Tysk Terror

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1.FLYGRESAN

Jag sprang runt, runt i cirklar. Vars var det? Jag måste hitta den så snart som möjligt.
Flyget går om en timme. Bråttom bråttom. Vars fan la jag den? Fan om hunden har ätit den.
Jag la ju den på köksbordet igår. Nu har jag rotat genom varenda liten vrå i hela förbannade lägenheten. Men nu är det 45 minuter kvar. Jag måste vara där inom en kvart. Tur att jag i alla fall bor nära Arlanda. Men vars la jag den? Hade jag inte den igårkväll när jag gick och la mig?
Jo de hade ja ju. Fort in i sovrummet. Ögonen for fort runt genom rummet och allt bara svepte förbi. Där, nu såg jag den, under gårdagens Aftonbladet. Jag plockade upp passet och stoppade in den i jackfickan. Upp med resväskan och fort iväg. Väl framme vid Arlanda så kollade jag på klockan, 5 minuter kvar. Vilken tur jag hade. Just när jag kom in så hörde man i högtalarna att flyget till Prag, Tjeckien hade anlänt. Det var mitt plan det, fram till gaten, visade passet och lämnade in biljetten och så var det bara två och en halv timmes intensivt sittande.
Flygvärdinnan gick fram och tillbaka med det stora åbäket till cateringvagn. Och varje gång så träffade ”saken” mitt knä, och varje gång fick jag mer och mer ont. Efter ett par gånger så drog jag in knäet, det var kanske lite segt fast man var väll så i min ålder. Nu var vi halvvägs konstaterade jag när jag kollade på klockan, den var nu halv två. Jag bestämde mig efter en kort stunds betänketid att det var dags för den exklusiva plastmaten som flygbolaget hade att erbjuda. Kostade nog bara någon krona att tillverka men något måste man väll äta. Det var någon slags kyckling med en slags vattensås med kryddor i. Till så var det mikrovärmda klyftpotatisar med svartpeppar på. Till efterrätt var det någon slags vit pudding, gjord av något marshmallowsaktigt, fast det var ju min åsikt. Efter att jag nästintill tvingat i mig den groteska maten så var det dags för en fin tjeckisk öl. Den satt alldeles utmärkt. Det blev lite för mycket för min blåsa.
Dags för resans första toalettbesök. Efter att ha lättat på trycket så var det tid för en liten tupplur. Tuppluren var inte så lugn men välbehövlig. I högtalarna hördes nu en argsint och skarp röst.

* * * * * * * * * * * *

”Planet är övertaget. Gör inga plötsliga snabba eller aggressiva rörelser mot oss och vi kommer inte att skada er. Vi kommer att landa om ett tag.” I det ögonblicket utbröt total kalabalik hos dom andra resenärerna i planet. Nästan Exakt alla började virra runt och skrika. Då kom en storvuxen man ut med ett kraftigt vapen under armen. Han var lik en gorilla med den stora, svarta kalufsen på huvudet och dom stora, sprängfärdiga musklerna. Han riktade det stora, massiva vapnet mot den till synes paralyserade folkmassan.
”Vi vill inte skjuta någon i onödan. Bara i nödfall.” Han hade en underlig brytning, kunde han komma från någon sydstat eller däromkring. Må så vara. Vad skulle hända härnäst?
Ingen visste. Ingen trodde säkert heller att vi skulle klara oss, men optimist som man är hoppas man ju på det bästa. Dom verkade ha allt under kontroll för att ingen fick gå ifrån sina platser.
Jag försökte att somna men det var lönlöst, skallen dunkade på alldeles för mycket.
Men efter ytterligare en timme i planet så var det dags för landning. Jag tittade ut genom fönstret men kunde inte se någon direkt miljö. Bara en stor kal metallvägg. Nu kom ytterligare en man ut, men denne var inte storvuxen oh muskulös, utan helt tvärtemot, han var liten och benig, krokig näsa och stora klotformade ögon.
”Vi har er som gissla för att en person på detta flyg vet saker som han inte borde veta.
Saker som inte bör släppas i fel händer. Därför så ska vi hålla er här tills han ger sig och kommer fram till oss. För att få processen att gå snabbare så skjuter vi en kvinna i halvtimmen tills han ger sig. Har alla fattat det nu?” Den lilla pipiga mannen gick tillbaka till cockpiten och stängde dörren efter sig. Vad skulle jag nu ta mig till? 17 minuter kvar innan första kvinnan skulle avrättas.
Dom visste uppenbarligen att jag visste, men troligen inte hur jag såg ut, bara namnet.
Men frågan nu är, hur fick dom reda på det? Kan det vara en läcka i organisationen?
Hur som helst, nu gällde de att tänka smart och inte förhasta sig. Hur skulle jag klara mig ur den här situationen? Vad skulle dom göra om och när dom får tag på mig? Nu kom den lille mannen ut igen.
”När såväl alla kvinnor är avverkade så är det männens tur, då kollar vi först era pass, sen kanske ni för leva, det får vi se.” Det hade nu gått en halvtimme sedan han informerade oss om utgallringen. Dom drog nu upp den första kvinnan till mittgången. Pistolen tror jag var en .44 Magnum, men jag kan ha fel. Pistolen höjdes mot hennes tinning.
”Hur blir det nu? Kommer du fram eller? Vill du få alla dessa liv på ditt samvete?
Du har tio sekunder på dig.” Efter tio sekunder avlossades skottet och kvinnans skalle sprängdes i bitar.

