Förenta Staterna och Imperiets historia

Striden om Förenta Staternas syfte och roll i världen har varit en oavbruten kamp från nationens grundande till dagens tunga helikopterdån över Sadrstaden och återkommande flygräder i de svårgenomträngliga pashtunska gränsländerna mellan Afghanistan och Pakistan. Då landet förlöstes ur ett imperium i vardande, nämligen det Brittiska bar Förenta Staterna inom sig en kluvenhet inför att axla stormaktens mantel. "England var för Amerika vad Caesar var för Rom." Frihetsidentifikationen och den antikoloniala retoriken var den form som landet stöptes i - den fria Republikens. Därför är talet om USA som imperium extra känsligt och svårhanterbart för amerikanen själv. Genom historien har ämnet behandlats på olika vis, men ett återkommande problem i hela debatten är densamma. Begreppet definieras väldigt sällan. Det blir istället ett pragmatiskt vapen i händerna på politiska läger som söker övertrumfa varandra i trohet till den ursprungliga, revolutionära ordningen vars bas landet vilar på.

Inledning

Det finns ett par skiften i amerikansk historia. Dessa återspeglas även väl i synen på nationen och dess eventuella imperiala roll. Indelningen kan säkert ses som grov, men tjänar sitt syfte och jag ska här argumentera för den. För att sedan diskutera dessa tidsperioder och den debatt som fördes då.

1776 till 1898. Det brukar anföras i litteraturen att detta var perioden av oskuld. Man hade kastat loss från enväldet och i samma andetag både befriat mannen och nationen. Thomas Jefferson som hyllade jämlikhetens internationella diplomati löste problemet med nya områden för bebyggelse genom inköpet av Lousiana 1803. Expansionen västerut stötte förvisso på patrull när Mexiko och de indianska stammarna inte var lika mottagliga för USA: s strävanden, men med lite mannamod övervanns farthindren. I slutet av seklet var landet inhägnat och Alaska inköpt 1867.

När Monroedoktrinen lanserades 1823 så befann sig de iberiska kolonierna i Latinamerika i en befrielsestrid och syftet var att utestänga de Europeiska imperierna från den amerikanska dubbelkontinenten. I praktiken var det svårt att upprätthålla linjen, till exempel invaderade Napoleon III Mexiko under amerikanska inbördeskriget. Det gjordes flera ansatser att gå utanför de givna ramarna, som dock stupade på internt motstånd. Kuba lockade många slavägares lystna blickar och det var med en enda rösts övervikt som förslaget att annektera Dominikanska Republiken föll i senaten 1869 (Julien 91). Med kriget mot Spanien och erövringen av Kuba, Filippinerna, Puerto Rico och Guam så brast fördämningarna.

1898 till 1941. Trots att den här perioden inom sig både rymmer Wilsons idealism och den påföljande isolationismen skulle jag vilja hävda en kontinuitet. För trots den förras högtravande deklarationer så genomförde han under sin tid som president fler militära interventioner än de båda föregående presidenterna Roosevelt och Taft tillsammans. America first-linjens isolering och strikta neutralitet innebar egentligen bara att de höll sig borta från den gamla världens konflikter. Så den interna fokuseringen måste förstås med att de samtidigt agerade febrilt i närområdet som Karibien och Centralamerika där öppnandet av Panamakanalen får ses som en triumf för den nya utrikespolitiken, men även gjorde framstötar i Asien där den öppna dörrens politik var ledstjärnan.

1945 till 1989. Första världskriget betydde att den gamla världen plötsligt stod i ekonomisk skuld till den nya. Det andra världskriget innebar att de gamla herrarna från Europa nu var en sliten skara vars imperier satt löst till. Förenta Staterna framstod nu även som världens fabrik, medan realsocialismens Sovjetunion tog sig in på en andraplats i den industriella världsligan. Den amerikanska ledande positionen medförde att de inte hade något alternativ än till att agera på global nivå för att kunna bibehålla den. Roosevelt hade redan före kriget ingått den strategiska alliansen med det saudiska kungahuset för att säkra oljeflödet, men efterkrigstiden innebar att det fräste av ilska och spottade av vrede när de folkliga rörelserna tog saken i egna händer i kolonier och protektorat.

