Bögjävel

Det är kallt. Det finns inte den minsta vindpust någonstans, jag sitter i ett mörkt hål. Det finns inga ljus, bara en svag stråle med svart vatten som envisas med att rinna ner från taket och försvinna ner i den virvlande dimman mina fötter står i. De små, tunna plasken från de tunga dropparna ekar. Avlägset hör jag det välbekanta tickandet av en klocka, och när klockan slagit tjugofyra slag vet jag att ännu en dag har gått. I världen jag inte hör hemma längre. I världen för de som fortfarande lever och andas.

Jag lyssnar på ljudet från de svarta dropparna som faller i takt med klockslagen. Mitt hjärta fyller ingen funktion, jag känner hur det ligger i min bröstkorg som en kall isklump, när jag försöker andas för att se om det går resulterar det i ihåliga vinddrag. Onödiga andetag som fyller min strupe med iskristaller.

Jag är död.

Jag tror inte att det här är himlen. Himlen borde vara blå, inte gråsvart. Och jag har alltid trott att man är lycklig i himlen. Jag känner mig bara tom. Och det är ensamt. Jag kan bara sitta här som det jävla offer jag alltid varit, med hakan begravd i mina smala knän, stirrandes på de svarta dropparna som bara faller. Se hur de försvinner. Liten vattendroppe. Liten obetydlig droppe. Så fort du har försvunnit bryr sig ingen om dig. Precis som med mig.

Jag kan inte komma härifrån. Jag är inte törstig eller hungrig, jag är aldrig trött och kan inte sova. Jag kan inte ens föreställa mig att helvetet är värre än detta.

Varje gång jag försöker skrika så är min strupe torr och tom på luft. Varje gång jag försöker höja handen för att slå vilt omkring mig i hysteri faller den tillbaka av matthet. Vad är meningen? Jag kommer inte ut.

Och jag som trodde mitt liv var helvetet på jorden.

Jag är Jonas Björk, sjutton år gammal. Jag var... nej, är, jag finns ju trots allt än, homosexuell. Ingen visste ens om det tills ett par dagar sen då jag tog mod till mig och skaffade mig en pojkvän.

Jag hade alltid räknats som en ganska god kristen. Jag följde Guds budord, jag ljög inte ens, jag gick i kyrkan, jag kunde de flesta böner och psalmer utantill och jag trodde stenhårt på Gud. Nu känner jag bara hat till honom.

Tog han inte in mig i himlen bara för att jag är bög?

Jag minns tydligt. Mina nervösa steg hade burit mig bort till min bästa väns hus. Som vanligt hade vi sjunkit ner på hans säng. Som vanligt hade vi plockat från hans tv-spel. Som vanligt hade jag med ett hjärta som bankade som vansinnigt tittat på honom.

Det enda ovanliga var att han faktiskt märkt mina blickar idag. Märkt blickarna från mina mörkgröna ögon som brände runt hans kropp, som fixerades vid Niclas bruna ögon och mjukt blonda hår. Mina blickar som envist sökte sig till hans renskurna ansikte med de skarpa kindbenen och den mjukt svänga amorbågen på hans läppar. Jag älskade att låta min blick vila vid hans ansikte, den trivdes bland de välkända dragen.

Hur kan man inte bli förälskad i en sådan vacker människa?

Plötsligt hade Niclas lagt ifrån sig sin spelkontroll och kollat på mig med ett flin spelandes på de mjuka läpparna. Jag förstod direkt att han sett att jag kollat på honom och en rodnad flög upp på mina kinder och stammande försökte jag hitta en förklaring.

Men det behövdes inte. Niclas suddade bort alla förvirrade tankar genom att trycka sina läppar mot mina. Och trots att tankar surrade genom mitt huvud fortare än någonsin så kände jag ett litet rus av lycka någonstans längs ner i min mage.

Några dagar senare hade jag sprungit in i skolan för att försöka hitta Niclas. Jag hade inte ens märkt viskningarna till en början. Viskningarna som smekte längs korridorernas väggar, följde efter mig och ackompanjerade ljudet av mina steg.

Viskningarna dog bort och ersattes av skratt, och jag brydde mig fortfarande inte. Förrän jag hörde vad de skrattade åt. Förrän jag kunde urskilja ordet "Bög" bland deras meningar, förrän jag hörde mitt eget namn nämnas med förakt ur deras munnar.

Det tog en stund innan jag lyckades hitta Niclas, och då mådde jag illa. Jag hade en stor knut i magen och ville bara att han skulle komma och lösa upp den åt mig. Men när jag väl hittade honom..

Han stod, nonchalant lutad mot väggen och skrattade högt åt något med en annan kille. När jag närmade mig kastade han bara en föraktfull blick mot mig.

