Kilt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kilt

Kilten ses som en del av den traditionella Skotska Höglandsdräkten, även fast ursprunget av den traditionen är nyare än vad man tror.
Det var bara med den romantiska återupplivningen på 1800-talet som kilten blev förknippad med Högländarna, mestadels av icke-högländare som tolkade deras traditioner.
Idag ser de flesta skottar kilten som en formell klädsel. De bärs ofta på bröllop och andra formella evenemang, medan det fortfarande finns några få människor som bär dem dagligen.
Kiltar används också för parader av grupper som Scouter, och på många ställen ses kiltarna bäras i Högländska spel och Säckpipe- och trumband lika väl som de används för Skotska folkdanser och på de forna dansklubbarna.
Den brittiska armén och arméer från andra likasinnade nationer använder fortfarande kilt som uniform, även fast de inte längre används vid strid.
Namnet kommer från skottarnas ord kilt som betyder ”att vira upp kläderna runt kroppen”. Skottarnas ord kommer från den gamla norskans ”kjilt” som betyder ”veckad”, från de Vikingiska nybyggarna som bar ett liknande, veckat plagg.



Den stora kilten
“Fèileadh Bhreacain” eller “Fèileadh Mor” var från början ett avlångt stycke av tjock ylle som gjordes av två vävstolsbredder som syddes ihop och gav en tjocklek på 1,5 m och en längd på upp till 5 m.
Den stora kilten, också känd som den bältade pläden, var ett icke skräddarsytt draperat klädesplagg, gjort av tyg som samlades ihop till veck för hand och sattes fast med ett stort skärp.
Den övre halvan kunde bäras som en mantel, draperad över den vänstra axeln, hängd ner över bältet och ihopsamlat på framsidan, eller uppdragen över axlarna eller huvudet för skydd emot vädret. Den bars över en ”leine” –en skjorta och kunde också användas som en filt.
De Irländska fasta kiltarna var vanligtvis dränkta i gåsfett för att de skulle vara vattentäta.
Före en strid tog man vanligtvis av sig kilten och lade den åtsidan, den Högländska styrkan slogs i bara leinen.
Åldern på den stora kilten har blivit hett debatterad men den existerade absolut i början på 1600-talet. Tidigare målningar som har gjorts för att visa kilten visar antagligen ”Leine Chroichen”, en knälång skjorta av läder, linne eller tältduk, mycket veckade och ibland vadderad som skydd.
Den stora kilten är mest associerad med de Skotska högländarna, men var också använd i fattiga, lågländska områden.
Användningen av den här typen av kilt fortsatte in på 1800-talet. De kraftiga vecken på den stora kilten gav ett bra skydd från spjutspetsar och svärdhugg.

Uppkomsten av den moderna kilten - "Den lilla kilten" eller "Den vandrande kilten"

Någon gång på början av 1700-talet kom fèileadh beag eller philabeg användning till - en längd av tyg som hängde nedåt, i och med det började bältet användas och blev ganska populärt i Högländerna och de norra Lågländerna runt år 1746, fast den stora kilten fortsatte även den att användas.
Efter den Jacobitiska kampanjen 1715 öppnade staten ett tillfälle för Högländarna att sälja kilten till andra länder och Rawlinson var en av de affärsmän som drog fördel av det.
Det var tänkt att den traditionella Högländska kilten, den ”bältade pläden” skulle användas av skogsarbetare. Det sägs att han tog den Högländska klädnaden till en skräddare, i avsikt att göra den mer praktisk. Skräddaren svarade med att klippa den i två delar. Rawlinson tog med den tillbaka och introducerade den nya kilten.Rawlinson gillade den nya kreationen så mycket att han började använda den själv och efterhärmades snart av sina Skotska kollegor, klanen MacDonnell från Glengarry.
Faktiskt, så öppnade en engelsman vid namn Thomas Rawlinson en järnfabrik i Högländerna runt år 1730. Hans arbetare klädde sig alla i en bältad pläd, inte en mantel, en pläd. Rawlinson krävde att hans anställda enbart skulle bära botten-delen av pläden. Det här är tillräckliga bevis för vissa för att en engelsman uppfann den moderna skotska kilten. Problemet med den här historien är att det finns bilder av Höglängdare som enbart bär botten-delen av den bältade pläden, och de är daterade långt före Rawlinson kom till Skottland. Den bältade pläden bestod av två längder som satt ihop. Om endast botten-delen bärs, veckad och med ett bälte i midjan, kallas plagget feilidh-beag (liten insvepning). Ordet stavas ofta phillabeg på engelska. Det finns en del förslag om att den användes i början av 1800-talet, men den bars absolut på 1900-talet. Det mest troliga är att den kom till som en naturlig utveckling av den bältade pläden och att Rawlinson såg den och insåg användbarheten, vilket gjorde att han insisterade på att införa den bland sina anställda.
Det första exemplet vi har av veck som sys på phillabegen, är från 1692 (före Rawlinson). Den här kilten finns hos De Skotska Tartanernas förbund. Det är den första plagget som ärligt kan kallas en kilt som ser ut som dagens kiltar.
”Den Tidiga Historien om Kilten” och ”Rekonstruering av Historia” ifrågasätter den här historien med hänvisning till tidigare illustrationer av den lilla kilten.
Den lilla kilten utvecklades till den moderna kilten när veck syddes på för att det skulle gå snabbare att ta på sig kilten.

