Flicka med pärlörhänge

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken jag har valt att recensera heter Flicka med pärlörhänge och är skriven av Tracy Chevalier. Anledningen till att jag valde just denna boken är för att jag redan sett filmen, som jag föll pladask för, sedan tycker jag mycket om romaner. Allting i boken är skrivet ur huvudpersonen Griets perspektiv. Jag anser att böcker som är skrivna i jag-form är bättre, men även svårare. Man kan inte gå in i de andra personernas huvuden och skriva ”han tänkte så och hon tänkte så”. Allting ses genom Griets ögon och det är hon som tolkar ansiktsuttrycken och gesterna från övriga personer i boken.

Flicka med pärlörhänge bygger på konstnären Vermeers målning med samma namn och historien kring tavlans skapande i den holländska staden Delft under 1600-talet, där boken också utspelar sig. Den fattiga flickan Griet är sexton är när hon tvingas ta anställning som tjänsteflicka efter att hennes pappa blivit av med synen. Hennes arbetsgivare är konstnären Jan Vermeer, som redan efter deras första möte upptäcker den konstnärliga sidan hos flickan. Griet flyttar in med Vermeer och hans familj, bestående av frun Catharina, hennes mor Maria Thins samt de till en början 5 barnen. I huset bor också den andra tjänstekvinnan Tanneke.
Till en början är Griets sysslor de vanliga för en tjänsteflicka; tvätta, skura golv, laga mat, samt att städa i ateljén. Hon, Vermeer och Maria Thins är de enda som har tillgång till rummet, vilket gör frun avundsjuk. Efter ett tag blir Griet ombedd av herrn i huset att hjälpa honom blanda färger till hans målningar. Detta måste göras i smyg och Catharinas hat mot flickan växer då hon tillbringar mer och mer tid i närheten av hennes man. Hennes hat och avundsjuka är inte helt oberättigad då attraktionen mellan konstnären och tjänsteflickan växer. Samtidigt har slaktarens son Pieter och en av köparna till Jans tavlor, van Ruijven, börjat intressera sig för Griet. van Ruijven går så långt att han ber Vermeer om en tavla där han och Griet sitter tillsammans. Då både Jan och Griet vet vad som hände med den senaste flickan som satt med honom vägrar de. Istället bestämmer de att han ska måla av ett porträtt av henne.
Många problem uppstår under bokens gång. Inte bara det faktum att Catharina fortsätter producera barn, utan familjen har även ekonomiska problem. Samtidigt blir Griets tillvaro ännu hårdare då ett av barnen fattar agg mot henne och gör allt för att få henne därifrån. Spänningen växer ju längre in i boken man kommer, och mot slutet är det nästintill omöjligt att släppa den ifrån sig.

Språket är inte precis modernt, men ändå inte oförståeligt. Moget, skulle jag vilja kalla det. Det flyter på bra och gör det lätt för läsaren att komma in i boken. Bitvis är det också en hel del dialoger, men det gör den bara bättre enligt mig. Jag började läsa boken och hade väldigt svårt för att släppa den ifrån mig, vilket är positivt.

Jag måste erkänna att detta var en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Jag försökte mig på att läsa den för ett par år sedan, men då hade jag inget intresse för sådana böcker. Jag antar att den ska läsas av folk som tycker om historiska böcker som innehåller kärlek, hat, klasskillnader och svåra val; livet under 1600-talet, helt enkelt. Det faktum att den grundas på något som faktiskt existerar gör den mer trovärdig och det får en att vilja gräva djupare i handlingen. Jag, till exempel, har börjat ta reda på mer om Jan Vermeers liv och tycker att det är väldigt intressant. Jag har bland annat funnit några av de målningar som nämnts i bokens handling.
Innehållet är ju inte det första man märker, utan utsidan. Jag anser att även den är väldigt tilltalande. Man vill veta vad som ligger bakom hennes smått vilsna ögon och den halvöppna munnen.

Min absoluta favorithändelse i boken måste vara första gången Griet och Vermeer träffas. Hon står och hackar grönsakerna som ska läggas i soppan. Automatisk lägger hon dem i ”färgkapitel” så att t ex orange och rödlila inte ligger bredvid varandra eftersom det skär sig. Vermeer blir förvånad och samtidigt tror jag att han upptäcker att det är något speciellt med flickan.

Mannen iakttog mig med ögon grå som havet. Han hade ett långsmalt ansikte med markerande drag och blicken var stadig, till skillnad från hustruns block som flackade som en ljuslåga. Mannen hade varken skägg eller mustasch vilket jag tyckte om, för det fick honom att se ren ut. Han bar en svart rock över axlarna, vit skjorta och en fin spetskrage. Håret nedanför hatten hade den röda färgen hos regnvått tegel.
”Vad är det du har gjort här, Griet?” frågade han.
Frågan förvånade mig, men jag visste bättre än att visa det.
”Hackat grönsaker, herrn. Till soppan.”
Jag lade alltid upp grönsakerna i ett runt mönster på bordet, där varje sort låg för sig som skivorna i en brödkaka. Det fanns fem sådana skivor: rödkål, gul lök, purjolök, morot och rova. Jag hade dragit raka gränser mellan dem med knivspetsen och lagt en rund morotsskiva i mitten.
Mannen knackade med fingret mot bordsskivan. ”De ligger kanske i samma ordning som de ska läggas i soppan”, föreslog han och studerade rundeln.
”Nej, herrn.”
Jag tvekade. Egentligen visste jag inte varför jag hade ordnat grönsakerna som jag gjort. Jag lade helt enkelt ut dem som jag kände att de borde ...