Rävungen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Det borde jag ha förstått.”
Så inleds denna gripande roman skriven av barnpsykologen och författaren Torey Hayden. I boken får vi möta sexåriga Sheila, en störd flicka som kommer till Toreys klass för gravt psykiskt handikappade barn efter att ha tänt eld på en 3-årig pojke. Här blir hon placerad i väntan på rättegången som ska avgöra om hon bör läggas in på en psykiatrisk klinik.

Efter ett tag visar det sig att Sheila är nästintill ett geni, och ligger långt för de andra barnen i klassen i sin inlärning. Hennes hemförhållanden är däremot trassliga, hon bor ensam med sin alkoliserade far i ett slumoråde efter att hennes mor tagit med sig hennes bror och lämnat staden. Inte nog med det, hon blir även sexuellt utnyttjad av sin farbror.

Torey tar sig an Sheila och kämpar för hennes rättvisa. I övrigt består hennes klass av en neurologiskt sjuk pojke med hett temperament och krampanfall, en flicka som försökt ta livet av sig otaliga gånger, en autistisk pojke, en flicka som utsatts för fysisk och sexuell misshandel, en schizofren flicka, en pojke med tvångstankar och till slut en pojke som lider av starkt synfel. Boken skildrar livet i klassrummet och barnens olika framsteg. Sheila får vi även följa utanför klassrummets dörrar, i en kamp mot en till synes orättvis och hård värld.

Rävungen är en verklighetsbaserad roman med huvudbudskapet att alla är jämlika och värda en andra chans. Men det är, tycker jag, inte det enda budskapet i denna fantastiska berättelse. Boken visar även hur det är att visa respekt och tilltro till andra människor och vad mod och tålamod kan betyda i en relation. Men framför allt, allting är inte vad det ser ut att vara.

Shelia kom som en stormvind och vände upp-och-ner på allt som kom i hennes väg, inkluderat Torey. Och sexåringen lyckas med sin strategi, ”kan jag inte fly så blir jag tvungen att illa fäkta”. I det här fallet gäller det att inte kunna fly från sin rädsla och det som skrämmer utan istället fäkta mot allt som kan tänkas vara någon av anledningarna till rädslan.
Det som många av dem vuxna som Sheila träffar på inte förstår, är just det att flickan behöver något som inte går att skrämma bort, något som stannar kvar hur långt man än flyr och hur hårt man än fäktar. Något gott som speglar med kärlek och trygghet. Viker man sig i flickans storm förstår hon snabbt att hon är ensam och fäktar hårdare och mer, i hopp om nån slags trygghet i ensamhet.

Torey däremot, stod stadigt kvar, med just den kärlek och trygghet Sheila behövde. En icke-bindande relation utan en kvarstående axel att landa på när sexåringen inser att man inte behöver fäkta mot allt. Om motståndet inte fäktar tillbaka, vad är då meningen med att fäktas överhuvudtaget??

Inte bara en gång, utan ett antal gånger känner jag en ilska när jag läser boken. En ilska mot Sheila som jag inte tycker visar någon slags tacksamhet eller respekt för Torey alls. Men ju mer jag tänker på det, desto mer skäms jag. Det är just den ilskan som Torey så starkt inte visar, den ilskan som kan skaka relationen mellan de två individerna. Shelia tror inte hon har sänt ut ett rop på hjälp, därför känner hon antagligen inte någon tacksamhetsskuld gentemot Torey heller. Det är Torey som hjälpt henne, flickan bad aldrig om det.
Men det är just det hon har, undermedvetet. Hela hon utstrålar egentligen ett rop på hjälp, fast på ett förskrämt och svårt sätt. Hon har helt enkelt fått fäktas för länge så att hennes sv...