Grundläggande inlärningspsykologi

Grundläggande inlärningspsykologi
- Och hur man använder det i kliniskt arbete och det vardagliga livet

Syfte:
Mitt syfte med detta arbete är att fördjupa mig i inlärningspsykologi ute i verkligheten och inte bara vad det innebär i teorin.

Min fördjupning ligger i att studera klassisk betingning närmare och kunna förstå hur detta kan användas och för att se hur vanligt det är.

Frågeställningar:
- Varför är inlärningspsykologi viktigt?

- Hur kan man använda inlärningspsykologi för att hjälpa andra?

- Vad är klassisk betingning och hur används det?

Varför är inlärningspsykologi viktigt?

Inlärningspsykologi är en viktig del av psykologin därför att den ger en förklaring till en del av mänskligt beteende som är testbar och kan svara på vetenskapliga krav.

Principerna för inlärningspsykologi ligger som grund för den viktigaste beståndsdelen (beteendeterapi) i KBT - kognitiv beteendeterapi, men dessa principer har även framgångsrikt använts i icke-kliniska situationer såsom barnuppfostran.

Ett annat ord för inlärningspsykologi är behaviorism efter det engelska ordet behaviour som då betyder "beteende". Det är därför inlärningspsykologi många gånger också kallas för beteendepsykologi.
Watson sa tidigt på 1900-talet "Psykologin skall syssla med beteenden som är utifrån iakttagbara, inte ägna sig åt "spekulationer" om vad som försiggår i "psyket"".

Inlärningspsykologi i kliniskt arbete - KBT:
Inom KBT använder man sig av en kombination av principerna för inlärningspsykologi och kunskap om hur människan tar in och bearbetar information (s.k. kognitioner) och detta har visat sig gett goda behandlingsresultat. Men vad är det då som behandlas med KBT? Jo, det har visat sig vara framgångsrikt på:
- alla ångestsyndrom, depression, missbruk, vissa personlighetsstörningar, kronisk smärta, tinnitus och som komplement till medicinsk behandling av bl.a. psykossjukdomar, och bipolär störning.

I KBT gör man alltid en beteendeanalys. En beteendeanalys vill försöka hitta och förklara orsakerna till ett visst beteende, t.ex. varför man är rädd för spindlar. I bästa fall kan detta leda till att patienten förstår sitt beteende och kan därför påbörja att lära in ett nytt beteende. För att förklara, förstå och förändra beteenden använder man sig av principer som forskats fram av inlärningspsykologin:
- Klassisk betingning, operant inlärning och modellinlärning.  (Klassisk betingning kommer jag gå in på djupare senare.)

Om vi går tillbaka till det att någon är rädd för spindlar så handlar det om en specifik fobi och i en beteendeanalys tittar man på detta i 4 olika steg.
Det börjar med att spindlar av någon anledning kopplas ihop med obehag av patienten = klassisk betingning. Sedan börjar patienten troligtvis att undvika spindlar för att detta ger en tillfällig flykt och du behöver inte vara rädd. När patienten sedan upptäcker att det går att undvika "faran" fortsätter den troligtvis med det. För att sedan behandla detta exponerar man patienten för det som denne är rädd för, för att visa att denne inte behöver vara rädd.
Exponeringen görs självklart i trygga förhållanden för att patienten ska känna sig trygg. Om man ska behandla en person med rädsla för spindlar kan man börja med att visa personen ett glasskåp med spindlar i. Personen får sedan berätta för terapeuten vad denne känner när den ser glasskåpet med spindlarna. Sedan får patienten därefter börja hantera spindlarna i olika små steg. T.ex. klappa en spindel som någon håller i, sedan själv hålla i spindeln och tillslut kanske leka med spindeln. För att förstärka känslan av att man klarar det så uppmuntrar terapeuten och ger beröm när det går bra (förstärka en positiv känsla), och när det går mindre bra  försäkra om att det inte är någon fara och påminna om framstegen denne gjort innan.