* * * * * * * * * * *

Ett gigantiskt hål uppstod i sidan, och livlös föll hon ner på golvet. Personerna omkring mig blev så chockade att dom bara satt orörliga och stirrade på den döda kroppen. Mannen yttrade sig ännu en gång.
”Det var nummer ett, 28 minuter kvar tills nästa offer. Hur känns det nu när alla dessa personers liv är i dina händer? Jaja, vi har gott om tid på oss.” Jag började rota i mitt handbagage.
Jag kunde ju ha något jag kunde använda. Kanske var mobilen däri, om jag nu hade det så kunde jag ringa till polisen, men nu till ett problem, vars var jag? Av utsikten att döma så var vi i en slags hangar, helt utan fönster eller dörrar, åtminstone inte vad jag kunde se. Nu åter till min påbörjade plan, fanns det verkligen någon realistisk utväg härifrån? Alla utvägar var tungt bevakade av automatgevär. Där, nu kom det jag väntat på. Jag fick en liten snilleblixt i alla fall. Toaletten. Dit in kan dom väll inte följa med. Något privat måste man väll få ha. Så, fort upp, halvspringande med handen mellan benen för att öka intrycket av nödighet. Men jag blev inte helt oväntat stoppad vid dörren.
”Vart ska du då?” sa en av kaparna.
”Vart tror du?” sa jag lite arrogant. Han tittade på mig lite funderande och sade sedan:
”Ok. Gå in då. Han släppte in mig och jag stängde dörren. Jag låste och böjde mig fram och öppnade sakta och försiktigt fönstret. Det gick alldeles utmärkt utan gnissel och gnek.
Tittade ut och såg ännu mer tungt beväpnade män, dom vaktade troligen alla möjliga utgångar in och ut från hangaren. Då var det bara att stryka planen och gå tillbaka till min plats och tänka ut plan B. Jag sa artigt tack åt mannen som öppnat åt mig och gick lydigt tillbaka till min plats. Kugghjulen inne i skallen arbetade frenetiskt för att komma på ytterligare en plan, men till ingen nytta. Tiden gick och kvinnorna sköts en efter en. Nu var det snart bara männen kvar.
Som tur var satt jag i sista raden så jag hade ganska så gott om betänketid på mig.
Mannen bredvid mig ställde sig upp och gick mot toan. Jag började intensivt rota igenom hans personliga ägodelar i hopp om att hitta något som jag kunde ha nytta av. Det första jag hittade var hans pass, jag öppnade det och tittade på fotografiet, han var faktiskt ganska så lik mig.
Att ja inte märkt det under flygresan. Men om man kunde mixtra lite. Kanske kunde man byta fotografierna, då skulle dom ta honom istället för mig, ganska så riskabelt, dom kunde ju märka det. Men vad annars kunde jag göra. Fram med en ganska så vass blyertspenna för att sprätta upp plasten, och efter väldigt kort tids pillring så var det klart. Ingen skulle nog märka ett dugg.
Han kom nu tillbaka och satte sig efter toalettbesöket. Kort därefter så kom kaparna åter ut igen från cockpiten.
”Nu kollar vi alla era pass, vi ska hitta dig, till vilket pris som helst.” Nu hade dom börjat kolla och dom kom närmare och närmare. Två män på varje sida, lyfte upp och kollade passagerarna.
Dom var nu bara några rader ifrån. Närmare och närmare, nu kom dom. Dom tog upp hans pass och läste på namnet. Dom tittade på varandra en väldigt kort stund, sedan på han. Snabbt så grep dom tag i hans överarmar och släpade iväg med den nu skrikande mannen mot cockpiten.
Nu kunde jag andas ut, i alla fall et tag. För vem vet vad dom skulle göra när dom fick reda på att den man dom hittat inte var rätt man. Frågan var nu, hur jag skulle kunna ta mig osedd härifrån, helst osedd, det var ju inte en livsviktig sak. Kollade återigen igenom hans handbagage, fast denna gång lite mer noggrant. Vad fanns där? Jo, en hel del hygienartiklar, en bok, nycklar och lite extra kläder. Inget av speciellt värde. Kanske kunde boken vara något i en eventuell närstrid eller liknande. Eftersom bokens ägare troligen inte skulle använda den något mer så beslagtog jag den. Sekunderna tickade på men dom kom inge tillbaka ut därifrån. Det var nu bara en man som vaktade alla utgångar, ett ganska så svårt jobb eftersom jag var på rymningshumör.
Kanske skulle man göra ett flyktförsök ändå. Tog upp boken, ställde mig upp och gömde den bakom ryggen.
Nu var det bara att komma inom ”skotthåll”. Han stod mellan toaletten och nödutgången, lite uttråkad, kanske eftersom han inte fick vara med inne med allt det roliga. Jag gick med snabba, bestämda steg fram emot honom och stannade just framför hans fötter.
”Vad vill du nu då? Ännu ett toalettbesök?” Klämde han ut. Just när jag rörde på läpparna så drämde jag till honom rak i nyllet och han föll handlöst hårt ner medvetslös på golvet.
Nu var det snabba ryck, dom skulle snart komma tillbaka. Snabbt tillbaka till min plats och fyllde hans ryggsäck med allt jag kunde hitta och sedan fort som attan till dörren. Hivade mig ner och gömde mig kvickt bakom ett av däcken för att kunna lokalisera området osedd.

