Galilei Galilei - Hans liv, övertygelse och dom

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1.1
Biografi
Den 18 februari 1564, dagen då den store italienske konstnären Michelangelo gick i hädan, föddes Galileo Galilei. Som son till den italienska musikern Vincenzo Galilei, kom unge Galilei från en förnäm men fattig släkt. Galileo hade tre systrar och en broder, men eftersom han var det äldst förväntade sig Vincenzo mycket mer av honom än av de övriga barnen. Han ville att Galileo antingen skulle gå i hans fotspår och bli musiker eller konstnär. Redan som tioåring utbildade sig han sig till konstnär. Han var ingen större begåvning, men heller inte helt talanglös.
Fadern ansåg att konstnärsyrket gav för lite pengar, så istället började han utbilda Galileo till ullhandlare, men det blev ingenting av det heller.
Med fadern ihärdighet och ambitioner om sonens framgång gav den fattiga familjen tillslut honom möjligheten att studera medicin på universitetet i Pisa där han skulle utbildas till läkare. Under medicinutbildningen var Galileo mer intresserad av matematik- och fysiklektionerna än av själva medicinstudierna. Som studielitteratur ingick de då nästan 2000-år gamla aristoteliska skrifterna. Galileo lästes dessa gamla teorier med en högre dos av konsekvens, han tvekade på Aristoteles texter och började intressera sig för att ta reda på sanningen bakom den långlivade och ”odödliga” filosofin.
På universitetet blev han känd som ”grälmakaren” på grund av sitt eviga ifrågasättande av professorernas kunskap. Han ifrågasatte till och med de "korrekta" texterna, som Aristoteles själv skrivit.
Efter tre år vid universitetet hade hans fader, trots hårt kämpande, inga pengar kvar för att Galileo skulle kunna ha möjligheten att fortsätta studera. Han tvingades lämna universitetet 1685 utan att ha tagit examen. Men han kom att återvända till universitetet vid 25 års ålder, som lärare.
Efter flera års undervisning på universitetet i Pisa flyttade han, år 1591, hem till Padua efter att hans fader hade dött. Han blev familjens nya överhuvud, vilket innebar ett enormt ansvar. Året där på fick han fick jobb som matematikprofessor i Padua, och hans lön tredubblades från hans tidigare lön i Pisa. Samtidigt drygade han själv ut lönen ytterligare genom att undervisa privat. Undertiden Galileis tid i Padua träffade han även en kvinna vid namn Marina Camba. De fick tillsammans tre barn, men när Galileo 1610 flyttade gifte Marina om sig, och bara ett av barnen följde med Galileo.





2.1.
Galilei som uppfinnare
Redan vid 17 års ålder gjorde Galilei sin första upptäckt. Upptäckten ägde rum i katedralen i Pisa, där det i taket hängde en svängande lampa i en kedja. Nyfiken som han var, började han studera lampan och dess pendling under mässan som han gick på regelbundet, efter en tid hade han upptäckt ”lagen för den enkla pendeln”.
Detta hade Galileo upptäckt:
Pendelns svängning kan vara kort eller lång, men när den svänger mäter den alltid samma tid. Hastigheten ändras, vilket bidrar till att svängningarna tar samma tid, allt eftersom de blir kortare. Enda sättet att ändra tiden var att förlänga snöret på pendeln.
Tack vare denna upptäckt kunde Galileo utveckla en taktmätare, som blev den första mekaniska metronomen. Hans uppfinning såldes senare till en läkare.
Vid 25 års ålder undervisade Galilei i matematik på universitetet i Pisa. När han inte föreläste studerade han Aristoteles princip om det fria fallet, och han kom fram till följande:
Vid vakuum faller två föremål, oavsett form eller vikt, samma sträcka på samma tid. Men eftersom han inte kunde ”framställa” ett vakuum och bevisa att hans teori faktiskt stämde blev han hånad på universitetet.