"Där är du, bögjävel!" skrattade han och något inom mig rasade. Vad i helvete stod han och sade? Det hade varit NICLAS som kysst mig. NICLAS hade gjort det, vad var det som hände?

När glåpord och kränkningar ramlade fram mellan Niclas läppar ville jag bara dö. Han hade verkligen lekt med mig, så att han skulle få något att mobba mig med, så jävla typiskt.

Jag kände mig som en stor idiot, och det värsta var blickarna jag fick från alla homofober. Jag höll hårt i min skolväska när någon ryckte den från mig och föll ner på golvet tillsammans med den. Rodnande samlade jag ihop mina böcker, när jag skulle plocka upp min stiftpenna fick jag snabbt rycka undan min hand då en stor känga smälldes ner över pennan. Det hördes ett ljud av splittrad plast och min nya penna låg i spillror, sedan landade foten på min handled och krossade urtavlan på mitt armbandsur. Jag ryggade undan när en spottloska landade framför mig.

"Gud hatar bögar, hör du det? Kristne jävel." Toms röst lät nästan elakare än vanligt och hans läppar väste fram orden, och jag ryckte bara till mig väskan och sprang. Det var fan inte sant. Gud hatade inte mig. Inte bara för en sådan sak. Inte bara för att jag tyckte om andra pojkar. Gud var inte så elak.

När jag sedan satt i det mjuka gräset under stenbron vid sjön så petade jag förstrött med en pinne i det mörka vattnet. Rörelsen bildade mörka ringar som skrämde bort små insekter på ytan. Jag kunde se min spegelbild i det mörka vattnet. Blont hår, mörkgröna ögon. Som vilken annan kille som helst. Vad hade folk emot bögar?

Varför fick jag aldrig vara kär? Varför skulle jag aldrig få ta hem någon jag älskar, varför skulle jag aldrig få kyssa någon utan att det var fel? Vad gjorde det så jävla fel? Det var en annan människa, vad gjorde det att det var en kille?

Utan att jag märkt det hade salta tårar fuktat mina ögon och letade sig nu ut ur dem, rann nerför kinderna och ner i min mungipa och lämnade en salt smak av sorg. Medan jag hickade till av den stora klump av gråt i min hals gömde jag ansiktet i mina armar. Pinnen föll ner i gräset, rullade ner och försvann ner i vattnet.

När mina tårar ebbat ut drog jag med handen över mina ögon som var röda av gråt, och jag reste mig upp under bron. När jag såg på min tröjärm var den fuktig av tårar och jag drog darrande efter andan och kröp uppför sandslätten tills jag kom upp i skogen igen. Jag blev överraskad när jag såg hur mörkt det hunnit bli, var klockan så mycket? Jag höjde min ömma handled för att se men såg bara massa sprickor. Visst ja. Jag kände ilskan slita i min mage när jag tänkte på hur Tom krossat min klocka, och ilskan ersattes av en nästan ledsen känsla när jag tänkte på vad han sagt om Gud. Att han hatade bögar. Gud älskade alla människor, det var inte ett brott att älska. Gud älskade själv både kvinnor och män.

När jag tagit mig ungefär halvvägs in i skogen hörde jag det smällande ljudet av en kvist som bröts på mitten. En slinga av mitt blonda hår lade sig framför mina ögon när jag stannade, och jag svalde. Sakta vände jag mig om och såg mig omkring. Tomt.

Jag skakade på huvudet så att den lilla hårlänken lades på plats och fortsatte gå, fast tystare. Jag hörde en viskning, och satte min egen andning i halsen.

"Någon... där?" viskade jag skrämt, och förvånades över hur liten min röst var.

Någon var där. Många var där. Jag såg ett ögonpar som kom fram ur mörkret, och jag hörde fler röster, och mitt hjärta bankade hårdare för varje sekund. Det skulle brista snart, helt säkert. Jag kände en varm hand ta tag i min nacke, och en blomma av rött blod sprang ut i mitt bakhuvud då jag slängdes ner på marken. Jag fick torr jord i munnen och hostade till och spottade ut det, och genast sattes en fot på min kind och tryckte ner mig på marken. Jag blev yr av smärtan i huvudet och samtidigt var jag livrädd. Vad tänkte de göra? Jag kunde se Tom, det var han som höll ner mig mot den kalla marken. Hans vänner stod omkring honom, och jag blev kall när jag såg vad de bar på. Brännbollsträn. En av dem hade en kniv, den blänkte svagt när han tveksamt snurrade den.

Det som fortsatte var det värsta som någonsin hänt mig. Kniven trycktes in i min axel, och när jag skrek av smärta sparkade de till mig i ansiktet och en framtand sprack. Bara tandroten var kvar, och smärtan började bli för mycket redan här. Sedan hände det värsta, brännbollsträna började landa p&...