Artikel om kärlek

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vad hände med tiden då man bara frågade chans på varandra.
Ju äldre man blir ju mera komplicerat blir kärlekslivet, det är så många frågor och hjärtat blir den delen i kroppen som får ta mest stryk.

Alla vet ju också att de flesta av oss kvinnor överanalyserar allt lite för mycket. ”varför gjorde han så? Vad menar han nu? Tycker han att jag är ful nu när han inte tittar på mig?”
Medan männen kanske inte lägger lika stor vikt vid de små detaljerna. Eller vad vet jag, detta är mest mina spekulationer.

Men hur tar man kontakt med den personen som hamnat på ens kärleksradar då?
Vem ska ta första steget egentligen? Och varför är man så rädd för att göra det?
Vill killen vara den som tar fösta steget, eller vill han att tjejen ska vara den som gör det?
Och vad är ett första steg? Alla har vi olika syner på det, är det att ge den man spanat in ett leende? Eller ska man gå hela vägen och våga prata med personen i fråga? Vilket sätt man än väljer så är det som att man lägger hela sin stolthet åt sidan och sparkar över bollen åt den andra parten, sen vad de gör med bollen, trampar sönder den eller spelar tillbaka den återstår att se.
Personligen vet jag är rädd för att ta först steget för att jag är så rädd för att få höra meningen ”haha trodde du att jag gillade dig på något sätt eller”.
Jag vet att ingen man troligen skulle säga så, men rädslan finns ändå där och tillslut så blir det den som vinner. I kampen mellan hjärtat och hjärnan så vinner oftast den som rädslan sitter i, hjärnan.

Men hur vet man att den man har spanat in är intresserad av en själv då?
Jag tror att man innerst inne vet det, även om känslorna kan förblinda en ibland.
Men jag har ofta tänkt på vad som egentligen får två personer att fatta tycke för varandra. Det måste vara något speciellt som kan få två vilt skilda personer att gilla varandra, men vad är det som får en att titta en extra gång åt en annan person.
Vist så har utseendet mycket med saken att göra, alla har vi en egen smak. Men finns det inte något djupare än det också? Man kanske kan se på en person att denne liknar en själv på ett sätt, men å andra sidan så känner vi ju alla till uttrycket ”opposites attract”.
Man ser kanske något i den andra personens ögon som man vet att man söker. Fast det finns ju skräck exempel där ens första instinkt varit helt fel och den ena parten gjort den andra illa.

Jag själv är en väldigt blyg person när det kommer till själva ”dejtandet”, och jag tror att alla de killar jag gillar är jätte modiga och har ett jätte stort självförtroende. Men de kanske innerst inne är lika blyga som jag, kanske de tänker ”Åh vad kul att just hon tittade på mig idag”, återigen vad vet jag.

Men vad händer när man förälskar sig i en illusion av en person? När man kanske har sett en person som enligt en själv har allt som man söker, skapar man då en bild av personen, en exakt bild av vad man vill ha? Man går runt och tänker att ”ja han är säkert så, gud vad kul om vi kunde göra det tillsammans”, men man vet ju faktiskt inte vad den andra personen gillar.
Hur kommer man över det stadiet, att inte förälska sig i en illusion av en person. Ja troligen när man vågar ta första steget och prata med denna perfekte varelse. Men då var vi där igen.

Det som är trist, men som ofta händer, är att två personer faktiskt fattar tycker för varandra samtidigt, men eftersom ingen av dem vågar ta första steget så rinner deras hemliga önskningar ut i sanden, men ...