Men beteendeanalyser kan också handla om sociala fobier. Då handlar det om att personen i fråga känner obehag inför vissa social sammanhang. Detta bottnar sig oftast i rädslan att vara granskad utav andra. Ofta upplever personen sin rädsla som pinsam och hela situationen blir betingad med ett obehag = klassisk betingning. Ett klassiskt exempel på detta är att man känner obehag att vara i stora grupper. Då blir det svårt att gå på fester t.ex. Även här börjar man undvika de situationer då man känner obehag, i detta fall fester, och om man blir bjuden på en fest så tackar man nej och säger att man har annat att göra fast man inte har det. Det är s.k. säkerhetsbeteenden. Undvikandet av fester ger även här en tillfällig känsla av minskad ångest och man drar sig undan större folkgrupper mer och mer. Detta kan senare leda till större problem. Man kan få problem med att gå ut och handla, gå till skolan eller jobbet, och tillslut kanske man bara vågar sitta hemma. Dessa säkerhetsbeteenden bara förstärker känslan av att man inte klarar av att hantera sociala situationer.
Behandling av detta är även exponering. Man exponerar sig för de situationer för att minska obehagskänslan för att sedan kunna ta bort säkerhetsbeteenderna så att tilltron till att man klarar av situationer och att man kan acceptera att man har tilltro till sig själv. Men man tränar även upp färdigheterna. Om man hade svårt att gå på fest så kan man börja med att gå på en fest med sina närmaste vänner för att bara ta en drink och sedan gå därifrån. Detta minskar risken för dåliga erfarenheter och då oftast undviker man en ny oro.

Klassisk betingning:

I början på 19900-talet började en man med Ivan Pavlov experimentera med hundar. Han studerade hundarnas matsmältningssystem, som börjar med att hundarna saliverar (dreglar). Han gav dom mat, eller saltsyra som utlöser saliveringen (för att maten ska lättare komma ner till magen). Efter ett tag märkte han att hundarna började dregla bara han kom in i rummet. Detta störde Pavlov, och han bestämde sig för att ta reda på varför.
Han gjorde samma experiment men med olika "verktyg". Han började med att varje gång han gav hundarna mat så ringde han i en klocka. Tillslut lärde sig hundarna att ringtonen betyder mat. Så efter ett tag räckte det med att Pavlov ringde i klockan för att hundarna skulle börja dregla. Han använde elstötar på samma sätt. Trots att hundarna blev tilldelade elstötar började de ändå salivera.

På vetenskapligt språk kallar man maten för ett Obetingat Stimulus (OS) för att det utlöser en reflex. Reflexen är att du behöver inte lära dig att salivera när du får mat i munnen, du bara gör det. Reflexen (saliveringen) är då en Obetingad Respons (OR). Vi kan säga att Obetingad betyder "inte inlärd". När du från början sätter in ringklockan i bilden är det ett Neutralt Stimulus (NS), men blir ett Betingat stimulus (BS) (Betingat blir då "inlärt") då hundarna lär sig att klockan betyder mat. Den Obetingade Responsen (reflexen) blir då en Betingat Respons (BS) eftersom saliveringen blir då "inlärd".

För att ställa upp det:

Steg 1: Reflexmässigt beteende    OS (Mat) ---> OR (dregla)            
Steg 2: Inlärning                          OS (Mat) + NS (ringklockan)
Steg 3: Betingad reflex                blir BS (ringklockan) --> BS (dregla)

Ett annat exempel är blinkreflexen. Om någon blåser mot ditt öga sluter ögat sig reflexartat. Det betyder alltså att blåsandet är ett Obetingat Stimuli och blinkningen är en Obtingad Respons. Om vi sedan säger att varje gång man blåser på ögat blinkar man med en grön lampa. Den gröna lampan är då samma sak som ringklockan i det förra exemplet. Den gröna lampan är då ett Neutralt Stimuli. Efter ett tag börjar du troligtvis att blinka så fort den gröna lampan blinkar. Den gröna lampan har blivit ett Betingat Stimuli och blinkningen en Betingad Respons.