* * * * * * * * * *

Men till min förvåning verkade det som att alla vakter hade gått sin väg. Alla utom en. Inga andra såg jag. Men han skulle nog inte vara några som helst problem. Han hade till min fördel ryggen mot mig. Drog sakta upp boken, siktade in mig och kastade iväg den stora tunga saken.
Den träffade, ganska turligt, honom i nacken. Full av smärta lade han sig på marken, släppte vapnet och bara skrek. Jag sprang fram och sparkade honom i magen för att han skulle lugna sig, plockade upp boken och sprang sedan ut från hangaren. När jag väl kom ut så såg jag inte ett dugg, det var becksvart ute. Omgivningen var helt uppslukad av mörkret, man såg knappt en halvmeter framåt. Men det var bara att traska på. Här kunde jag ju inte stanna.
Efter ett par minuter gick ett larm igång och män med skällande hundar kom ut ur porten, fast beslutna om att fånga mig. Jag sprang helt enkelt bara rakt fram, rakt in i mörkret, helt ovetande om vad som fanns framför mig. Jag var helt enkelt för rädd för att bry mig. Kvistar knäcktes och slogs mot min kropp. Kläderna revs upp och jag slog mig åtskilliga gånger mot träd och stenar. Vad det var för slags träd hade jag ingen uppfattning om. Jag bara sprang och sprang.
Upp för små kullar och ner i små hål. Då, rakt ner i ett vattendrag. Jag fastnade med foten i en rot eller liknande och föll handlöst med ansiktet först rakt ner i vattnet. Jag slog nog näsan i en sten för den var om och blödde. Det var inte särskilt djupt men stenarna var hala. Om deras hundar nu fått upp ett spår på mig så var jag nu säker eftersom floden sköljer bort mina spår. Det var dock den enda bra saken med detta kalla vatten. Efter en stund så domnade benen av. Jag vet inte hur långt jag gått, hur länge eller vars jag nu gått. Men jag visste att om man följer med strömmen länge nog så kommer man nästan alltid fram till någon slags civilisation. Kläderna var dyblöta och från midjan och neråt var jag avdomnad. Jag föll stup i kvarten och haltade nu rejält efter alla smällar. Men trots allt så satt ryggsäcken kvar med mina tillbehörigheter. Orken började ta slut och så också mitt tålamod. Om inte jag såg deras lampor eller hörde deras skrik så tror jag inte att jag skulle ha klarat av att gå så mycket längre. Hundskallen och skriken hade nu avtagit, väldigt negativt. För med dom hack i häl så fick man en adrenalinkick, det var den som drivit mig denna bit igenom det kalla vattnet. Men den var tråkigt nog över. Nu så kändes det som om allt var över, jag hade nästan inte ens orken till att hålla ögonen öppna. Jag orkade inte mer. Varför skulle allt sluta såhär? Jag föll, avsvimmad.









