Skydd för regnet

Brandröda löv knastrade under mina nya skor. Det var ett par vita stövlar med snörning och kant i pälsimitation. Jag huttrade lätt när en kall vindpust svepte över de vida vidderna och in under min jacka och ända in under tröjan. Jag stoppade ner vänster hand i fickan för att byta låt på min Ipod. En ny melodi spelades i mina öron. Det var en av mina favoritlåtar som handlade om olycklig kärlek. Jag nynnade tyst och fortsatte att gå längs grusvägen. Lite längre bort såg jag en av mina grannar öppna brevlådan för att hämta veckans första morgontidning. Hans katt fanns alltid i närheten och gick slalom mellan hans rangliga ben. Det var nästan tre år sedan hans fru dog och den där katten hade fått ersätta henne, även om det inte fanns något eller någon som skulle göra det egentligen. Jag vinkade vänligt emot honom och han bildade sakta ordet hej med de torra läpparna. Självklart hörde jag inte för att min musik var alldeles för hög för att höra hans hesa röst. Han log också, vilket alltid förvånade mig. Var han lycklig, trots att han var så ensam? Kanske var han nöjd med det liv han haft med sin fru och nu accepterade han att han inte hade många år kvar på jorden.

Musiken tystade plötsligt. Nej, hade jag glömt att byta batterier? Jag stannade upp och lade ner min Ipod i väskan. Den enda jag kunde höra nu var några morgonpigga fåglar, ett svagt ljud av buller från bilar ute på vägen och såklart vinden som envisades med att rycka tag i mitt långa hår. Jag skulle ha satt upp det idag, men då fryser jag om öronen. När jag fortsatte att gå vibrerade det till i fickan. Det var min mobiltelefon. Jag hade fått ett SMS från min mamma som påminde mig om att hon och pappa skulle åka bort idag och komma hem senare under veckan. Jag suckade och försökte att rätta till håret. Nu var det i hela ansiktet och jag ville ju inte komma till skolan med en höstack som hår. Jag tittade på mobiltelefonen innan jag lade ner den i fickan igen för att se vad klockan var. Den stod på 07.03. Ett kusligt gnäggande hördes långt bort i fjärran.

Stora mörka moln hade uppenbarat sig på himlen och vinden dämpade sin kraft. En värme spred sig i hela min kropp och jag kunde ta av mig mina vita vantar. En droppe landade på min kind. Det hade börjar regna. Jag ökade takten på mina steg för att söka skydd i busskuren. Precis när jag kom fram dit ökade regnets styrka ännu mer. Det smattrade härligt på det halvruttna trätaket. Jag pustade ut och lutade mig emot väggen. Min jacka var inte särskilt vattentålig, därför var det skönt att de hade satt dit den där busskuren för tre veckor sedan. Jag hade varit så försjunken i mina tankar att jag inte hade märkt killen som stod längst in i det andra hörnet. Han tittade försiktigt på mig med nyfikna ögon. Han hade underbara ögon och ett hår som man fick lust att rufsa till. När våra blickar möttes sa han ett försiktigt hej och jag hälsade tillbaka. Det var nära att min röst skar sig. Jag kände hur mina kinder sakta färgades rosa. Jag vände bort min blick och låtsades att jag tittade efter bussen.

När min rodnad lagt sig och jag tittat åt vänster tillräckligt länge vände jag mig åt höger för att studera killen. Han hade på sig en beige jacka och mörkblåa jeans. Med händerna nedstoppade i fickan stod han lätt lutandes längs väggen, precis som jag. Han måste vara ny har i trakten. Jag hade inte sett honom förut. Regnet drog på ännu mer och det droppade in lite ifrån kanterna. En bil susade förbi och jag var glad att inte regnet bildat vattenpölar än. Jag tittade på mobiltelefonens klocka igen, det var två minuter kvar tills bussen skulle hämta mig och köra de fyra milen till slutstationen. Undrar om han skulle ta samma buss. Jag tittade åt hans håll igen, då märke jag att han tittade på mig. Hans ögon var gröna, djupa nog att drunkna i. Snabbt tittade jag ner i backen.

Bussen kom, tre minuter sen. Jag tog fram mitt busskort ut det yttersta facket på min väska. Jag hälsade på busschauffören och satte mig på min vanliga plats i mitten av bussen. Dörren stängdes. Hade han gått på? Jag vände mitt huvud så mycket jag kunde och tittade ut genom fönstret. Han stod kvar och tittade rakt på mig. Han skulle inte med samma buss, jag kände en djup besvikelse. Skulle vi mötas igen? Bussen ökade farten och svischade genom det vackra blöta landskapet. Detta landskap fylldes av skog, ängar och möjligtvis något hus som stack fram bakom en bevuxen buske. Några rådjur åt lugnt på några gamla äpplen i någons trädgård. Vanligtvis brukade jag studera rådjuren noga, men denna gången hade jag bara en sak i huvudet. Vem var han? Och varför kunde jag inte sluta tänka på hans ögon, hans leende och hans mysiga hår? Jag kunde känna ett starkt...