Lögnen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag är så arg, så ledsen. Allt känns så elakt och orättvist. Jag hade trott att den nya klassen skulle bli en ny chans att få av mig tönt-stämpeln. Jag hade trott att i den nya klassen skulle allt vara annorlunda, mycket bättre, mycket lättare. Men så är det förståss inte. Redan första dan såg jag vilka som var coola och inte, vilka som bestämde och vilka som lydde.


Ingen har pratat med mig. Visst de hade hälsat men inte mer än det. Jag sitter ensam i matsalen, ensam i klassrummet. Jag hade trott att det skulle bli bättre och jag hatar mig själv för det. De nya kläderna, den nya stilen har inte hjälpt. Jag har raderat allt som var jag, men är ändå lika utanför som förut.


Det har fortfarande inte hänt något i klassen. Jag har slutat bry mig. Jag blundar när jag går över gatan, bryr mig inte om det kommer en bil. Jag har slutat äta, det känns skönt att tyna bort. Jag har blivit en liten skit, allt mitt självförtroende är som bortblåst. Jag har slutat räcka upp handen i skolan svarar jag rätt kallas jag för pluggis. Svarar jag fel så skrattar alla. det känns som om jag har en stor klump i halsen som jag hela tiden svälger.


Allt är ett skämt. Hela världen är ett enda stort skämt. Det är en lögn, gjord för att jag ska tro på den. Alla samarbetar för att jag ska tro att detta är verklighet. Men jag vet bättre. Jag vet att världen är en lögn och nu behöver jag bara bevisa det. Det kan bli svårt men jag har bestämt mig.


Jag önskar nästan att någon var taskig mot mig. Som i min förra klass. Då känndes det som att någon såg mig. Nu så gillar ingen mig men ingen hatar mig heller. Jag är bara luft.


Det jag hatar mest är när vi ska jobba i par. Det blir alltid någon över. Denna någon är jag. Det är så pinsamt när läraren ser ut över klassen i hopp om att något par ska vilja arbeta tre. Det slutar oftast med att jag bara placeras i någon grupp. Då sitter jag bara där utan att arbeta. Om arbetet måste redovisas så låsas jag vara sjuk. Oftast märker inte läraren om jag är där eller inte.

Hemma är jag nästan aldrig. Mina föräldrar tror att jag är oss någon i klassen. Men jag är i skogen. Skogen är min fri stad, min verklighet. Skogen är inte en del av lögnen. Jag kan skogen utantill. Det är nästan aldrig någon i djuget av skogen, bara i utkanten. Där joggar joggarna, super ungdommarna, går dagisbarna. Jag älskar att titta på dem, där de går. Jag brukar klättra upp i ett träd och spionera på dem i hopp om att lyckas avslöja Lögnen. Jag har varit nära ibland men det är som om de får veta i sista ögonblicket att jag lssnar.
Inne i djupet av skogen är det lugnt och villt. Jag har lärt mig att gå tyst. Då skrämmer man inte bort djuren. Ibland kan jag komma så nära att jag kan klappa rådjuren. Jag undrar om de är del av lögnen.


Jag har kommit på ett sätt att avslöga Lögnen. Jag ska göra det idag.

Jag tog fram pistolen. Den kändes kall och tung i handen. Den hade varit lätt att få tag i, jag hade bara behövt be pappa om nycklarna till bilen. På nyckelknippan satt också nycklarna till skåpet i vardagsrummet. Jag öppnade skåpet och tog ut lådan. Den var lätt att bryta upp och jag fick lite dåligt samvete. Min pappa hade inte gömt pistolen särskilt noga. Han måste ha litat på mig.
Jag gick ner i källaren. Där finns en toalett. Jag låste in mig och osäkrade pistol...