2. DAGEN EFTER

Jag vaknade upp. Helt ovetande om hur länge jag legat här på sandbanken. Det var nu någon gång mitt på dagen för solen stod mitt på himlen. Mina armar var alldeles fulla av blåmärken och rivsår. Jag tog mig en titt på mitt skadade ben och såg en förfärligt stor svullnad. Jag svor nästan när jag såg den. Det var bara att riva av ena tröjärmen och linda runt den för att minska smärtan.
Benen var otroligt vigliga. Det var nästan som att börja lära sig gå igen. Men när jag väl stod upp så försökte jag spana in området och kanske dra några slutsatser från det. Lövskog, bara lövskog så långt mina ögon kunde nå. Då måste det nog vara nånstans i Europa. Bröt lös en rejäl pinne från en ek, den skulle användas som stöd åt högerbenet. Då var det bara att börja gå, rakt ut i ingenmansland. Timmarna dom gick men omgivningen ville inte ändra på sig. Hungern började dessutom komma nu, men vad fanns att äta? Jag plockade i mig några bär för att stilla den något, kort där på så började det skymma. En skön sovplats skulle inte vara fel. Jag samlade ihop en stor bunt med granris och lade dem under en stor skyddande gran. Inte som hemma direkt, men det fick duga för stunden. Jag tog av mig ryggsäcken och kollade efter något som kunde underhålla mig ett tag. Inget annat än kläder, men längst ner så hittade jag boken som jag ”lånat” tidigare. Den kunde ju vara bra, enda sättet att få veta var att börja läsa den. Jag läste enda tills jag låg och kisade för att kunna se bokstäverna, lade ifrån mig boken som trots allt var ganska så bra,
och lade mig ner för att sova. Morgonen därpå vaknade jag pigg som en nötkärna, och såren verkade ha läkt någorlunda. Dom kändes nästan inte mer. Börja söka efter en slags frukost var nog det smartaste, blåbär, bara blåbär, men det är ju gott så jag led inte. Sen så var det bara att traska vidare. Efter en lång och trög vandring så hörde jag något välbekant en bit bort. Det lät som bilar, men det kunde det inte vara, jag var mitt ute i ingenstans. Ljudet kom närmare ju mer jag gick men inget såg jag. Varken till höger eller vänster. Men nu tyckte jag att jag kunde skymta något mellan alla dessa trädstammar, men jag kunde inte riktigt fastställa vad det var jag såg. Steg för steg så blev det allt tydligare. Nu var jag så pass nära att det riktigt luktade bensin. Utanför skogen så såg jag en ohyggligt lång motorväg. Måste vara autobahn tänkte jag.
Inga skyltar längs vägen heller, och nummerplåtarna han jag inte se. Det var bara att sträcka på tummen som förr i tiden. Det tog väldigt lång tid innan någon bil stannade, kanske 2-3 timmar närmare bestämt. Det var en lastbilschaufför som hade stannat. Han öppnade dörren åt mig.
”Vart ska herrn?” Sa jag på engelska lite försiktigt.
”Jag ska till Lübeck.” Sa han också på engelska. Det räckte för mig.

