Vändpunkt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En vändpunkt i mitt liv. Viktig för mig, obetydlig för alla andra.
Det var dåligt väder den dagen. Regnet öste ner och gjorde marken vid målområdet lerig. Jag tror att jag var ungefär åtta år. Pappa min bror och jag var på ett orienteringsläger i Stockholm. Jag hade inte orienterat så mycket innan det och det var mitt första läger utan för Falun.
Jag och Fredde, som är min bror, skulle springa i en klass som heter inskolning. I den klassen får man ha en följeslagare, en så kallad skugga, med sig i skogen. Det finns också glada och sura gubbar på träden som markerar om man är på rätt eller fel väg, efter som klassen är för nybörjare.
Jag hade aldrig sprungit en bana utan skugga förut, Fredde hade heller aldrig sprungit själv, mamma eller pappa hade alltid varit med. Jag trodde förstås att pappa skulle följa mig även den här dagen och fick en riktig överraskning när han sa att han bara skulle hinna skugga en av oss, om han inte skulle missa sin starttid. Jag var snabbt framme och sa att han skulle följa mig. Då kom det som jag hela tiden hade varit orolig för. Han sa att, eftersom Fredde är yngre än dig och inte är lika van att orientera, så måste jag skugga honom. Jag blev lessen och orolig för att jag inte skulle klara det, men pappa tröstade mig och övertalade mig att i alla fall försöka.
En halvtimme senare gick jag i väg mot starten, alldeles ensam. Det var då jag bestämde mig för att jag skulle klara det, inte börja gråta.
Jag gick in i startfållan, tog min karta och när startsignalen gick stack i väg med full fart efter en stig. Jag skrattade högt och hoppade i alla vattenpölar i närheten, bara för att hålla gråten borta. Trots att jag var livrädd fortsatte jag att springa, jag hade ju bestämt mig.
Efter ett tag kom jag fram till ett stigkors. Jag ställde mig och tittade på kartan, bestämde mig efter ett tag att det var den högra stigen som var den rätta. Jag sprang in på den, men efter bara några få meter korsades den av en stor bäck. Det var ju lite konstigt att det var en stor bäck som jag var tvungen att ta mig över, men jag hade faktiskt kommit fram till att det var rätt väg, förresten kunde jag se hur stigen fortsatte på andra sidan. Jag funderade lite över hur jag skulle lösa problemet med bäcken och kom fram till att det bästa nog var att gå rakt igenom den, för det var ju dit, till andra sidan, jag skulle, det visste jag.
Jag tog ett kliv ut i vattnet, det var strömt och ganska djupt på grund av regnet. På fem kliv var jag över på andra sidan. Jag var skräckslagen vid det laget, skogen var mörk och regnet tilltog. Det var något som inte stämde. Jag minns fortfarande hur jag såg mig omkring på träden. Den hemska känslan av att något saknades. Det fanns ingen gubbe där, varken glad eller sur. Jag tänkte att jag måste vara helt fel ute, långt utanför min bana.
Då hörde jag någon som ropade på mig, det var precis när jag höll på att ge upp och börja gråta och skrika på hjälp. På andra sidan bäcken, i stigkorset, stod det en liten kille, han hade sin mamma med sig som skugga. Dom ropade åt mig att gå tillbaka till andra sidan bäcken. Utan att tveka vände jag mig om, tog mig över bäcken och rusade fram till pojken och mamman. Mamman visade mig var jag var på kartan och åt vilket håll jag skulle springa.
Efter att ha sprungit en bit efter hennes anvisningar fick jag syn på den. Den satt där på trädet, helt oskyldigt och flinade mot mig. Den glada gubben, jag var på rätt väg igen! När j...