Jesus - Den ständige, den störste

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jesus – Den ständige, den störste.

Jesus är i sig, troligen historiens mest djupaste och största karaktärer, och nu när jag sett den: The passion of the Christ med Mel Gibson som regissör kan man helt utan tvekan inte förbli opåverkad på ett eller annat sätt. Spelar nog ingen roll även om man är kristen, buddist eller vad man nu än kan tänkas vara.
Nu ska jag berätta lite om filmen, filmen som är ett av decenniets mest omtalade filmprojekt, baseras på Jesus sista timmar i livet, och när han blir piskad, förnedrad, uppspikad på korset, och nämnde jag att han blev piskad? Heh, ja för det blev han verkligen. Det är väldigt blodigt… och oerhört våldsamt.
Har även fått veta att Jim Caviezel som spelar Jesus i filmen, förmodligen fick hänga på korset lika länge som Jesus fick göra. Köldskador, lunginflammation och piskad (ja fast inte med mening förstås) är bara några saker han fick vara med om under inspelningen.
Mel Gibson, som verkat mer eller mindre helsnurrig de senaste åren, har också framhärdat med att inte översätta de långa dialogavsnitten till engelska, utan det är arameiska som det språkas i filmen. För jag tror att även om det kanske skulle bli ”modernare” med engelska så skulle det uppenbarligen sätta trovärdigheten på spel. För det finns faktiskt fler grupper och samhällen än oss lite mer frigjorda modemedvetna ungdomar.
Denna religiösa filmatisering om Jesus startades faktiskt redan på 20-talet. Då Hollywood fortfarande hade en viss moral i sig och när dom satsade på stenhård censur.
Will Hays utformade under 20-talet kristna produktionsregler som skulle följas för att filmer inte skulle bli för omoraliska och chocka publiken. Det gjordes ju givetvis spektakulära kostymfilmer fulla av bibliskt sex och våld, men då hädarna alltid gick på pumpen och Jesus var bäst kunde filmerna gå fria från censuren.
Sedan dess har genren utvecklats en hel del. Som det ser ut nu i dagens filmsamhälle finns det nästan inga gränser längre.
Nu förleds ni kanske att tro att en Jesusfilm är något man svänger ihop ganska enkelt? Att allt som behövs är några hinkar ökensand och en skön haschhippie med sydländskt utseende, stor näsa och en fet hockeyfrisyr?
Skulle vara rätt kul det med men inget kunde vara längre från sanningen.
Världens mer religiösa krafter är nämligen mycket filmintresserade, har det visat sig.
Gibson tvingades exempelvis ordna testvisningar för USA:s religiösa ledare.
Dom bibeltroende jublade, men de inbjudna judiska organisationerna såg en helafton av antikristiskt propaganda och storbråket var ett faktum.
Mel Gibson, som själv framhärdar som djupt troende katolik, gjorde även misstaget att visa sin film för självaste påven Johannes Paulus II. Och jodå, påven har minsann sett filmen meddelade han själv. (Just det, han höll sig säkert vaken genom en tre timmar lång film i sitt nuförtiden ”krya” tillstånd .Hans recension sträckte sig till: ”Det är vad det är.”
Avslutningsvis kan vi konstatera att Gibson har fått dega för hela kalaset ur egen ficka eftersom Hollywood inte velat ta i...