* * * * * * * * * *

Väl inne i lastbilen så började tankarna surra, hur länge hade jag varit borta? Vad hände med kaparna och alla på planet? Frågorna hade jag dock inget svar på just nu men dom skulle nog komma i framtiden. Och som jag såg ut för den delen, orakad, oklippt, och stank, det gjorde jag. Kläderna var sönderrivna och smutsiga. Jag såg nog ut som en riktig luffare. Resan till Lübeck blev inte alltför lång. Hade inte ens tid att slumra till. När vi väl var framme så sa vi hej då och han fortsatte vidare med sin last. För min del nu så skulle jag nog försöka få tag på en telefon eller liknande så jag kunde kontakta någon som kunde ta mig härifrån. Runt i stan gick jag, över broar och vägar, till östsidan och över till norrsidan. Men igen telefonkiosk hittade jag. Då var det bara att knacka dörr. Första huset, igen hemma. Andra, kvinnan som öppnade stängde den direkt, rakt i ansiktet på mig. Vars är gästfriheten i denna stad egentligen. Jag fortsatte med mitt knackande, men lyckan var inte på min sida idag. Jag hade nu gått kanske ett par kvarter, men inte en enda har vågat släppa in mig. Tålamodet hade jag inte kvar, och hungrig som en varg var jag dessutom.
Såg en soptunna, men så desperat kunde jag väll ändå inte vara. Eller var jag det? Men det skadar aldrig att kolla, det sa alltid mor min. Av med locket och vilken stank det kom, men jag luktade nog likadant, eller till och med värre. Ner med handen, kastade ut oätliga saker i hopp om något bättre. Bananskal, plastförpackningar och annat bråte. Var bara att gå till nästa soptunna och hoppas på mer tur. Efter att ha hittat gamla halvätna äppelskrutt och andra sådana saker så var det nog med soptunnesökande. Fanns det ingen karta över staden här nånstans? Jag gick in mot centrum, eller det jag trodde var centrum. Där borde väll jag kunna hitta någon som stod ut med min stank under några frågor. Träffade en äldre man som uppenbarligen stod ut men stanken eller så hade han tappat luktsinnet.
”Kan ni säga mig vars jag kan hitta en stadskarta?” Denna gång pratade jag på tyska, eftersom jag tjänstgjort i Hannover i tre års tid.
”Stadskarta? Ja den ja, jo den har vi borta vid rådhuset. Gå rakt fram och så tar du andra vänster, dit borde du hitta utan problem.”
”Tusen tack ska du ha.” Efter den upplysningen så började jag gå i den riktning han pekat.
Andra vänster var det, ja där såg jag ju rådhuset. Vissa kan man lita på i alla fall. Stadskartan var ganska så stor, men den var inte särskilt tydlig, men jag kunde åtminstone urskilja den svenska ambassaden från mängden. Den låg tre kvarter härifrån. Den biten skulle jag nog hinna innan kvällen kom. Framme vid svenska ambassaden, tittade på den ståtliga svenska fanan som hängde utanför. Den var allt fin den, och stolt var man över den också. Jaja, nog med dösnack, in i ambassaden nu. Jag fick först prata med sekreteraren som sade att chefen var på möte, så jag fick sätta mig i ett väntrum. När mötet väl var färdigt så skyndade jag mig fram till honom och frågade på ren svenska:
”Kan jag få låna telefonen?”
”Vad gäller det?” Sa han med en sån där överklassröst, som bara dom kan ha.
”Jag måste få kontakt med Stockholmspolisen.”
”Jasså? Men det ska väll gå bra.” Han visade in mig i ett litet rum och lämnade mig därefter ensam. Upp med luren och sedan knappa in alla dessa siffror. Rösten som svarade var en välbekant en, ingen mindre än min gamla arbetskamrat Lasse.
”Tjenare Lasse! Du kan du fixa lite grejor åt mig?”
”Jo men det ska väll gå bra, vars är du förresten?”
”Jo jag är i Svenska ambassaden i Lübeck, och det är brådska, för jag vill helst inte stanna här alltför länge.”
”Ok, säg bara vad du behöver så ska det nog vara där imorgon förmiddag.”
”Ja, jag behöver pengar, några hundra räcker nog, kläder, flygbiljett Lübeck-Stockholm så jag kan ta mig hem. Fick du med allt?”
”Jo det gjorde jag, men då säger vi så, det kommer imorgon. Ta det lugnt till dess nu.”
”Jaja, fortsätt arbeta nu din slöfock.” Efter det la jag på. Jag gick åter in till chefen, som dessutom hette Ragnar.
”Kan man få sova här över natten? Jag väntar nämligen några paket hit imorgon.”
”Jo nog ska vi väll kunna orda med en sovplats till er alltid. Min sekreterare ska fixa en åt er.” In till henne igen, hon visade mig till ett sovrum, det var litet och mörkt, men det var en riktig säng, och det var det viktigaste. En toalett med alla nödvändigheter fanns också, en välbehövlig dusch och en rakning kunde jag unna mig innan jag gick och la mig. Jag kröp ner i sängen, kände det vita lakanen mot min tvagade kropp, det var en riktigt skön känsla. Men nu fram med boken igen, som jag nu läst en tredjedel av. Den var faktiskt riktigt bra, den handlade om en man som var med i ett kapningsdrama, men han lyckades turligt nog rymma. Därefter så hamnade han i ett okänt land, han försökte sen ta sig därifrån. Längre hade jag inte kommit. Jag läste nog in till småtimmarna innan jag tuppade av med boken på bröstet.

