Kameran

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Omkring 1500 f.kr var det några kineser som upptäckte att om man släppte in ljus i ett mörkt rum genom ett litet hål så blev det en bild på andra sidan. Denna upptäckt kallades senare för ”Camera obskura” som betyder ”mörkt rum” på latin.
På 1600-talet så börjar målare att skissa med hjälp av Camera obskura bara att dom satte in en lins i hålet så att bilden skulle bli skarpare. Den princip som används i Camera obskura är samma princip som används i dagens kameror.
1725 märkte tysken Schulze att silvernitratlösning blev svart då den stod för länge i solen, och då kom dom på att man kanske kunde spara bilderna från Camera obskura med hjälp av olika kemikalier.
1827 togs det första fotografiet av fotografen Niepce. Han använde sig då av en tennplatta med ett bitumenskikt (syrisk asfalt), Exponeringstiden var då åtta timmar. Där ljuset träffade plattan så härdade bitumenskiktet, de ohärdade bitarna upplöstes sedan så att bilden blev synlig, detta första fotografi blev dock väldigt suddigt.
1839 så utvecklades Niepce metod av fransmannen Daguerre, denna metod fick sedan kallas dagerrotypi. Metoden gick ut på att man har en silverbelagd kopparplåt som har behandlats med jodånga för att bli ljuskänslig. Plåten exponeras i kameran och framkallas sen i kvicksilverånga innan bilden fixeras med hjälp av an stark saltlösning.
För att den här bilden ska kunna sparas så måste den vara i vakuum bakom glas. Daggerotypin blev väldigt populär men nackdelen med den vara att man inte kunde göra kopior av bilden.
Samma år så kom engelskmannen Talbot på en metod som bygger på solljusets direkta inverkan på det ljuskänsliga papperet.
1840 så förbättrade Talbot sin metod och kaloptypin skapades, och exponeringstiden var nu endast 10-20 sekunder.
1851 så uppfann Archer den ”våta plåten” och fotograferingen revolutionerades. Det var en slags glasplåt som täcktes med en kemisk blandning, denna metod gav bra och skarpa bilder.
Våtplåtskameran som den sedan fick heta monterades upp på ett stativ, bakre delen på kameran kunde justeras så bilden fick rätt storlek och bra skärpa på bilderna. Metoden krävde mörker direkt efter man tagit bilden, så om man ville ta bilder utomhus så hade man med sig ett slags mörkrumstält, som man hade över huvudet och bilden.
På 1870-talet så uppfann Maddox tunna gelatinstrukna plåtar täckta med bromsilver, det är de här som ligger till grund till dagens filmrullar.
År 1888 så introducerades en liten och lätt kamera av amerikanen Eastman. I denna kamera så satt filmen på en rulle i kameran.
Eastman utvecklade sen kameran i början på 1900-talet så att den blev billigare och amatörfotograferingen satte fart.
Alla dagens kameror bygger på principen Camera obskura, men det är mycket som har hänt sen 1500 f.kr och tekniken utvecklas bara mer och mer. Idag så finns det olika filmer för olika kameror och behov och inuti dom flesta moderna kameror så finns det elektriska kretsar som ställer in avstånd och bländaröppningen automatiskt.
Idag är dom allra flesta fotografier i färg, en färgfilm består av tre lager av silversalter, dom olika salterna är känsliga för rött, grönt och blått. Dom olika lagren omvandlas till färgämnen vid framkallning av filmen.




