I boxningsringen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag tog en klunk till av vattnet och tänkte på hur mycket jag avskydde vattendieten som jag tvingades hålla mig till inför en match.
Mitt ansikte drogs ihop till en avskyende grimas. Tränaren såg det och påminde mig åter om att jag bara fick dricka vatten. En stund övervägde jag att aldrig mer boxas, men tanken på att vinna fick mig att kvickt avfärda tankarna igen.
Jag kände hur hungrig jag var och hur öm jag var i musklerna efter all träning inför den stora VM-matchen mot den regerande världsmästaren, Sixten.
Tränaren sa hej då och lämnade mig för en stund ensam i omklädningsrummet. Han skulle ”kolla konkurrensen” som han sa.
Det var helt tyst i rummet och jag kunde höra min egen andning, den var tung och långsam. Jag slöt ögonen.
Vakna! Vakna! Orden ekade i huvudet, jag hade somnat! Tränaren skakade om mig och frågade hur jag kunde somna bara så där. Jag kunde inte skylla på vätskebrist i varje fall. Jag satt stum utan att få fram ett ord till svar.
Tränaren svor lite över mig och påminde mig för hundrade gången om min vattendiet. Sedan sa han att det var 10 min. kvar till matchen och att arenan var full till bristningsgränsen. Jag hörde hur alla stojade och skrek därute.
Efter det minns jag inte något, förrän vi var på väg ut till ringen.
Publiken var vild och högljudd och lite här och där såg jag plakat med mitt och min motståndare, Sixtens namn på.
Jag, eller min tränare, tog upp min ena arm och jag försökte le mot publiken, jag såg inte fram emot matchen trots att den nu bara var minuter borta.
Vi var nu framme vid ringen, vi gick in i den och ställde oss i hörnet.
Nu såg jag Sixten. Han såg ut att ha tränat mycket, mer än mig i varje fall.
Tränaren gav mig några sista råd innan jag och Sixten gick fram till domaren. Sixten log hånfullt mot mig, jag försökte göra detsamma mot honom, men just då ropade domaren upp mitt namn och jublet överröstade mina egna tankar. Sedan ropade domaren upp Sixtens namn och jag tyckte mig ana att det jublet var lite, lite högre än mitt.
Matchen kunde nu börja och domaren började räkna ner, 3-2-1- och den genomskärande startsignalen.
Sixten iakttog mig en kort stund innan han gjorde sitt första försök. Han missade när jag, lite yrvaket, hoppade åt sidan. Han gick ut hårt från början.
Nu var det jag som hånlog mot honom. Han såg förvånad på mig, och då gjorde jag ett försök och det jag aldrig hade kunnat drömma om hände. Jag träffade honom mitt på kinden och han föll snabbt i mattan. Men jag såg det i slow-motion, antagligen p.g.a. min stora förvåning. Sakta, sakta föll han i mattan, dunsen var för mig oerhört högljudd.
Han låg där, helt still i några sekunder och publiken hejade på. Domaren började räkna: 1-2-3-4, och innan jag visste ordet av stod Sixten plötsligt upp med ...