* * * * * * * * * *

Jag vaknade av att solen sken rakt in i mina ögon. Satte mig upp i sängen, just då så kom sekreteraren in med en frukostbricka.
”Tänkte att du skulle vilja ha en stadig frukost.” Hon ställde brickan på sängbordet och gick ut igen. På brickan fanns det en kopp kaffe, ett glas mjölk, två ostsmörgåsar och en tallrik fil och flingor. Det var gott att för en gångs skull äta riktig mat, det var ju nu ett tag sen. Jag klädde sedan på mig och gick och borstade tänderna. Kollade på en väggklocka och såg att den var nu 10.48, då borde mina saker komma snart. Tog och samlade ihop mina saker och lämnade sovrummet. Kort därpå så kom då bilen med mina saker. Jag skrev på pappret han hade och fick en kartong. Jag tog in den till sovrummet och öppnade den sedan. Pengarna och biljetten fanns där, kläderna var inte riktigt min smak men joggingoverallen fick duga tills jag kommit hem. Pengarna jag fått användes nu först till att betala taxin till flygplatsen. Framme på flygplatsen var jag nu, ivrig över att äntligen få komma hem. Nu tog dom emot passagerarna och jag gick in bland dom första. Min plats var en fönsterplats i mitten av planet. Nu var det dags för hemfärd.
När planet startade så pirrade det i hela kroppen, jag var skitnervös över att äntligen få komma hem igen. Resan skulle bara ta cirka en timme så jag bestämde mig för att sova under hela resan.
Men jag vaknade tyvärr någon gång när vi var vid Malmö av luftturbulensen. Man kände hur det skakade till rejält där korta sekvenser. Piloten sa också det i högtalaren och att det snart var över för att lugna oss passagerare. VI landade nu på Arlanda och jag gick ut från flygplatsen.
Utanför möttes jag av en stor skara poliser, dom flesta från min avdelning. Lasse kom först fram till mig, kramade mig lite försiktigt och sade:
”Fan va roligt att du är tillbaka, när vi kommer tillbaka till stationen nu så får du lov att berätta allt om hur det gick till. Annars så kommer alla fråga dig dag efter dag, och det vill du väll inte?”
”Nä, det såklart, jag får väll lov att göra det. Men låt oss fara nu så jag hinner berätta allt idag.”
Vi hoppade in i bilarna och körde till stationen. Jag sa till Lasse att han kunde skjutsa mig hem först så att jag kunde byta kläder, eftersom overallen inte direkt var poliskläder. Han gjorde det gärna. Jag kände på handtaget och dörren gick upp, utan att jag låst upp, det var nåt märkligt över det här. Jag gick in och blev förskräckt över vad jag såg. Ingenting var på sin plats, någon måste ha brutit sig in och sökt efter något. Men vad fattades nu då? Inte TV: n, inte stereon, inte DVD: n, inte heller datorn, ingenting var borta, inte vad jag kunde se. Jag gick till telefonen och ringde till stationen, jag sa att dom skulle skicka två stycken som skulle få kolla om dom hittade något misstänkt medan jag for tillbaka till stationen. Min chef blev också glad över att jag kommit hem, men nu så ville alla höra min berättelse. Jag ville helst inte göra det men jag måste väll. Alla stirrade på mig under hela berättelsen, ingen sa ett ord eller rörde på sig under hela tiden. Jag tror bestämt att jag pratade i minst en timme, jag fattade inte hur alla orkade lyssna, jag tyckte inte att den var särskilt speciell. Efter min lilla berättelse så for jag tillbaka hem för att kolla om dom hade hittat något. Det dom hittade var ett riktigt tydligt bevismaterial för vidare utredning. Det dom hittat var en plånbok, inne i den fanns det en stor bunt pengar, en massa kontantkort och sist men inte minst körkortet. Mannen som ägde plånboken var inte svensk, han var en tysk brottsling som tyska staten gärna ville å handskarna på. Han hade begått flertalet mord och stölder, men tyska polisen hade inte fått fast honom. Jag fick se på hans fotografi och då såg jag ju det, det var ju den korta av kaparna. Poliserna for tillbaka och lämnade mig ensam, det behövde jag för att få samla mina tankar.