Det satte USA i en besvärlig situation. Å enda sidan ansåg de sig själva förvalta det antikoloniala arvet, men när Viet Minh åberopade det och utropade Vietnams självständighet så svarade Förenta Staterna med att bekosta Frankrikes krig i Indokina. Å andra sidan såg de möjligheten att befria världen från gamla koloniala strukturer och stjälpte den anglo-israelisk-franska aktionen vid Suez 1956. 

Kalla krigets logik dominerade all verksamhet och Förenta Staterna anammade frihetens ledarskap, som förvisso ledde dem in i stödjandet av de värsta torterare och mördare som Mobuto och Suharto. Kennedys lanserande av framstegsalliansen stupade på den cyniska realpolitiken och utvecklades inte till mycket mer än fin retorik. En retorik som allt som oftast snärjde framförallt utövarna själva, med ödesdigert resultat i Indokina. 

1989 till 2008. När nomenklaturan bytte till grällare kostym och smidigt transformerades till marknadsanhängare i det gamla öst låg vägen öppen för en ny världsordning baserad på amerikanskt liberalt ledarskap. Problemet med globaliseringen är att den också skapar motstånd, det kräver att någon håller i polisbatongen. Förenta Staterna står för världens halva militärutgifter och är denne någon.

Att vi skulle befinna oss i en ny tidsålder efter elfte septemberdåden ska man betrakta som resultatet av journalistiska bedrifter. Precis som Robert Kagan, Andrew Bacevich och andra menar så rör det sig snarare om en korrigering av en djupare kurs. Clinton var väldigt aktiv i användandet av militär styrka under sin tid, och preciserade samma hot. Men vad som skett nu är Imperialismens återkomst. På samma vis som vid förra sekelskiftet fanns stolta imperialister som ansåg att USA bar på en "ödes skickelse" att frälsa världen så har de nu återkommit med demokratin (och den heliga marknaden) som frälsande dekokt på allsköns problem.

Den idylliska tiden

Robert Kagan vill hävda att även det äldsta ledarskapet inom nationen var realister och "inte några utopister" utan tvärtom var "väl införstådda med den internationella maktpolitikens realiteter". Uppenbarligen var Thomas Jefferson pragmatisk genom sitt köp av Louisiana ovan kongressens huvud, men trots allt fanns det en skiljelinje mellan honom och Alexander Hamilton vars mer jordnära syn på statens roll kom att segra. För tror man Rosenberg så var det "Jefferson [som] formulerade den amerikanska drömmen" medan "Hamilton formulerade den amerikanska realpolitiken". Och däri ingick imperiebyggandet. Det kan te sig som ödets ironi att dess fränaste motståndare kom att bli imperiets främste ideolog. Men det är ju inget nytt att historiens skiftställare skulpteras till profeter för de mest motbjudande och märkliga samhällsbyggen - se bara Marx och Jesus tumlandes i sina gravar!

John Adams skrev redan 1778 att om en "nation svingat sig upp på en sådan maktnivå att den blir farlig för mänskligheten, förlorar den alltid sin klokhet, sin rättvisa och sin måttlighet" (Julien 39). Han var inte ensam om att varna om att falla i samma fälla som de europeiska makterna, som kom att inte bara dominera sina undersåtar utan även världen i sin helhet. Rosenberg skriver att för "amerikanerna var makt en inre sjukdom, en krypande cancer... [som] förintade frihetens sinnelag".

