Kameran

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kameran


Kamera

Kameran är ett instrument som används till framställning av bilder på material som kemiskt eller fysiskt påverkats av ljuset.

Kameran består av ett kamerahus (en ljustät ”box”) dit ljuset endast kan komma genom ett litet hål eller ett objektiv, då en bild av motivet projiceras på en ljuskänslig film. Ljusinsläppet kan regleras med hjälp av en slutare eller bländare.

Idag har nästan alla, även de enklaste varianterna någon form av bländar eller slutarmekanism. För att man lättare ska kunna ställa in lämplig slutartid och bländare med hänsyn till ljusets styrka och den aktuella filmens ljuskänslighet, har de flesta kameror blivit försedda med en exponeringsmätare som man kan avläsa någon stans på kameran.

Olika sökare

Det finns många olika kameror, och alla kan man placera in i olika kategorier efter sökare, format, eller efter speciella användningsområden.
De flesta har en amatörkamera hemma, de är försedda med en genomsiktssökare d.v.s. ett litet fönster som sitter ovanför, eller snett ovanför objektivet. Sökaren är ofta försedd med en lysram som visar hur bilden kommer att bli. Det finns dock en nackdel med denna typ av sökare, och det är att om man går för nära motivet blir bilden inte alls som den ser ut att bli i sökaren.

Den enögda spegelreflexkameran är den dominerande typen bland avancerade amatör- och yrekskameror. Genom att man ser motivet genom kamerans objektiv kan man hela tiden se exakt hur bilden kommer att bli, oavsett på vilket avstånd man arbetar på och vilken brännvidd man använder. I sökare kan man också se hur skärpan blir. De flesta systemkameror, d.v.s. kameror med utbytbar optik är av denna typ.

Den tvåögda spegelreflexkameran var populärast på 1940- och 1950-talen. Denna kamera har ett särskilt sökarobjektiv med samma brännvidd som fotograferingsobjektivet. Denna typ av kamera har dock en begränsning, och det är att objektiven inte visar samma bild på nära avstånd.

Tekniska kameror kallas de kameror som använder sig av de större negativformaten (9cm x 12 cm). På dessa kameror har man stora möjligheter att påverka skärpa, skäreplan, och perspektiv, p.g.a. att front (med objektiv) och bakstycke är rörliga i höjd och sidled. Denna kamera är bästa till att fotografera stillastående motiv.


Format
Det finns olika format på film man kan använda sig av, det vanligaste är småbildsformatet 24 mm x 36 mm. Det är vanligtvis kameror av kompakt typ (med genomsiktssökare och fast optik) eller enögda spegelreflexkameror som använder sig av detta format.

Ett annat format är mellanformat, 4,5 cm x 6 cm, 6 cm x 6 cm, och 6 cm x 7 cm. Det är först och främst enögda spegelreflexkameror som använder sig av detta format, men det finns även några genomsiktssökarkameror som gör det.
De format som är 9 cm x 12 cm och större kallas storformat.

Utbytbara objektiv

Att kunna byta objektiv kan vara nödvändigt ibland, och det är den vanligaste orsaken till att man skaffar sig en systemkamera.
Om man t.ex. behöver få med mycket på ett kort men av praktiska skäl inte kan gå så lång från motivet kan man använda sig av ett vidvinkelobjektiv. Då minskar bildskalan och bildvinkeln ökar.
Motsatsen till detta objektiv kan man säga är teleobjektiven som man använder sig av då man inte kan komma tillräckligt nära motivet. Detta objektiv fungerar som en kikare. När brännvidden är större blir bildskalan större medan bildvinkeln minskar.

Som normalobjektiven räknas brännvidder mellan 40 och 60 mm på småbildskameror, och 75-80 på 6x6 kameror.

Zoomobjektiven är ett praktiskt objekt med variabel brännvidd. Man behöver inte hålla på att byta till olika objekt hela tiden, utan det objektet kan ha ett zoomomfång som går från vidvinkel till långt tele.

Slutare

På kameror som har utbytbar optik är det både billigare och enklare om slutaren sitter i kamerahuset precis framför filmen. Därför är den s.k. ridåslutaren den vanligaste slutaren i systemkameror. För de andra kamerorna med fast optik använder man centralslutare, som är en slutare som är placerad mellan objektivets linsdelar.