* * * * * * * * * *

Jag vaknade klockan halv åtta, inte helt vaken men de fick duga. Gjorde lite gröt och tog mig en stark kopp svart kaffe. Klädde på mig och for ner till jobbet. Dom kanske hade kommit fram till nåt mer efter en mer noggrann analys av plånboken. Inga andra fingeravtryck än den korta mannen, vars namn nu var Jürgen Aischmann, fanns på plånboken. Pengarna var tyska D-mark och var sammanlagt värda 24 000 svenska kronor, vilket man inte brukar gå omkring med dagligen.
Han var inte registrerad på något hotell eller liknande. Hans gatuadress togs fram och så också telefonnummer. En av oss skulle då få äran att ringa dit. Efter lite trevande så blev det jag. Hoppades han inte var hemma för jag ville helst inte prata med honom. Minnena kunde kanske komma tillbaka då, och det ville jag inte att dom skulle göra. Gick in till mitt kontor och slog lite darrande siffrorna, första signalen, igen svarade. Det gick två, det gick tre, jag hade nu gett upp hoppet och tänkte just lägga på då någon svarade.
”Vem är det?” Sa han på tyska, jag kände igen honom på rösten. Det var han. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag var alldeles för nervös för att komma på något. Jag tittade frågande på Lasse och han skrev ner några saker som jag kunde fråga om. Jag mumlade till lite först men sen så samlade jag mig och fick fram några ord. Men han lade bara på. Han måste ha misstänkt något.
Då var det bara att försöka med något annat. Dagarna gick och inget mer fick vi fram om honom. Men så en dag, jag tror det var fyra dagar efter att vi ringt honom, så fick jag ett brev, anonymt, men jag anade att det var han. Brevet var som tagen ur en gammal film, med tidnings utklippta bokstäver som var fastlimmade få ett vitt ark. Det var på engelska och det stod:
”Om du vill leva så ger du oss det vi vill h…”, Vad han menade med det visste jag, men det kunde jag inte berätta för dom andra på stationen. Men jag tog ändå med brevet dit så att dom kunde söka efter eventuella fingeravtryck. Avdelningschefen kom och frågade mig om jag visste vad han menade och jag svarade bara rakt ut nej. Dagarna gick och sökandet hade stannat av, vi hade inte hört ett ord från honom sedan brevet kom. Vi hade även informerat tyska polisen om vårt sökande och dom hade accepterat att hjälpa oss, men inte heller dom hade hört något. Vi hade nästan slutat hoppas på något genombrott i utredningen när vi fick se på nyheterna att ett nytt plan som skulle till Prag hade blivit kapat. Vi hoppades såklart att det även denna gång var Aischmann och hans mannar som var i gärningen. Jag och Lasse åkte ned direkt med flyg, vi åkte till Hamburg där vi fått veta att dom landat med det kapade planet. När vi landade så såg vi att planet var totalt omringat av reportrar från hela Europa. Alla ville få en glimt av en kapare eller gissla. Vi gick fram till dem och sjasade bort alla, sedan så spärrade vi tillsammans med ett gäng tyska poliser av området kring flygplatsen. Alla obehöriga blev dessutom evakuerade från platsen. Vi satte ut några krypskyttar runt om för att se till att ingen kom in eller ut. Vi andra gick en bit bort för att kunna ta fram en bra och säker plan. Dom tyska poliserna hade varit här i ungefär en och en halv timme. Dom hade fått ett samtal från en flygplatsanställd som sa att ett okänt flygplan landat utan tillåtelse. Ingen av dom hade sett någon av kaparna men man hade fått veta att dom riktiga piloterna inte hade startat från Arlanda, utan att dom var kvar hemma i Sverige. Därifrån så drog man slutsatsen att det var kapat. Tyskarna hade en idé, att vi skulle vänta ut dom, för så mycket proviant kunde dom ju inte ha, men vi hade andra åsikter.

