Lika för lika på Dramaten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Lika för lika: djupa frågor uppblandat med humor, ljuvliga biroller och sång

I ett förfallet och berusat Rom ger Hertigen all sin makt till en ung, sträng man – för att låta honom väcka de slumrande lagarna för ett bättre liv, och för att se, hur mycket makten förändrar mannen…

Precis som hertigen Vincentio (Staffan Göthe) trott, tar den tar den strikte Angelo (Jonas Malmsjö) sitt uppdrag på största allvar. Han jämnar alla bordeller med marken och sätter såväl köpare som säljare i fängelse. Som ett sista tecken på sin ståndpunkt fängslar Angelo den unga mannen Claudio (Gustaf Skarsgård), vars enda brott är att ha gjort sin älskde med barn. Folket såväl som Hertigens närmaste förfasas, för som den ständigt närvarande, lömske, lustige Lucio (Torkel Petterson) säger är Claudio mer lämpad att göra om sitt brott – än att dö för det. Lucio går, på Claudios begäran, till den dödsdömdes vackra och kyska syster. Han finner henne just när hon ska gå i kloster, berättar om broderns situation och får henna att söka upp Angelo personligen.

Och där vänder pjäsen. Angelo drabbas av det han dömt sitt folk för; en djurisk, obehärskad lust. Han vet hur fel det är – förbannar Isabella, sig själv, Gud och Djävulen, vem det nu är som har fått allt hans blod att samlas i en enda kroppsdel. Publiken fnissar förstulet då han slår på sitt putande underliv, men det är en stark och allvarlig scen om förbjuden attraktion och krafter som är större än människan själv.

Tidigare i pjäsen sa Angelo att ”att frestas är en sak – att falla är en annan”. Nu faller han för frestelsen så snabbt att landningen måste bli krossande. När Isabella återvänder ger han henne ett ultimatum: ”Ligg med mig, så får din bror leva!”

Härifrån utvecklas pjäsen till en mångbottnad, störande och stundtals hysteriskt rolig tretimmarsföreställning. I långa stunder glömmer jag tid och rum, och bara dras med i skådespelet. Jag brinner med Angelo. Jag smider planer med Vincentio, som tittar på från publiken iklädd munkdräkt. Jag gapskrattar åt Pontus Gustafssons underbara konstapel Armbåge som minsann ALDRIG respekterat sin hustru! Jag får dödsångest med Claudio och njuter med skräckblandad förtjusning av Johannes Alfvéns smågalna biroll Varrius.

Torkel Pettersons roll Lucio är en man att förundras över. Talar han sanning om Hertigen? Om inte – varför baktalar han honom? Jag tror att han ljuger. Dels efter Hertigens egna ord – ”tro inte att den veka kärlekspilen kan skada ett hjärta som mitt” – och dels eftersom Lucio genast vänder då han VET att det är Hertigen han talar med, och säger att munken (Hertigen förklädd) är den som sagt att Hertigen är en horbock… Han visar där att han inte skyr lögn, och jag tror därför att Hertigen, liksom Angelo, var en hederlig och relativt kysk man – innan Isabella…

Det enda som är dåligt är förvirringen runt Rolf Skoglunds roller. Har munken blivit bödel? Han spelar rollerna på olika sätt, men kläderna är desamma. Det gör det hela onödigt komplicerat.

Slutet ger mig gåshud. Vad förväntar sig Hertigen egentligen? Hans otåliga häpnad över Isabellas tystnad är så fin, en man som kanske alltid fått vad han velat ha möter någon som alldeles säkert kommer att sätta sig emot. För Isabella har här hamnat ur askan i elden. Hon kan inte tacka nej – det är ju Hertigen av Rom! – men accepterar hon sviker hon inte bara sig själv, utan också Gud.

William Shakespeares Lika för lika i Yannis Houvardas regi är...