnan hunnit tröttas ut av alla intryck, för att sedan använda andra hjärnhalvan och resten av kroppen, gör att man inte tröttas ut lika fort.
Vad som gör att många är skeptiska till waldorfpedagogiken är eurytmi. För de allra flesta är det inte mer än ett konstigt ord, och även många waldorfelever undrar lite över ämnet. Josefin t ex var besviken över att hon aldrig i skolmiljön fått veta vad det var bra för. Hon hade istället på egen hand läst sig till att eurytmin skulle vara bra för balansen, musikaliteten och för förmågan att arbeta i grupp. Från waldorfverksamhetens hemsida lyckades jag länka mig fram till lite mer fakta. Där läste jag bland annat att eurytmin ska vara ”synliggjort tal och synliggjord sång”. Man får alltså med hjälp av rörelser recitera dikter, sjunga sånger, eller läsa skönlitterära texter. Vad som också är genomgående för waldorfpedagogiken är former och färgers innebörd, och det konstnärliga skapandet är minst lika viktigt som den faktamässiga kunskapen. Efter avslutad skolgång delas inga betyg ut, utan eleverna får istället personligt ställda omdömen. När Josefin sökte till gymnasiet blev hon antagen genom något som kallas för ”fri kvot”. Om skolan bara gör antagningar på betygsbasis går det naturligtvis också att ordna från waldorfskolan.

SLUTSATSER

Efter att ha fördjupat mig i waldorfpedagogiken känner jag mig faktiskt lite lurad på en bra utbildning. Alltihop verkar väl genomtänkt och anpassat efter barns och ungdomars behov. Att istället för den traditionella ”korvstoppningen” ha fått lära genom upplevelser tror jag hade passat mig utomordentligt. Att som nu endast få använda de konstnärliga sinnena och kroppen genom frivilliga tillval känns inte rätt. Den ensidiga undervisningen som många får gör att man tröttnar på skolan och därigenom lär sig under sin förmåga. Även det att man inte har något betygssystem tilltalar mig, eftersom man då på ett helt annat sätt lär för sin egen skull, istället för att med en bokstavskombination konkurrera med andra elever. Det individualistiska tänkandet borde också få större plats i den traditionella undervisningen. Att alla barn och ungdomar förstår sitt eget värde i ett större sammanhang, istället för att bara bli ett bihang till någon annan. Jag tror också att många s k ”bokstavsbarn” skulle må bättre av den här sortens undervisning. Det blir lättare att koncentrera sig på teoretiskt arbete när man vet att det bara kommer pågå under en bestämd period, och att man därefter kommer att få göra något helt annat. Idén med att arbeta i teman istället för i ämnen är något som är på frammarsch äve...