krönika - minnen från året som gått.

       Vi blir starka, när vi kan hantera våra svagheter

När jag ser tillbaka på året som gått så minns jag det med blandade känslor. Med blandade känslor menar jag att året har innefattat både bra och dåliga upplevelser. De händelser som jag tänker på först är alla dåliga besked och händelser, men o andra sidan har jag från varje händelse lärt mig någonting utav det, därför väljer jag att beskriva mitt 2008 som ett år med blandade känslor.

Ett minne som jag har från 2008 var när jag precis skulle gå in på scen på min förra skola i nian och sjunga på avslutningen. Jag kommer ihåg att jag var så otroligt nervös, eftersom jag skulle sjunga för hela skolan, vilket innefattade 800 elever plus deras familjer. Det gick förvånansvärt bra och känslan när ens föräldrar står och grinar för en sång är en konstig men ändå härlig känsla! Efter de uppträdandena på min förra skola har jag känt att jag måste sjunga för att må bra. Att stå på scen och sjunga är inte alls samma känsla som att stå i duschen, man känner sig så mycket större. Även om jag inte förmedlar någonting till dem som sitter och lyssnar, så får jag mig själv att må bra, vilket jag tycker är viktigt. Av att stå på scen så lär jag mig att inte vara blyg och att ta risker. Risken är ju att hela skolan skrattar åt dig efter ett uppträdande.

Basket är den sport som jag älskar. Trots att basket, i den stad jag är uppväxt i, inte är stor alls så har jag funnit passion i att utvecklas och spela. När jag spelade i Västerås basket så hade jag aldrig problem med skador. Jag spelade, kämpade, vann och förlorade. Allt rullade på ända tills mitt sista år i Västerås. Jag stukade min fot. Jag kan inte komma på någonting som smärtar mer än första gången man stukar foten. Efter denna incident startade min period som skadad spelare. Jag fortsatte att spela trots smärtan. Ett läkarbesök blev aktuellt efter några månader då foten fortfarande inte läkt. Jag kände frustration när han undrade ifall basket verkligen var så viktigt för mig. Jag gick från sjukhuset med vetandet om att jag i min fot hade benbitar som störde läkningen. Jag var förstörd efter besöket.

Jag hade tur eftersom pappa kände en ortoped som var specialiserad på fotskador. Efter några besök hos honom bestämde han en operationstid. Jag funderade varje dag på vad konsekvenserna skulle bli av detta ingrepp. Nu i efterhand är jag glad att Lennart Magnusson tog sin tid och helade mig.

I samband med operationen skulle jag ta mitt stora kliv ut i den stora vuxenvärlden. Trots en kvaddad fot så blev jag intagen till Sanda Basketgymnasium och tackade självklart ja. Detta innebar en ca 26 mil lång flytt från Västerås till Huskvarna. Det innebar också att jag skulle få träffa mina kusiner oftare som bor i just Huskvarna. Särskilt Tobias som går i trean på Sanda och Christoffer som blev intagen samtidigt som jag och dessutom till samma klass.

Med kryckor och inredning till rummet på Majastångens elevhem och en stor dos av förväntningar och förhoppningar åkte jag ifrån mitt hem, min familj, mina underbara vänner, min stad och min barndom. Jag måste erkänna att jag kände mig en aning rädd när jag väl tog stegen upp i trappan. Eller i ärlighetens namn var det inga steg utan endast hopp eftersom kryckorna var mina bästa vänner. Att förklara den känsla man känner när man lämnar sitt förgångna bakom sig är svårt. Det är som jag tidigare nämnt blandade känslor.

Mitt 2008 har som sagt jagat mig med skador och oroväckande besked och antaganden. Men om jag fick välja ett år av mina 16,5 så skulle jag välja 2008. Orsaken är att jag har vuxit som människa och blivit en bättre person. Jag har lärt mig allt vad förtroende och tålamod innebär och det bästa är, att jag kan stå för det. Jag kan stå upp för mig själv och säga vad jag tycker och varför. Jag kan på grund av mina egna skador, ge andra lärdom och inspiration att orka ta sig tillbaka. Jag tror att mitt 2009 kommer att innehålla ännu mer problem än vad 2008 innehöll. Visst kommer jag att bli lite småskadad, eftersom det är sådan sporten är. Men framförallt tror jag att jag kommer få mer annorlunda problem, sådant som man bemöts av i det steget närmare vuxenlivet. Därför vet jag att det kommer att bli ett ännu mer lärorikt år, jämfört med 2008.
Det gäller att fängsla sig vid tanken på att det kommer att bli bättre, men att det ibland tar tid. Vi kommer att gråta, vi kommer att klaga och undra" varför just jag, och just nu?" . Du kommer att inse vad som krävs, och du komme...