Steg 1: OS (Blåsa) --> OR (blinka)
Steg 2: OS (Blåsa) + NS (Den gröna lampan)
Steg 3: BS (gröna lampan) --> BR (blinka)

När man talar om klassisk betingning är det stimuli och reflexer man pratar om.
Det finns 5 typer av reflexer:
1. Adaptiva Reflexer (AR). Det är t.ex. knäreflexen (när läkaren slår med din lilla hammaren på knät och benet skjuter ut), blinkreflexen och så självklart salivreflexen.

2. Orienteringsreflexer (OR). Man orienterar sig mot det som utlöste reflexen. Som att hjärtfrekvensen går upp eller ner eller t.ex. att man svettas.

3. Försvarsreflexer (DS - Defence Reflex) Det är kamp- eller flyktreflexer. Om du blir t.ex. blir rädd är det dessa reflexer som förbereder kroppen på att just kämpa eller fly.

4. Ryckreflexer (SS - Startled reflex). Det är när du rycker till när någon hoppar fram och skrämmer dig. "När man får hjärtat i halsgropen".

5. Fasta beteendemönster (FAM ev. FAP - fixed action patterns). Detta är beteenden som kommer utav reflexer hos djur.  Dessa beteenden kan vara oberoende av erfarenhet och kan inte stoppas då de väl påbörjats. Detta är en programmering hos djuren som gör att de handlar reflexmässigt. Detta kan vara t.ex. att spindeln väver ett nät.

Alla reflexer som kommer utav dessa typer har alla utlösts av ett stimulus och har sedanutförts utanför individens vilja. Reflexer har du ingen kontroll över, har du kontroll är det ingen reflex. Har du kontroll är det ingen reflex. Anledningen till det är att reflexen är en sensorisk stimulus och nervsignalerna från reflexen når aldrig hjärnan utan går till ryggmärgen eller hjärnstammen för att sedan skickas till de organ och muskler som svarar och utför reflexen.

För att kunna karakterisera något som en reflex måste nästan alla inom samma art göra samma reflex när de blir utsatta för samma stimulus. Att hundarna dreglar när de får mat och att de friska människorna sparkar ut benet då doktorn slår på knät. Men för att verkligen kunna kalla något för en reflex måste man vara helt säker på att det inte är ett inlärt beteende. Vissa beteenden som djur gör är för viktiga för överlevnaden så att de finns redan programmerade och är medfödda och då alla i arten gör det är det tal om en reflex. Och när man talar om reflexer kan man också tala om klassisk betingning.

Generalisering och differentiering

Om vi går tillbaka till exemplet med blinkningen och gröna lampan så kommer man efter att ha lärt att grön lampa betyder luft i ögat som gör att man blinkar så kommer man även efter ett tag att reagera även på gula lampor t.ex. Det avviker lite från det ursprungliga, men man reagerar ändå. Då generaliserar man. Men om man sedan inte forsätter att visa den gula lampan utan fortsätter med bara den gröna kommer man tillslut att skilja på den gröna och den gula och generaliseringen upphör. När man skiljer på stimuli på detta sätt handlar det om differentiering.

Utsläckning

Även om man kunde lära hundarna att tro att ringklockan betyder mat och lura personen att en grön lampa betyder blåsning i ögat så kan man inte "luras" i oändlighet. När Pavlov fortsatte att ringa i ringklockan och maten uteblev så förstod hundarna tillslut att det handlar om ett falsklarm. Samma sak om man blinkar med den gröna lampan men ingen luft kommer. Saliveringen och blinkningen uteblev. Beteendet som en gång lärts in, gick också att  lära bort.

Klassisk betingning i vardagen

Reklam bygger en hel del på klassisk betingning. Man försöker förknippa sin produkt med positiva känslor. Det kan ...