Brev från en soldat

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

SO: Historia
AV: Natalie D.
klass 9A Hålabäcksskolan
HT 2000


Brev från en soldat
Hon släpar ner lådan från vinden. Hon ställer den på vardagsrumsbordet och lyfter av locket. Långsamt börjar hon bläddra bland de dammiga urklippen och bilderna. Trots att hon har sett de här bilderna så många gånger, känner hon sig alltid lika upprörd.

En av dem är ett tidningsurklipp från Somme hösten 1916. Bilden visar ett landskap med ett virrvarr av taggtråd, död, jord och mer död. Fotot är taget efter några dagars strider och i bildtexten står det att över 20000 män dog på bara 24 timmar.

En annan bild visar byn Passchendaele, det regniga året 1917. Det ser ut som ett enda stort lerfält. I texten berättar en soldat om hur han såg människor och hästar, som trampade lite fel falla ner i lerpölar, för att sugas ner och aldrig mer komma upp.

Hennes händer darrar när hon fortsätter gå igenom lådans innehåll.
”Men var är de? Vart har de där papprena tagit vägen?!” skriker hon uppretat. Hysteriskt börjar hon gräva i lådan. En bunt med papper ombundna med ett rött sidenband faller ut. Hon lyfter upp pappersbunten, borstar försiktigt av dammet och tar av sidenbandet. Långsamt vecklar hon ut papprena, suckar djupt och börjar läsa.

”Kära Else, Belgien, 3 januari 1915
Vi har kommit ganska långt nu, imorgon beräknar vi vara framme vid Verdun. Än så länge har vi inte mött något direkt motstånd, men jag antar att det är lugnet före stormen. Under de två dagarna som gått sedan jag lämnade dig, har vi marscherat större delen av tiden. Vi får inte särskilt mycket sömn, tre, fyra timmar kanske. Men det är bara för att vi ska hinna fram till fronten så fort som möjligt, så att vi kan göra slut på det här kriget. Fem till sex veckor sa man att det skulle vara, men det var för mer än ett år sedan. Jag undrar hur länge detta ska fortsätta...
Jag tänker på dig varje sekund!

Din för alltid, Erich

Kära Else, Verdun, januari 1915
Jag vet inte hur längesedan jag skrev sist. Jag är så trött att jag inte orkar räkna dagarna längre. Om du kunde se mig nu skulle du nog bli förskräckt. Jag äter inte mycket och sover knappt. Vi får sova i de leriga skyttegravarna på dagarna. Men så mycket sömn blir det aldrig, för hela tiden knallar skott och granater exploderar. Man ligger på helspänn och lyssnar, hela tiden beredd att ta till flykt.
Det är svårt att beskriva hur det är, om du var här skulle du nog förstå. Jag tackar gud varje dag för att du inte är här. Efter några veckor vid fronten har jag sett mer av död och förstörelse än vad de flesta människor ser under sin livstid. varje dag dör hundratals människor. Inte bara från motståndarnas eld utan också från en andra stora fiender, kölden och sjukdomarna som härjar.
Jag saknar dig så!
Din för alltid, Erich

Kära Else, Verdun, 26 februari 1915
Det har hänt en hel del den senaste veckan. För ungefär en vecka sedan fyrades över 1000 kanoner av samtidigt mot fransmännen. Granaterna exploderade överallt. Det var ett sådant oväsen att det bullrade och tjöt i öronen av smärta. Bara tanken på det får det att dåna i mina öron.
Igår lyckades några av våra soldater ta sig in i fransmännens starkaste fästning. De klättrade in genom en skottglugg som hade lämnats obevakad. Om det fortsätter på det här sättet är snart Verdun vårt, kanske vinner vi hela kriget då också! Tänk att äntligen få slut på allt det här, att få träffa dig igen!
Jag saknar dig så mycket att det gör ont!
Din för alltid, Erich

Kära Else, Verdun, 28 april 1915
Det var länge sedan jag skrev sist. Mycket har förändrats. Då var vi nära att slå ut Verdun, men fransmännen slog tillbaka. Just nu händer inget särskilt. Det bara skjuts och skjuts, människor dör hela tiden överallt. Folk säger att jag är lycklig som har överlevt de här månaderna. Lycklig?? Jag är allt annat än lycklig. Allting känns så fel. Känslan av att vakna på morgonen och inte veta hur många oskyldiga människor man kommer att döda idag. Eller att inte ens veta om man kommer att överleva dagen. Det får mig att må illa, att känna mig så hopplöst värdelös! Vad är meningen med det här kriget, ska det aldrig ta slut? Det enda som får mig att ens fortsätta kämpa är tanken på dig.

Kärlek är för evigt, din Erich

"En tår faller ner för hennes kind. Det var det sista brevet hon fick. Omsorgsfullt viker hon ihop papprena och stoppar tillbaka dem i lådan.
Hon tänker tillbaks på den där julidagen då hon fick veta.
Det hade varit en vacker dag, ända tills det ringde på dörren. När hon såg den uniformklädda mannen stå där visste hon genast vad som hade hänt. Hon hade anat det länge. Breven hade slutat komma och hon hade känt en tomhet inom sig. Nu visste hon. Det kändes som om hon skulle falla isär i bitar, smärtan och saknaden var så stor.

Någonstans långt borta i en annan värld hade hon hört mannen säga att hennes man, Erich hade dött, att han hade blivit ett offer för kriget. Mannen i uniform hade beklagat sorgen så hemskt mycket och sagt at...