Den moderna kilten
Vid början av 2000-talet började flera kompanier, såsom Utilikiltes, Pittsburgh Kilts, och Twenty-First Century Kilts, producera plagg som inte är tartan och referera till sina produkter som kiltar. Produkterna innehåller ofta omarbetningar av den traditionella kiltdesignen, ofta med fickor, symmetriska veck, lägre midja, och olika uppbyggnader och mönster.
En av de största försäljningsidéerna av de här plaggen är att man inte behöver vara Skotsk för att njuta av ”friheten” och ventilationen som man får av att ha på sig en kilt, eller att erbjuda bekvämligheten av ett kluvet plagg för men som inte är medvetna om ett sådant plagg i deras åldersgrupp eller kultur.
Andra exempel är saronger, från Stillahavs-öarna, thoben från Arabien, lungi från södra Asien och männerrock i Tyskland.

Användning inom det militära och förbud



Från 1624 hade de Självständiga Högländska Kompanierna burit kilt som regeringstrupper, och med deras formering i ”Black Watch” regementet 1740 fick deras nya stora kiltuniform en ny standard med svart tartan.
Efter 1745 bestämde sig regeringen för att bilda fler Högländska regementen för armén så att det fanns fler soldater att skicka för att kriga i Indien, Nordamerika och andra ställen samtidigt som man kunde minska chanserna för att rebeller skulle ta över där hemma.
För att kunna identifiera regementena fick de olika tartaner. Dessa regementen ville fortfarande ha kilt som uniform, och fastän den stora kilten bestod som uniform, försvann detta gradvis under det tidiga 1800-talet.
1746, efter den sista Jacobitiska rörelsen, kriminaliserades alla föremål som ingick i den Högländska nationaldräkten, även de nya kiltarna (med undantag för arméns uniformer).
Lagförbudet höll i 35 år, och den traditionella vägen för Högländarnas liv var tillintetgjord.

Återupplivandet av kilten

Även fast kilten var till det mesta glömd i de Skotska högländerna så blev det modernt för de skotska romantikerna att bära kilt, som en form av protest emot förbudet.
Det var en tidsålder som romantiserade "primitiva" människor, vilket Högländarna kallades. De flesta Lågländarna hade sett på Högländarna med skräck före 1745, men många identifierade sig med dem efter att deras kraft hade splittrats. Kilten, tillsammans med andra Gaeliska kännetecken, hade blivit sammankopplad med Jacobitism, men nu när det hade upphört att vara farligt, sågs det med romantisk nostalgi. När lagförbudet försvann 1782 inrättade Högländska markägare Högländska Samfund med syften som inkluderade "Förbättringar" (som andra skulle komma att kalla den Högländska rensningen) och stödja "den vanliga användningen av den forna högländska dräkten”. Den keltiska staten i Edinburgh, ledd av Walter Scott, uppmanade lågländarna att delta i den här forntida entusiasmen.