Men samtidigt måste man vara medveten om att själva frigörelsen inom sig bara på en självmotsägelse. Den kluvenhet som åsyftas är inte slaveriet, utan till dem som var de verkligt koloniserade - urbefolkningen. För redan i självständighetsförklaringen så ondgör sig författarna över att London begränsade immigrationen till delstaterna. I praktiken förhindrades fortsatt penetration av indiansamhällena väster om Appalacherna. De krävde sin rätt till friheten att erövra andras mark med det moraliska argumentet att de själva är styrda (utan representation) av en främmande makt (George III). Men trots detta paradoxala förhållande, där man överhuvudtaget inte räknade indianerna i befolkningsstatistiken så var deras existens en realitet. Historien känner vi, men det fanns även ett motstånd bland de högre vita kretsarna. I senaten argumenterade 1829 Theodore Frelinghuysen mot Jacksons förflyttningslag, "[ä]ndå ropar, likt en blodsugare, vår omättliga snikenhet ...är det så att rättvisans bud ändras med hudfärgen?"(Zinn s 135).

Synen på den erövrade som en lägre stående kom också att utgöra den grund som medförde att de samtidigt kunde kuva västern och bevara tron på sig själva som annorlunda än de europeiska imperierna. På rasliga och religiösa grunder utdömdes omvärlden. Lewis Cass, guvernör i Michigan menade att "strävan efter successiv utveckling tycks närmast vara inneboende i människans natur... Vildarna har dock inte mycket av detta i sin läggning" (Zinn 129). Medan den tidigare presidenten John Quincy Adams ett decennium senare under opiumkriget skrev: "Det kinesiska systemet är stridslystet och antisocialt. Det kinesiska kejsardömets grundprincip är antikommersiell". Det baserade han på att de inte var kristna, vars "moraliska plikt" utgörs av handel. Han krävde att någon satte punkt för den kinesiska kränkningen av "den mänskliga naturens rättigheter" att få handla (Julien 183). Kopplingen mellan affärer, nationen och dess framsteg fanns med från början, tidigt formulerat av sådana som Benjamin Franklin och i Cato's Letters. Den tanke som Adam Smith formulerade 1776 i Wealth of Nation om att individens strävan medförde samhällets bäst var samma grundval Förenta Staterna omfattade.  

Rasliga och religiösa argument var återkommande. Försynen hade skänkt dem rätten, då de var de främsta, de utvalda. Helt i linje med den puritanska traditionen. Det når sin ohöljda höjdpunkt vid sekelskiftet 1900. Indianasenatorn Albert Beveridge representerade väl detta uttryck. "[Gud] har gjort oss till skickliga ledare för att vi ska kunna styra de barbariska och ålderdomssvaga folken" (Julien 49). Då inser man hur tvetydiga budskapen från nationsgrundarna blir. Det ingick i själva etablerandet, att de var utvalda till stora ting, det förlovade landet. De byggde "frihetens imperium". "Vi är nu ett annat folk" som Thomas Paine sa. Ett budskap som går att kombinera med den mest välvilliga altruism och den mest vedervärdiga imperialism.       

Monroedoktrinen (som inte ens ratificerats av kongressen, än mindre av något annat land) som riktades mot den gamla världens strävanden för att etablera sig och deras "politiska system" i Amerika, bar även den inom sig en dubbelhet. Samtidigt som USA varnade utomstående att blanda sig i upphöjde de sig själva som den ledande makten, något som de nyblivna staterna på den södra kontinenten noterade med förargelse.

Tala mjukt och bär på en stor påk

Filippinerna blev aldrig den spångbräda som sjöofficeren och expansionsideologen Mahan hoppas på för att öppna upp Asien. Det var Förenta Staterna alldeles för svagt för och utdelningen liten för sitt deltagande i nedtvingandet av boxarupproret 1900. Däremot lärde man sig kvickt det negativa med stående koloniala områden. Istället insåg man fördelen med "gyllene bojor" för de länder man önskade dominera. En av USA:s främsta militärer genom tiderna Generalmajor Butler beskrev i sin Common sense förhållandet under perioden, trots Wilson proklamerade idealism om "konstitutionell demokrati" åt alla.

