Dikt av SM

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag stirrar framåt upptäcker evigheten, när jag ser bakåt – orosmolnen skockas, vindbyar blåser upp. Där ser jag hatat och bitterheten, skamligheten från allt det onda som jag gjort.
Mitt hjärta tynger mig, lägger en extra last till mitt samvete, jag går med böjd rygg och gömmer mitt ansikte bak en slöja för jag fruktar den jag möter och när du pratar drar jag mig undan i mörkret för där är mitt hem – när du skrattar och ler och ditt liv fylls mer och mer av kärlek och vänskap och lycka, då ser jag ner och jag gråter, åt döden mitt liv jag överlåter.
Ty jag är ensam, fruktad av de rena och hatad av de rättfärdiga.
Även solen har förbannat mitt öde.
Och när folk ser mig vandra längs en tom och ödslig gata, viskar dom och säger – Där går den döde.

Jag är vilse, jag är trött, för evigt är jag väldigt trött. Vill bara lägga mig ner vid kanten och sjunka ner kvickt och fort i sanden. Då ser jag på himmelsranden och glädje strålar från mina ögon, ty det vackraste jag sett är när solen stormar över bergen. Skummar in med brandgul fasa, hur ljuset förtränger nattens mörker och jag ser bland alla moln en lucka, och där en himmel som är blå som en himmel ska vara och den tycks frodas av liv. Sakta rör jag mig, med högra handen strävar jag mot min hals och jag tar ett spänne av guld i handen. Den är inte tung och har bilden av en fjäril. Den får bli mitt hopp.

En röst ropar i öknen. Den talar om att himmelriket är nära. Jag ser på himlen igen, tänker, är detta möjligt? Finns det också ett himmelrike, kan jag nå dit? Nej, tänker jag. Jag är en syndare, en mördare, en lögnare och tjuv. Och glädjen försvinner, dess suck jag förnimmer, sedan tomhet och sorg – sen följer tankar om döden och övermod griper mitt hjärta, en röst viskar i mitt öra att jag är jordens konung, att jag styr allt och alla. Den viskar att jag ska krossa dem alla, få blodet att flyta längs marken, men det är väl inte min vilja att skada andra igen, jag ville bara bli hel och sorglös. Ack, varför kan jag ej få slippa min sorg? Ska jag, nej, borde jag återuppbygga min skyddande borg?

Regnet har fallit, piskat min kropp
Och i gyttjan jag ligger, blöt och kall och utan hopp
Satan han kom och slog mig omkull, satte en klo mot min hals och skrattade högt,
Han log och han kved, ja i skratt han sig vred och när han med sin egen behärskning kämpade bittert, jag snabbt kom på fötter och sprang likt en itterlig mus på fly...