2.2.
Galilei som astronom
Som matematikprofessor var en av Galileis huvuduppgifter att undervisa i astronomi. Galileis syn på universum skilde sig från andra. I motsats till Aristoteles och den katolska kyrkan trodde Galilei att solen var universums centrum. Hittills hade inga bevis för sina teorier men år 1609 fick Galileo höra talas om ett nytt optiskt instrument som hade uppfunnits av holländaren Hans Lipperhersheys. Efter att ha förstått principen av denna fantastiska uppfinning byggde han sin egen kikare.
Till den första prototypen använde han sig av en blytub, som han i den ena änden monterade en konvex lins, och i den andra en konkav. När han förde ögat till den konkava linsen upptäckte han att han kunde se föremål oväntat skarpt och nära. Denna prototyp kunde förstora bilden upp till 9 gånger. Bilden blev givetvis uppochner men småningom kom man på ett sätt att vända på bilden med hjälp av en prisma.
Denna prototyp demonstrerades för senatorerna i Venedig, de insåg snabbt vilket värdefullt instrument det här var och gav honom ekonomiskt bistånd för att utveckla sin prototyp.
Efter att ha förhandlat länge med italienska glasgrossister, och lagt ner mycket tid på att slipa och beräkna krökningen på sina linser, hade han i oktober 1616 byggt ett teleskop som kunde förstora bilden 32 gånger, och kunde därmed studera stjärnhimlen som ingen tidigare kunnat göra. Galileo belönades väl, han blev utnämnd till professor på livstid och fick så hög lön, att han aldrig mer behövde fundera över pengar.
Månen var den första himlakropp som studerades av Galileo med sitt teleskop. Han såg att månen var täckt av berg och kratrar. Han kunde också på ganska stort avstånd se de högsta bergstopparna som var belysta av solen. Med enkla geometriska resonemang kunde Galileo uppskatta bergens höjd över den omgivande terrängen.
Vid den här tiden hade den store astronomens gjort en massa observationer. Han blev exempelvis den förste som någonsin observerade Jupiters månar, och år 1610 namngav han dem. De största månarna fick namnen; Io, Europa, Ganymedes och Callisto. En av månarna blev även uppkallad av Galileis dotter Maria Celeste, vars namn därmed blev odödligt.


3.1.
Inför rätta av inkvisitionen
Astronomen och matematikern Copernicus hade drygt hundra år tidigare publicerat en avhandling om solsystemet, "De Revolutionibus orblure coelestium", där han antog att solen låg i mitten av universum. Dock väckte denna avhandling ingen större uppmärksamhet.
Men tiderna hade förändrats sedan Copernicus levde. Reformationen hade stormat över Europa och kyrkan var inte lika tryggt som tidigare. Man var hånfull mot nya tolkningar av Bibeln, och dessutom trodde de flesta inte på Galilei och Copernicus. Man kan nog lugnt konstatera att den katolska kyrkan var väldigt konservativ vid den här tiden. Inte bara Bibeln, ansågs vara absolut sann, utan många vetenskapsmän hävdade att det var solen som rörde sig kring jorden och inte tvärtom. Men Galilei hade nu, med sin stjärnkikare, lyckats bevisat motsatsen.
I sin bok ”Breven om solfläckarna” vågade han för första gången offentligt stödja Copernicus teorier om planetsystemet. Galileo hade inte bara motbevistat Aristoteles, utan också kyrkans syn på universum.
I Pisa och Florens spreds ryktet att Galileo var en galning som vågade säga emot Bibeln och situationen blev nu allvarlig. År 1616 kom det första angreppet mot Galileo, kyrkans ämbetsmän hotade med fängelse ifall han inte slutade tillskriva stöd och förespråka Copernicus teorier, yttrandefriheten hade ännu inte förlorat oskulden (det kom senare i samband med franska revoultionen).
Dispyten mellan Galilei och kyrkan hade nämligen gjort att Copernicus avhandling ”De Revolutionibus orblure coelestium” hade hamnat på kyrkans index över förbjudna skrifter. Sju år senare, år 1623, fick Galilei lov att skriva en bok där han opartiskt jämförde de gamla astronomiska teorierna och de nya. Till en början var boken, som fick namnet ”Dialogen om de två världssystemen”, accepterad av kyrkans ämbetsmän, men senare ansåg man att jämförelsen i boken inte var alls speciellt opartisk.
Den 21 juni 1633 ställdes Galileo inför rätta av inkvisitionen, den kyrkliga domstolen. Han anklagades för att ha trotsat förbudet att stödja Copernicus teorier.
Inför kyrkans domare och åhörare ska Galilei ha vädjat om förlåtelse på sina bara knän, vilket tycks vara en efterhandskonstruktion av Rom.
De exemplar kyrkan kände till av ”Dialogen om det två världssystemen” beslagtogs, och liksom Copernicus verk hamnade även Galileis avhandling på kyrkans index över förbjudna böcker ända fram till 1835. Även hans bok ”Breven om solfläckarna” förbjöds och Galileo fick straffet livstids fängelse som senare ändrades till evig husarrest. I december samma år återvände han till sitt hus i Florens, där han spenderade resterande delen av sitt liv. Han blev sängliggande långa perioder, men lyckades trots sin dåliga hälsa skriva en bok till. ”Samtal över och matematiska bevis för två nya vetenskaper” blev klar 1637, och inte långt därefter drabbades Galilei av en inflammation i ögonen som sedan resulterade i blindhet. Den 8 januari 1642 somnade han in för gott, med ett stort vetenskapligt arv efter sig.

Den 31 oktober 1992 erkände äntligen den katolska kyrkan att inkvisitionen hade begått ett misstag när de fick Galilei att avstå från sin övertygelse. Erkännandet gj...