* * * * * * * * * *

Samtidigt inne i planet. Det var precis som poliserna där ute trott, planet var kapat, och också av den man trott, Aischmann. Han stod och gav order åt sina stora pojkar. Dom hade till synes allt under kontroll. Men det var inga passagerare som poliserna trott, planet var tomt. Dom hade stulit det på Arlanda och sedan flugit det ner hit, men varför det visste dom där ute inte.
”Du Thomas, vakta nödutgången.” Skrek Jürgen åt en av dom stora männen. Han skyndade fort dit som om han vore rädd för honom. Dom var åtta stycken mannar där inne och alla utom Jürgen var beväpnade med ett AK4 Kalasjnikov. Inga små vapen alltså. Jürgen gick fram och tillbaka som om han vore orolig för något. En annan av männen skickades iväg ut till lastutrymmet, han kom tillbaka med en stor trälåda med rysk text på. Jürgen flinade ondskefullt när han fick se den.
Han öppnade sakta locket och fram tog han ett par stora bomber. Han hade tydligen köpt dom från ryska vapenhandlare på svarta marknaden. Han tog en och placerade den i cockpiten, den andra placerade han längst bak. Han drog sedan sladdar från varje och kopplade ihop dom med en detonator. Han tänkte spränga planet! Han var nu ännu mer belåten, hans ondskefulla plan var satt i verk. Han tog upp en megafon och gick mot dörren, öppnade och steg ut. Han slog på den och började:
”Ni har nu samlats här för att bevittna en stor händelse i historien. Här inne har vi nu ett hundratal gisslan och en bomb placerad. Jag ska inom några få sekunder spränga både dom, oss och er.
Det kommer att hamna på världsnyheterna. Två hundra människor döda i bombdåd, mördaren var en tysk brottsling.” Han gick därefter in igen och nu var det bara sitt eller någon annans liv, det var bara att springa för livet. Alla vi sprang men vi han inte komma långt förrän han detonerade bomberna. En förfärlig smäll, bländade av ljusskenet från det brinnande vraket, vi flög iväg flera meter av tryckvågen. Allt blev svart, jag kände inget mer, kunde inte se, inte höra, ingenting.
Nu var det definitivt slut, allt var över.


3. SLUTET

Jag vaknade upp. Öm i hela kroppen. Ögonen var lite ovana med ljuset. Det kändes som om jag vore döv dessutom. Jag såg efter en stund att jag hade bandage mest över hela kroppen. Jag låg i en sjuksäng. Hur kunde jag ha överlevt den massiva smällen? Hade gisslan överlevt? Lasse, vad hände med han? Och tyskarna, Jürgen och c/o brydde jag mig inte om. Dom fick dö när dom ville. Dom hade bara fört med sig bekymmer. En sjuksköterska kom in och jag passade på att fråga om dom tagit in någon annan, hur svårt skadad jag hade varit eller var och hur länge jag legat här. Hon svarade på det att någon annan hade dom inte fått in, det hade rapporterats att jag var den ende överlevande. Men jag kom in i ett kritiskt läge, andra gradens brännskador, inre blödningar, ganska så kraftig hjärnskakning och en massa andra mindre saker så som brutna ben. Hon sa att jag legat här i nu tre dagar, och att jag nog måste stanna minst en månad till innan allt var läkt. När jag fick veta att min trogne arbetskamrat sedan 25 år inte längre fanns med oss så brast jag ut i gråt. Dagarna på sjukhuset gick, jag låg mest och sov, och när jag inte gjorde det så var det antingen lunch, middag eller frukost. Jag hade inget liv just nu. Min trogne arbetskamrat var död, och inte minst en väldigt god vän. Inte heller kom någon och hälsade på mig under sjukhusvistelsen. Dom visste förmodligen inte ens att jag var här. Men en positiv sak med det hela var ju nu att tyskarna var undanröjda, jag behövde inte längre oroa mig. Jag kallade på syster för jag ville ha något mer att göra under dagarna, jag bad henne att skaffa en TV och det gjorde hon. Reklam, reklam och bara reklam, annars så var det bara en massa tråkiga skitsåpor. Men nu kom jag till CNN, en riktig kanal som man kunde lita på. Nu tog dom upp gisslandramat på flygplatsen i Hamburg. Man fick se bilder på vraket och dom sa också att inga passagerare hade hittats, att det bara var en bluff. Det gjorde mig skitförbannad. Att dom bara åk dit för att spränga oss poliser i luften, hade dom jävlarna verkligen inget annat för sig. Nu kom d...