Perfekt - som en ihålig porslinsdocka
3196 visningar
uppladdat: 2006-03-07
uppladdat: 2006-03-07
Inactive member
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare.
Kommentera arbete
Du sa att du var orolig för mig igår. Jag blev lite rädd. Du sa att du tyckte att jag brydde mig för mycket om hur jag såg ut, du frågade om något var fel. Jag tittade på dig, du så ful och full av misstag. Jag blev rädd. Visste du om hur min värld såg ut? Nej, för att veta det måste man komma in där, och jag har låst dörren väl. Kanske känner du att jag vill dölja dörren. Kanske ser du tomrummen inom mig, eller anar tystnaden här inom?
Jag speglar mig åter i spegeln. Spegeln ljuger inte, tänker jag. Men hur kan jag då fortfarande känna mig ful? Jag vet att jag är perfekt, och inget annat, så varför känner jag mig så ful?
Jag förstår. Spegeln speglar endast mitt yttre. Men det är på insidan jag är ful. Hur fixar man sin insida, ifall man inte kan se den? Min utsida är slät och fin men inombords är jag ful och skrovlig. Min insida är full av hål och tomrum, medan din är full av minnen och känslor. Jag är som en porslinsdocka, vacker på utsidan men ihålig inuti. Jag är en ihålig porslinsdocka.
Jag önskar att jag kunde se in i mig själv. Men alla speglar visar bara samma bild, om än från olika vinklar. Jag skakar argt en spegel. Om jag skakar den kanske jag ser mig själv? Jag skakar den hårt, hårt! Men allt som händer är att det går en spricka i den. En spricka i min perfekta värld.
Jag tappar allt. Muren som håller tillbaka allt spricker och en våg av känslor väller fram. Jag som inte trodde jag hade några. Men det är mer styrka än känslor i vågen och vågen sveper med sig hela mig. Jag virvlar runt i all ilska, slår mot speglarna med mina bara knogar. Spegelskärvorna haglar ned. Ilskan skyddar mig från att känna de vassa kanterna skära upp mitt skin, men jag kan känna mitt blod rinna ned längs min nakna rygg. Jag slår allt som finns, slår sönder min sköra värld.
Tillslut finns det inget kvar att krossa. Vågen av ilska och styrka passerar och jag töms på alla krafter. Jag lägger mig ned, faller på det kras-täkta golvet. Jag känner skärvorna skära in i min rygg och i baksidan av mina lår. Jag vänder mig om så att jag ligger på mage, åh denna underbara smärta! Jag ska domna bort, blöda bort. Och jag ska dö perfekt.
Dörren slits upp och du springer in. Du ser mig ligga på en bädd av spillror, min krossade värld. Jag ler mot dig men du ler inte tillbaka. Du backar tillbaka, ut ur dörren, men stannar på tröskeln.
Hur hittade du hit? Vill jag fråga. Jag som gömt dörren så väl, att ibland kunde jag ju själv inte hitta ut. Men min hals är sårig, lika sårig som resten av mig. Tillslut kommer ord ur min strupe.
- Jag är inte perfekt längre.
Du säger inget, utan springer fram och faller istället ned på knän bredvid mig.
- Det gör inget.
Du smeker min kind och viskar i mitt öra.
- För mig kommer du alltid att vara det.
Jag lägger mitt huvud i ditt knä, och låter det vila där. Mitt hår har torkat blod i sig men du bryr dig inte. Du kysser min panna lätt och jag vill bara att tiden ska ta slut, så att vi alltid, alltid kan sitta här tillsammans. Du och Jag.
Min önskan går i uppfyllelse. Tiden tar slut. Det känns som om ditt knä försvinn...
...läs fortsättningen genom att logga in dig.
Medlemskap krävs
För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.Kontot skapar du endast via facebook.
Källor för arbetet
Saknas
Kommentarer på arbetet
-
Inactive member 2006-03-07
Wow... Det var intresant läsni
-
Inactive member 2006-03-08
Jag vet inte, men idén om att
-
Inactive member 2007-06-11
Den var skit bra !! Var du ver
Liknande arbeten
-
Inactive member
Källhänvisning
Inactive member [2006-03-07] Perfekt - som en ihålig porslinsdockaMimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=5792 [2024-05-04]
Rapportera det här arbetet
Är det något du ogillar med arbetet?
Rapportera