Livets Skugga

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Livets skugga

Det var höst och regnigt. Jag hoppade fram mellan vattenpölarna med mina nya mockaskor. Regnet låg som en tjock matta över stan. När jag kom fram till dörren kände jag på handtaget till dörren. Öppet! Förvånad över att mamma kommit hem så tidigt klev jag in i den stora hallen och slängde min väska på golvet.
- Hallå!? jag ropade men fick inget svar. Jaha, hon kanske pratar i telefon eller något sådant tänkte jag. Jag gick in i köket för att äta en macka. Jag blev alldeles stel när jag såg fläckarna på golvet. Röda! Dom ledde till översta kökslådan. Försiktigt smög jag fram och rykte upp lådan. Blod och en klump som liknade ett finger! Jag skrek, ända från botten av lungorna. Snabbt slängde jag igen lådan och sprang till toaletten. Uräk. Jag spydde upp hela lunchen. Jag kunde inte hålla tillbaka det. Jag greppade snabbt den bärbara telefonen och låste toadörren. Jag ringde polisen. Polisen kom och mamma och pappa med. Jag spydde ännu mer. Det brände i lungorna efter mitt skrik.

- Vet ni vad det är för något än? Frågade pappa poliserna.
- Nej, herr Björk, men om en timma vet vi, svarade polisen.
Jag låg bredvid på marken med fyra filtar och en hink bredvid.
- Herr Björk, sa en annan polis, det ser ut att röra sig om ett hot. Vi hittade det här på övervåningen.
Jag låtsades sova och såg hur pappa ryckte åt sej lappen polisen räckte fram. Hans min blev allvarlig och blek sen gav han tillbaka pappret.
- Jag vill aldrig mer se det!

Två dagar senare flyttade vi. Hur mycket jag än bråkade och sa emot så lyssnade dom inte.
- Du kan väl åtminstone säga vad det rör sig om!? Sa jag till mamma.
- Det har med pappas jobb att göra, sa mamma kort och innan jag han svara sa hon, sluta tjata vi åker snart.
Pappa var advokat och jobbade med dom större fallen.
- Har han blivit hotad till livet eller? Kastade jag ur mej.
Mammas ansikte blossade upp och hon tågade ut ur rummet med kjolen svängande runt benen. Plötsligt gick det upp för mej att jag just sagt sanningen. Det gjorde mej rädd. Nu var jag beredd att flytta var som helst för att slippa det.

Jag drömde mardrömmar på nätterna om pappa och blodet. Jag vaknade mitt i natten och spydde.

Vårt nya hus var mindre men låg mer centralt. Nu skulle kanske inte hoten våga komma hit. Jag var övertygad om att det skulle funka. Det måste funka.
Mitt rum var litet, men jag hade ändå inte så mycket saker med mej. På kvällen kunde man höra hur dom i radhuset bredvid bråkade. Jag låg spänt och lyssnade tills jag somnade av utmattning.

Jag brydde mej inte längre om skolan. Jag drog mej undan alla. Ingen skulle få veta att jag var Elin Björk, ingen. Helst hade jag velat springa hem, men jag vågade inte. Mamma hämtade mej så snart skolan var slut. I skolan var jag trygg, ingen skulle komma hit och hota mej när jag var på lektionerna hade mamma sagt.


När jag gått exakt två veckor i den nya skolan förändrades allt.
På lunchrasten blev jag misstänksam, en man hade stått vid sin bil i snart två timmar. Han kunde inte bara vänta på någon. Han var ute efter mej! När skolan var slut stod han fortfarande där. Mamma var sen. Paniken spred sig. Jag sprang in på toaletten och grät. Varför? Varför? Jag vill inte mer! När jag sansat mej lite kom jag på vad jag skulle göra. Jag tog en killes jeansjacka och fällde upp luvan. Jag tog fram min mora kniv som jag fått av pappa när jag fyllde tio och rev stora hål i byxorna. Jag hittade ett par alldeles förstora skor som jag tog på mej. Nu kanske, kanske skulle han inte känna igen mej. Jag lämnade väskan i skolan och gick så normalt jag kunde förbi honom. Mitt hjärta dunkade, jag var livrädd för att han skulle känna igen mej. När jag var utom synhåll för honom började jag springa. Jag hade kommit förbi honom! Jag hoppade högt av glädje.
När jag kom hem ringde jag mamma och sa att jag redan var hemma. Hon skulle bara handla och sen skulle hon komma hem. När jag lagt på luren rös jag till. Tanken på att vara ensam hemma skrämde mej. Det drog en kall vind genom rummet. Hade någon glömt att stänga fönstret? Jag gick för att se efter. Jag skrek till. Alla fönsterrutor var krossade! Jag slängde mej på telefonen och ringde mamma.

Ännu en gång var vi tvungna att flytta. Denna gång till Åmål. Jag skulle inte gå i skolan där, jag var för rädd för att göra det. Mamma och jag skulle vara hemma. Pappa skulle bo i en annan lägenhet. Jag ville inte ens veta varför.

Mardrömmarna blev allt hemskare. Jag ville inte sova, inte vara vaken, inte tänka, inte äta. Jag tappade lusten till allt. Jag fick en lurvig liten kattunge av mamma. För att jag inte skulle känna mej ensam, sa hon. Men hon hade ingen aning om vad jag kände. Jag kände ingenting, ingen trötthet, ingen hunger, inget behov av sällskap, bara rädsla. Dagarna masade sig fram. Vi väntade på något men på vad visste vi inte. Jag lekte med Teddy, som jag döpt kattungen till. Han hade blivit stor nu men han var fortfarande lika lekfull. Jag längtade till den dagen då jag skulle få hämnas på den som gjort oss allt det här, som tvingat oss att leva som skuggor. Jag och mamma hade inget liv kvar. Vi skulle aldrig få tillbaka det om vi inte gjorde något!
En natt vaknade jag av Teddys skrik. Jag steg upp och hann se en skymt utav mannen. På golvet där han stått låg en lurvig hög, med blod! För några sekunder snurrade världen, sen kastade jag mej fram mot högen av hår. Jag hörde Teddys hjärta slå, då var det inte för sent. Jag ringde polisen och ambulansen, sen tog jag geväret mamma gömt under soffan. Jag sprang ut i parken efter honom. Jag flåsade högt, men han ...