Alex

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag tänkte berätta om min kompis Alex. Hon var inte som alla andra. Fråga mig inte vad som var så speciellt med henne, hon bara var. Jag kommer ihåg en gång i högstadiet. Vi gick på en skola i stan. En dag kom de ett gäng äldre killar ifrån nian och började reta henne och slå henne. De var verkligen inte snälla och de sa de mest elaka sakerna jag har hört någon säga till någon annan. De var amerikaner, som jag, men hon var tysk. Killarna skrattade åt henne. Men hon brydde sig inte. Hon sa ingenting. Hon bara stod där och tittade på dem med sorgsna ögon. Jag kunde inte fatta varför. Detta hände flera gånger. På den tiden så kände jag inte Alex. Jag såg bara vad som hände. Min hjärna kunde verkligen inte förstå varför hon inte gjorde något. Hade det varit jag så hade jag smällt till dem direkt, eller i alla fall bett dem sluta!

Så en dag när min hjärna höll på att koka över av nyfikenhet så gick jag fram till henne och frågade: ”Du, Alex, varför låter du dem slå dig?” Då tittade hon på mig och log. ”Hemma hos mig, där slåss vi inte”, sa hon på bruten engelska. ”Va? Men hallå, du behöver ju inte slå dem, bara säg till dem att lägga av!” ”Nej, de kommer att tröttna på mig om jag inte gör något.” Jag tänkte efter. Kanske var det sant ändå. Kanske skulle de tröttna på henne. Men jag fattade inte hur hon stod ut!

Det samtalet med Alex den eftermiddagsrasten fick mig att inse att våld inte är lösningen på alla problem. Min pappa hade lärt mig att slåss. Han hade lärt mig försvara mig själv. Han hade sett till så att jag lärde mig att boxas. Jag fick till och med lära mig Kung-Fu. Jag var uppväxt med våld runt omkring mig. Pappa var polis. Sen helt plötslig, en dag, fick vi ett telefonsamtal hem. Någon hade skjutit min pappa! Ljuset gick sakta upp för mig. Han skulle aldrig komma hem igen. Sen dess hade jag alltid bråkat och slagit andra. Mest för att hämnas min pappa antar jag. Men nu, när jag pratat med Alex, och tänkt efter lite, så förstod jag att hon gjorde rätt och jag fel.

På lunchrasten nästa dag såg jag Alex igen. Hon stod där på skolgården, omgiven av de hemska killarna. Jag tittade på henne. Hon såg verkligen ledsen ut och jag tyckte synd om henne. För första gången i mitt liv tyckte jag synd om någon annan, om någon annan som skulle bli slagen! Jag blev arg. Jag bestämde mig för att göra något. Jag satte fart på apostlahästarna och sprang rakt emot dem. ”Sluta”, skrek jag. ”Sluta!” Killarna tittade upp på mig. De såg lite smått chockade ut. Ingen hade någonsin satt sig upp emot dem. Först trodde jag att de skulle slå mig med, så jag knöt nävarna i smyg. Men nej, de slog mig inte. De nickade bara, såg på varandra, skrattade och gick därifrån. Kvar stod jag med Alex. Hon tittade undrande på mig. ”Tack”, sa hon. Jag log. Sedan den dagen har jag vart hennes vän.

Efter skolan så frågade jag henne om hon ville följa med hem till mig. ”Visst”, sa hon och log brett. Hela hon strålade. Jag skrattade högt. Vad härligt det var att se henne glad. Jag älskade det.

Vi hade hur kul som helst när hon var hemma hos mig! Vi åt mackor och drack O´boy, vi spelade kort och såg på film. Vi skrattade och till och med pluggade en aning. Jag trivdes verkligen med Alex, hon var underbar. Jag önskar att jag kunde få se in i hennes djupa ögon än en gång och få höra henne skratta, se henne le. Men det är för sent nu. Strax efter händelsen i skolan så fick jag reda på att Alex hade ALS. Jag blev förkrossad. Jag visste vad som skulle hända. Hon skulle dö. Den kvällen grät jag mig till sömns, jag var helt förstörd. Jag ville inte att detta skulle hända. Hon var min bästa vän och jag ville inte förlora henne!
Men jag kunde inte göra något åt det. Läkarna hade gett upp hoppet om henne och de kunde inte heller göra något.

De sista dagarna av Alex liv tillbringade hon (och även jag) på sjukhuset. Jag såg henne bli svagare och svagare för varje dag som gick. En morgon när jag vaknade så var hon bara borta. Hon hade somnat in, och skulle aldrig vakna igen. Nu är hon hemma hos Gud i himlen och jag vet att hon har det bättre än jag. Min kära vän dog den 23 januari 2004 på sjukhuset i Chicago.

Alex fick mig att bli en normal människa igen...