Jag var den mesta tiden en finfin gorilla åt storkapitalet, Wall Street och bankirerna. Jag var, kort sagt, en skurk, en gangster åt kapitalismen ... Jag hjälpte till att rätta till Honduras åt fruktbolagen 1903. Jag hjälpte till att göra Mexico tryggt för amerikanska oljeintressen 1914. Jag hjälpte till att göra Haiti och Kuba till trevliga ställen där killarna från National Bank City kunde hösta in pengarna. Jag hjälpte till att våldta ett halvdussin centralamerikanska stater till förmån för Wall Street. Listan på skurkaktigheter är lång.

Det var de materiella realiteterna som fick styra, men i och med spansk-amerikanska kriget skapades även en anti-imperialistisk rörelse. Det bör noteras att president McKinley var personligen motståndare till kriget, men när han väl accepterat faktum så lindande även han in ockupationsretoriken i det civilisatoriska uppdragets väna tirader. Mark Twain och Andrew Carnegie däremot tvekade inte om att beskriva slakten som pågick under amerikanskt befäl. Den här gången var stora delar av Wall Street motståndare till kriget, tillsammans med många intellektuella samt fackföreningsrörelsen AFL. De senare var dock det inte av idealistiska skäl utan deras ledare Gomper fruktade konkurrens på arbetsmarknaden för inhemska arbetare. Demokraterna använde sig av argument som att antingen skulle Förenta Staternas civilisation undermineras om man gav filippinarna medborgarskap eller så blev de undersåtar i strid med republikens ideal (Julien 75). För en person som senator Henry Cabot Lodge var sådant av underordnad betydelse, han krävde inte bara att de skulle härska över "denna världsdel" utan även "utvidga det ytterligare" (Tuchman 142). 

Den isolationistiska politiken som redan George Washington förordat vid sin avgång 1796 avbröts i vidare mening egentligen endast vid Wilson inträde i kriget på ententens sida (trots vallöftet att inte gå i krig). Philip Knightley har förtjänstfullt beskrivit propagandastormen från ovan att övertyga det pacifistiskt bestuckna folket krigets nödvändighet i Krigets första offer är sanningen. De som vägrade vika sig pryglades upp och burades in - som tyska immigranter, socialister och Jehovas vittnen. Det blev inte mycket till debatt när ekonomins intresse talade (England och Frankrike var djupt skuldsatta till USA). 

Antikommunismen som ledstjärna

Trumandoktrinen vars syfte var att stödja "fria folk som kämpar mot väpnade minoriteter eller externt tryck syftande till att betvinga dem" riktades mot socialt radikala rörelser som alla fick samsas under epitet "kommunister" som påstods fjärrstyras från Kreml (doktrinens upphov, inbördeskriget i Grekland visade ju tydligt att fallet inte var så då Stalin höll sig till sin uppgörelse med Churchill). Trumandoktrinen kombinerades med Marshallplanen och signalerade än en gång för alla att USA nu var en del av världen. Marshallplanen integrerade de ockuperade och (vissa av) USA: s allierade i sin egen ekonomi. Samtidigt tvingade de på de västallierade att inte handla och samarbeta med Sovjetunionen (om de ville ha några lån och bistånd), som Gunnar Adler Karlsson visade i sin doktorsavhandling från 1968.

Den här politiken var inte helt oomstridd. Det fanns starka krafter som åter ville sluta sig som före kriget, där Roosevelt närmast tvingade med USA i kriget genom sitt embargo mot Japan. Trots hårt motstånd från befolkning och kongress. Så samma figurer som drog igång hetsen mot interna fiender i form av verkliga och inbillade kommunister var faktiskt motståndare till den containmentpolitik som började föras. McCarthy med konservativa allierade ville varken se militärbaser över halva världen eller ekonomiskt bistånd för att stödja allierade. Deras "hot" fanns inom landet (Persson 319f).