Dom olika komponenterna


En kamera är nästan som en ljustät box som släpper in ljus genom ett litet hål när man vill ta kort. Det lilla hålet täcks av an ridåslutare, det är som en slags gardin som täcker hålet när man inte tar kort å öppnas när man tar kort. Eller så kan det lilla hålet täckas av en så kallad centralslutare det är flera lager av tunna skivor som vrids isär så att ljuset kan komma in, när öppninstiden är slut så vrids dom ihop i motsatt riktning så de inte kommer in nå mer ljus. Ridåslutaren är den vanligaste slutaren för systemkameror och för de andra kamerorna så är centralslutaren vanligast.
Lådkameran var förr den mest vanliga kameran och är även den lättaste kameratypen. Den består av en låda, slutaren har endast en exponeringstid och det är fast avstånd mellan film och objektiv, alltså att man inte kan zooma, komma närmare föremålet utan att ens komma närmare.
Dom kamerorna är mest lämpliga för fotografering av motiv i starkt ljus och motiv som inte rör sig. Småbildkameran har ungefär samma konstruktion som lådkameran.
Spegelreflexkameran är ofta systemkameror som man kan byta objektiv på. Det bästa med dom här kamerorna är att man tittar genom kamerans objektiv när man tar foton och på så sätt ser man alltid hur bilden kommer att bli, det finns två olika spegelreflexkameror den enögda och den tvåögda, dom är nästan precis likadana.
Objektivet i en kamera är en kombination av konvexa och konkava linser som får ljuset att brytas ihop till en bild på filmen. Utan detta är det väldigt svårt att få bra skärpa på bilderna. På spegelreflex kameror så kan man ha utbytbara objektiv t.ex. vidvinkelobjektiv, det är om man vill få med mycket på en bild men inte kan gå längre från motivet så kan man använda sig av en sån.
Teleobjektivet, det är motsatsen till vidvinkelobjektivet det fungerar som en kikare.
Zoomobjektivet är som en blandning av vidvinkel och tele man slipper byta objektiva hela tiden, den kan variera.
Sökaren på en kamera är det lilla fönstret som man kan se hur bilden blir, sökaren är ofta försedd med en lysram så man ser hur det ser ut men det finns en nackdel med den sortens sökare och dt är att går man för nära motivet så ser man inte riktigt hur bilden blir. Sökaren sitter snett ovanför eller ovanför objektivet.
Förut så fick man ställa in själv hur mycket ljus det skulle komma på filmen, och det gjorde det svårt att få bra kvalité på bilderna. Nuförtiden så ställer bländaren in hur mycket ljus det ska komma in. Med det blir vissa problem då för man kan inte ta bra bilder i motljus eller ett motiv som är ljust med mörker runtomkring.
Med moderna kameror och dagen teknik så behövs inget naturligt ljus för att kunna ta bra bilder, nu finns det en liten blixt som ofta sitter uppe i ett hörn, blixten tänds automatiskt när slutaren öppnas. Separat blixt har funnits mycket längre fast dom var manuella: fotografen brände av en hög med magnesiumpulver så att dt blev en slags blixt.
Autofokus finns inte på alla kameror den ställer in fokus på bilderna. Men dt är inte svårt att ställa in den själv, men vill man ha den bekvämligheten är dt bara å lägga till lite extra pengar. En nackdel med autofokus är att i vissa fall så är det inte självklart vad som ska vara i fokus.
Kameran har varit en populär produkt sedan den börja säljas. Den används av folk som åker på semester, i reklam, modeindustrin och mycket mer.
Kamera-miljö


Kameran är i stort sett ofarlig för människor och miljön. Det som kan vara farligt är när den tillverkas, eftersom nästan alla kameror är gjorda av plast och när man gör plast så kommer det mycket föroreningar ut i naturen som inte är speciellt hälsosamt, och för att göra plast så använder man olja som kan ta slut. Och alla kemikalier som används vid framkallning dom kanske inte heller är så bra och vart tar dom vägen efter dom gjort sitt? Och batterierna som finns i kamerorna vart slängs dom? Slängs dom alltid i en holk eller är det folk som inte gör det i såna fall så är ju inte det heller bra. Och filmrullarna vart tar dom vägen efter framkallning slängs dom bland alla andra sopor eller sorteras dom eller hur går det till? Skulle man fortsätta att grubbla såhär så kommer man nog fram till att kameran kanske inte är så nyttig för miljön ändå.




Funderingar


Jag tro att kameran kommer att utvecklas än vad den har gjort idag. Den kommer nog vara mycket mindre och så kommer nog alla kameror vara digitalkameror så då slipper man filmrull...