Kilten blev förknippad med hela Skottland när kungen George IV besökte Skottland år 1822, även fast 9 av 10 skottar bodde i Lågländerna. Skotska och Högländska förbund organiserade en "samling av gaelerna" och införde helt nya Skotska traditioner, som inkluderade att Lågländarna bar den antagna "traditionella" högländska klädseln. Vid den här tiden föddes även många andra traditioner så som att varje klan hade en egen färg på kilten. Efter det blev kilten en del av den Skotska kulturen tack vare gammeldags människor, romantiker och andra, som ägnade mycket tid åt att prisa de "forna” och den naturella kvaliteten hos kilten. Kung George IV hade visat sig i en spektakulär kilt, och hans efterträdare drottning Victoria klädde sina söner i kilt, vilket vidgade dragningen till att bära det. Kilten blev en del av Skottlands identitet.


Kilten idag



Kiltar har blivit ett vanligt plagg för formella tillställningar, exempelvis hyrs den för bröllop lika mycket som hattar och frackar i England eller smokingar i USA, och kilten bärs av vem som helst oavsett nationalitet eller härstamning.
Även fast en ”vit slips stil” existerar syns de flesta formella Högländska regalierna i svart slips.
Kiltar har blivit allt vanligare runtom i världen som fritidsklädsel.
Det är inte ovanligt alls att se kiltar på Irländska pubar, och det blir någotsånär mindre ovanligt att se dem på arbetsplatsen.
Vid användning av kilten på fritiden kan man klä sig i svarta stövlar, vita sockar nedrullade till stövelns topp, kanske med en svart t-shirt.
Eller så kan man klä upp sig lite mer med kiltstrumpor i ull, en uppknäppt skjorta, tröja, och kanske till och med en sportjacka.
Den lilla dekorativa Sgian Dubh-dolken kan man utelämna. Den moderna skräddarsydda kilten är lådveckad eller knivveckad, med vecken insydda och så att de låga ändarna inte når lägre än mitten av knäkappan.
Nu för tiden används lättare kläder. Kilten är traditionellt bara för män, men i den moderna eran har kvinnor också börjat använda kilt och kvinnliga säckpipespelare bär ofta kilt.
Kiltkjolar för tjejer bärs också.
Som alla andra former av kläder har kilten blivit ett objekt för mode. Sedan 1980-talet har kiltar gjorts i material som läder, denim, viskos och akryl.
Flera färger har också använts som t ex kamouflagefärg.
Medan dessa plagg ogillas av de traditionella människorna bevisar de att kilten fortfarande har en plats i modevärlden och fortsätter att utvecklas.

Kiltar har också dykt upp i Wales och Cornwall vid speciella tillfällen. I dessa två Keltiska områden är kilten nära förbunden med de återupplivade rörelserna under 1800- och 1900-talet.

Accessoarer


Eftersom en kilt inte har några fickor, bärs den med en pung kallad ”sporran”. Från början var det en mjuk hjortskinnspung, men med utvecklingen av militäruniformerna började hårda lädersporranar användas, ofta med dekorativa silvertoppar. En vacker silver kilt pin ger mer vikt åt det lösa bottenhörnet.
En liten dolk kallad “Sgian Dubh” kan bäras i de höga sockarna som bärs med kilten.
Skorna är oftast av läder, ibland med öppna snören.
Nu för tiden bärs vanligtvis en speciell jacka med kilten. Den är ofta i grön tweed, men när man har kilten som en formell klädsel är en svart ”Prince Charlie” jacka vanlig.
Med några uniformer är en lätt pläd i veckigt tyg fäst i samma tartan som kilten, kastad över axeln och fäst där fram med en ”plaid brooch”, alltså en pläd brosch.

Underkläder

Huruvida man bär underkläder under kilten blir ibland till en hetsig debatt. Några tycker att underkläder skall bäras hela tiden och att gå utan det är en form av exhibitionism, eller till och med självnjutning. Sen finns de som säger att underkläder aldrig ska bäras, och att bära det är emot traditionen.
J. Charles Thompson, som skrev boken “So You´re Going to Wear the Kilt! All you want to know about tartan dress”, hävdar att han aldrig har träffat på en man som ens har tänkt tanken att ha på sig kalsonger tillsammans med kilten och föreslår en lång skjorta eller undertröja att sitta på.
Majoriteten av de som bär kilt har sin egen preferens och bryr sig oftast inte om vad någon annan har på sig (eller inte har på sig) under sin kilt.
Uniformerna som bärs av medlemmar från flera fullmäktiga militära mandat har inga underkläder under kilten förutom vid speci...