Tids- och bländarinställning

Dessa inställningar vill vissa avancerade fotografer kunna ställa in själva. Tid och bländare används till att skystera hur mycket ljus som ska släppas in i kamerahuset (exponering).
Tidsinställningen används t.ex. till att ”frysa” rörelser så att det inte blir rörelseoskärpa, och bländaren kan reglera skärpans djup, d.v.s. hur lång framför och hur långt bakom det inställda avståndet som skärpan ska sträcka sig.

Blixt

En blixt till kameran använder man om ljuset är för svagt. Många kompaktkameror har en blixt inbyggd som automatiskt används om det är för svagt ljus

Avståndsinställning

Genom att man förflyttar objektivet i optiska axelns riktning sker inställningen av skärpan. För att sedan kunna se om man har rätt skärpa finns några hjälpmedel, t.ex. en snittbildsmätare (den ”hugger av” motivet vid oskarp inställning) som man kan se i sökaren.
Idag har allt fler kameror försetts med autofokus, d.v.s. automatisk avståndsinställning.







Historia och uppfinnare

Omkring 1500 f Kr upptäckte kineserna att om man släpper in ljus i ett mörkt rum genom ett litet hål får man en bild av världen utanför på motsatta väggen. Detta fenomen kallades för "camera obscura" som betyder "mörkt rum" på latin.
På 1600-talet började målare skissa med hjälp av camera obscura. De satte en lins i hålet för att göra bilden skarpare. Det är samma princip som användes i camera obscura som används i våra kameror idag.
1725 upptäckte tysken Schulze att en silvernitratlösning blev svart då den stod i solen. Då väcktes tankarna om att man kanske kunde bevara den bild som skapades i camera obscura med hjälp av kemikalier.
Det första fotografiet som ännu finns bevarat togs 1827. Fotografen hette Niepce. Han använde sig av en tennplatta med ett bitumenskikt (syrisk asfalt). Exponeringstiden var åtta timmar. Där ljuset träffade plattan härdade bitumenskiktet. De ohärdade delarna upplöstes sedan för att bilden skulle bli synlig. Detta första fotografi blev väldigt suddigt.
1839 utvecklade fransmannen Daguerre en metod som var överlägsen Niepces metod. Denna nya metod kallas daguerrotypi. Metoden går ut på att man har en silverbelagd kopparplåt som behandlats med jodånga för att bli ljuskänslig. Plåten exponeras i kameran och framkallas därefter i kvicksilverånga innan bilden fixeras med hjälp av en stark saltlösning. För att bilden ska kunna bevaras måste den monteras i vakuum bakom glas. Daguerrotypin blev väldigt populär men det gick inte att göra några kopior av plåten.
1839 tillkännagav engelskmannen Talbot en metod som bygger på solljusets direkta inverkan på den ljuskänsliga papperet. 1840 förbättrade han sin metod och den s k kalotypin skapades. Nu var exponeringstiden endast 10-20 sekunder.
1851 uppfann Archer den "våta plåten" och fotograferingen revolutionerades. En glasplåt täcktes med en kemisk blandning. Denna metod gav skarpa bilder och exponeringstiden var under 30 sekunder. Våtplåtskameran monterades upp på ett stativ. Den bakre delen på kameran kunde justeras så att bilden fick rätt storlek och bra skärpa. Metoden krävde tillgång till mörkrum i direkt anslutning till motivet och därför hade man mörkrumstält med sig när man fotograferade utomhus.
På 1870-talet uppfann Maddox tunna gelatinstrukna plåtar täckta med bromsilver. Det är denna upptäckt som ligger till grund för dagens filmrullar.
1888 introducerades en liten lätt kamera av amerikanen Eastman. Denna kamera hade filmen på en rulle. I början av 1900-talet utvecklade Eastman en billig kamera och amatörfotograferandet satte fart.
Dagens kameror bygger på principen från camera obscura men mycket har hänt sedan 1500 f.Kr. Idag finns det olika slags filmer för olika kameror och förhållanden. Inuti de ...