Porslinsdockan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag springer in i mitt rum, min värld. Jag måste få komma fram till speglarna, min räddning! Jag springer fram och ser mig själv i en av de många speglarna som täcker min världs väggar. Jag pustar ut. Jag trodde att jag inte skulle klara det, att jag inte skulle hinna fram. Tur. Håret följer huvudets form perfekt, utan att vika sig eller att spreta. Munnen är lagom stor och lagom röd. Halsen är så där lång som en perfekt hals ska vara. Midjan smal, men inte mager och bena starka och långa. Mina ögon följer kroppens linjer neråt. Allt är perfekt, från huvud till fot, och allt från höger till vänster. Inget är ovanligt, allt är normalt och vackert. Allt är perfekt. Det lugnar mig, vetskapen om att jag ser perfekt ut, är perfekt lugnar. Även om jag vet vad du brukar säga, även om jag ständigt hör dina ord så bryr jag mig inte. Jag vet att utan fel och brister så har man ingen personlighet. Men jag är bered att förlora min personlighet bara för att få vara perfekt.
Du sa att du var orolig för mig igår. Jag blev lite rädd. Du sa att du tyckte att jag brydde mig för mycket om hur jag såg ut, du frågade om något var fel. Jag tittade på dig, du så ful och full av misstag. Jag blev rädd. Visste du om hur min värld såg ut? Nej, för att veta det måste man komma in där, och jag har låst dörren väl. Kanske känner du att jag vill dölja dörren. Kanske ser du tomrummen inom mig, eller anar tystnaden här inom?
Jag speglar mig åter i spegeln. Spegeln ljuger inte, tänker jag. Men hur kan jag då fortfarande känna mig ful? Jag vet att jag är perfekt, och inget annat, så varför känner jag mig så ful?
Jag förstår. Spegeln speglar endast mitt yttre. Men det är på insidan jag är ful. Hur fixar man sin insida, ifall man inte kan se den? Min utsida är slät och fin men inombords är jag ful och skrovlig. Min insida är full av hål och tomrum, medan din är full av minnen och känslor. Jag är som en porslinsdocka, vacker på utsidan men ihålig inuti. Jag är en ihålig porslinsdocka.
Jag önskar att jag kunde se in i mig själv. Men alla speglar visar bara samma bild, om än från olika vinklar. Jag skakar argt en spegel. Om jag skakar den kanske jag ser mig själv? Jag skakar den hårt, hårt! Men allt som händer är att det går en spricka i den. En spricka i min perfekta värld.
Jag tappar allt. Muren som håller tillbaka allt spricker och en våg av känslor väller fram. Jag som inte trodde jag hade några. Men det är mer styrka än känslor i vågen och vågen sveper med sig hela mig. Jag virvlar runt i all ilska, slår mot speglarna med mina bara knogar. Spegelskärvorna haglar ned. Ilskan skyddar mig från att känna de vassa kanterna skära upp mitt skin, men jag kan känna mitt blod rinna ned längs min nakna rygg. Jag slår allt som finns, slår sönder min sköra värld.
Tillslut finns det inget kvar att krossa. Vågen av ilska och styrka passerar och jag töms på alla krafter. Jag lägger mig ned, faller på det kras-täkta golvet. Jag känner skärvorna skära in i min rygg och i baksidan av mina lår. Jag vänder mig om så att jag ligger på mage, åh denna underbara smärta! Jag ska domna bort, blöda bort. Och jag ska dö perfekt.
Dörren slits upp och du springer in. Du ser mig ligga på en bädd av spillror, min krossade värld. Jag ler mot dig men du ler inte tillbaka. Du backar tillbaka, ut ur dörren, men stannar på tröskeln.
Hur hittade du hit? Vill jag fråga. Jag som gömt dörren så väl, att ibland kunde jag ju själv inte hitta ut. Men min hals är sårig, lika sårig som resten av mig. Tillslut kommer ord ur min strupe.
- Jag är inte perfekt längre.
Du säger inget, utan springer fram och faller istället ned på knän bredvid mig.
- Det gör inget.
Du smeker min kind och viskar i mitt öra.
- För mig kommer du alltid ...