Men antikommunismen var ju som Rosenberg skriver både missionerande och äkta, men samtidigt cynisk och kalkylerande. När John F Kennedys menade att vi "har möjlighet att göra den nuvarande generationen till den mänskliga historiens lyckligaste" och Lyndon B Johnson sa att vad de gjorde i Vietnam härstammade från deras "moraliska plikt" och "måtte ingen undervärdera Amerikas djupaste avsikter" så fanns det ett äkta sken (Julien 34; 27f). Men det fanns en annan sida, mer praktiskt lagd som tidigt formulerades av George Kennan. Att de inte hade lyxen att tala om vaga begrepp som mänskliga rättigheter, växande levnadsstandard och demokratisering. Inte om de ville behålla den dåvarande situationen 1948 att de var 6.3 procent av befolkningen men lade beslag på halva klotets förmögenhet.

Rosenbergs beskrivning av 80-talet som en retorikens tid där man efter det svidande nederlaget i Indokina (där man förvisso vann freden) helst undvek större nötter än Grenada att knäcka är lite märklig. Han får inte ihop det. Det lades oerhörda resurser på allehanda skurkar i Central- och Sydamerika, i södra Afrika, i Mellanöstern, i Sydostasien men framförallt i Afghanistan. Missionen var ju knappast tom bara för att det var en ställföreträdande kamp (jämför med Sveriges under 30-åriga kriget där endast 10-15 procent av soldaterna var svenskar eller finnar). Det är här diskussionen om Imperiet vara eller inte vara blir relevant. Krig och exploatering blir inte mindre förödande om det förs genom ombud. Det är svaret till David Frum när han frågar var undersåtarna finns. Eller nyset om att demokratier aldrig skulle gå i krig med varandra. 

Michael Moore lär ha yttrat följande när Sovjetunionen föll: "One evil empire down. One to go." Under hela efterkrigstiden var begreppet Imperium helt förknippat med de koloniala makterna (som ända in på 70-talet desperat försökte hålla sig kvar). Reagan använde begreppet om Sovjet. Men när den lede fienden föll så öppnade det upp för att restaureras.

Den nya världsordningen

Rosenberg redovisar hur en rad av inflytelserika personer åter igen förordade ett tillbakadragande från världen efter kalla krigets seger, både från höger och den yttersta liberala vänstern. Huntington är ute och beskriver nya motsättningar i världen (enligt hans tycke) samtidigt som nationella säkerhetsrådet behöver en ny fiende efter realsocialismens kollaps för att legitimera en militär kallakrigsbudget och globala närvaro. Som ett brev på posten kom det nästan, när det misslyckade bombdådet mot World Trade Center genomfördes 1993.

Bill Clintons aktivistiska politik "bombarderades" från republikanska lobbyorganisationer för att vara för vek. Trots att även han agerade för regimförändring i Irak. Dessa hade fostrats redan under Reaganårens regim. Mest omtalat är Projektet för ett nytt amerikanskt århundrade. Men det är en avgörande skillnad mellan att skydda världen från "ondskan imperium" och "ondskan axelmakter". Ett trovärdighetsproblem. Så från att skydda friheten skulle man införa demokrati från ovan. Ett delikat pedagogiskt problem. Då dammas Imperialismen av. Enligt den nya Bushdoktrinen från 2002 om förebyggande anfallskrig fanns det bara en "hållbar modell för nationell framgång: frihet, demokrati och fri företagsamhet" ( Malm 14). Känns det igen? Men det stannar inte där, med en nästintill stum kongress kom den nykonservativa gruppen att genomföra sina förändringar (minns talman Thomas Reeds ensamma, antiimperialistiska kamp ett sekel tidigare).

Nej, skiftet sker inte vid 2001. Clinton hade redan genomfört sina "humanitära" interventioner på Balkan och bombat Jugoslavien i brott mot FN: s stadga. Grunden var lagd.

Nu plötsligt ekade det från förr när en hel rad av framträdande individer klev fram i skinande uniformer från den gamla goda tiden. Michael Ignatieff som vi lärt känna skrev att "imperialismen upphör inte att vara nödvändig bara för att den är politiskt inkorrekt". Även om det var en veklagan från hans sida så var andra desto högdragnare, som Max Boot på Wall Street Journal som hävdade...