Bort härifrån

Han satte sig ner utan att visa några känslor över vad han nyss hade gjort. Mammas blod rann sakta från hennes sönderslagna ansikte och ner längs halsen mot hennes bröst. Jag kunde inte säga något, jag kunde inte röra mig. För jag visste att det bara skulle bli värre. Fast jag har alltid tyckt att det är värre att se någon annan lida än att lida själv. Psykisk smärta är 100 gånger starkare än fysisk smärta.

Han ställde sig upp igen. Hans isblå ögon skar in i mina. De kallaste ögon man kunde föreställa sig. Han ställde sig framför mig och fortsatte stirra på mig, men jag vände bort min blick.

-  Se nu din pappa i ögonen, Sanna. Se på mig! Sa han.

-  Du är inte min pappa.

Sekunder efter så var mitt ansikte nästan lika blodtäckt som min mammas.

Folk stirrade när jag kom gåendes i korridoren. Hade de aldrig sett en bruten näsa förut, eller? Jag kände hur ilskan steg och jag bet ihop tänderna.
- Slagsmål igen eller? Lärde du dig inte från förra derbymatchen? Du ska inte vara vid Råsunda sent på kvällen!
På Mickans tonfall förstod man verkligen att hon brydde sig och att hon menade vad hon sade. Det är inte ofta man får en sådan vän. Men den här gången svarade jag inte, jag lät henne få tro vad hon ville.
Efter att vi suttit vid skåpen i korridoren en stund så började vi gå mot vår första lektion. Svenska, alltid lika trist. Vi blev tilldelade en uppgift om att skriva dikter, världens tråkigaste grej!
Jag sökte inspiration, jag kollade runt omkring mig. Jag drog min penna längs raderna och lät mina tankar få min penna att glida runt på ord för att skapa en dikt från hjärtat:
"Jag ska få flyga, jag ska bli fri.
Dina händer ska aldrig mer få skada den jag ska bli"
Orden tog slut, så jag slutade att skriva.  Jag tittade längtansfullt  ut genom klassrumsfönstret och kollade när de yngre barnen spelade fotboll på den sunkiga skolgården.

När skoldagen var slut kände jag hur ångesten steg inom mig. Jag ville inte hem. Jag ville inte tillbaka till helvetet.. Så jag gick en sväng istället.
Jag gick bland alla hus som låg intill skolan, gick runt sjön, jag gick på alla stigar som fanns i skogen innan jag tvekande och med lite darriga ben började gå hem.
När jag var några meter från min dörr stannade jag till. Jag ville ta några andetag i den friska luften innan jag gav mig in i huset där mina andetag bestod av kvävda skrik. Men just som den tanken slog mig blev jag träffad av en annan tanke: Jag ville verkligen inte hem. Jag vände mig om och sprang, utan att tänka på vart jag skulle eller hur jag skulle göra. Jag bara fortsatte att springa tills jag passerade Mickans hus. Då stannade jag till. Jag ringde på dörren och Mickan öppnade och hon såg på mig med en välkomnande blick. Jag torkade bort tårarna och gav henne ett litet leende. Jag bestämde mig för att berätta det som ingen annan visste.

-   Hur länge har det här hållit på? Varför har du inte sagt något tidigare?!

Det här var första gången som Mickans röst inte hade en vänlig ton. Jag hade aldrig hört henne arg tidigare. Trots mina skuldkänslor för att jag inte hade berättat något tidigare så kunde jag inte ens säga förlåt. Jag kunde inte ens öppna min käft för att säga förlåt för att jag dolde saker för min allra bästa vän! Vi satt kvar vid matbordet och stirrade ner på den rutiga bordsduken. Ingen av oss sa någonting. Jag reste mig upp, Mickan gjorde likadant. Jag kastade mig in i hennes famn och grät som aldrig förr.

-  Förlåt! Snälla, förlåt mig!

Jag spenderade resten av kvällen hemma hos Mickan. Vi pratade oavbrutet. Jag berättade om allt jag varit med om och hon berömde mig för hur stark jag varit som kunnat hålla det här inom mig under hela min uppväxt. Vi var överrens om att vi skulle sätta stopp för det här. Varken jag eller mamma skulle behöva lida mer.
Jag hade alltid varit avundsjuk på Mickan. Hon hade naturligt ljusblont hår som lyste som guld i solen, ben långa som skyskrapor och hon rörde sig lika graciöst som om hon dansade fram. Hon var ballerina, en duktig sådan dessutom. Hennes skolbetyg kunde faktiskt inte bli mycket bättre än vad de redan var och hennes föräldrar gav henne alltid beröm, något som jag aldrig någonsin fått uppleva från mina föräldrar.
När det var dags att gå hem följde hon med mig en bit på vägen.

-  Lova att ringa ifall det händer något igen, okej? Jag lovar att finnas där, när du än behöver mig! Sa hon och kramade mig

-  Tack! Sa jag, och kramade tillbaka

Jag gjorde som alltid: Tog några djupa andetag av den kalla, friska luften innan jag klev in genom dörren där hemma. Dörren gnisslade ganska mycket när jag öppnade den. Ett sådant gnissel som är svårt att undvika när man har öron som min pappa, så jag skyndade mig upp på mitt rum.
Mitt rum bestod av två saker; en säng och en byrå. Mina föräldrar ville inte ens ge mig tapeter i mitt egna rum. Det var för mycket begärt av mig, tyckte de. Jag hade dock fått en planta - en kaktus - som jag faktiskt var väldigt tacksam över eftersom det gav mig något att pyssla om.
Det hördes steg på väg mot min dörr. Tunga, långsamma steg. Stegen kom allt närmare och till slut såg jag hur handtaget till dörren drogs ner. Jag slöt mina ögon, jag behövde inte se någonting för jag visste redan vad som skulle hända.

Efter att ha fått höra hur dålig jag var och hur illa jag skötte mig och fått ett antal slag i ansiktet så lämnade han mig ifred. Jag satt på golvet och grät och kunde inte sluta gråta. Till slut reste jag mig och lade mig i sängen istället. Jag kurade ner mig under täcket och drog det halvvägs över ansiktet och grät mig till sömns.

Jag hann inte sova länge innan jag vaknade av skrik. Det hördes skrik från rummet bredvid, min mammas rum. Jag kastade mig ur sängen och tog mig ut i köket så tyst jag kunde för att hämta en kniv. Jag tog den största kniven jag kunde hitta, den kniven som mamma brukade skära kött med. Jag smög mot mammas sovrum med kniven hårt hållen i händerna. När jag stod vid dörröppningen skymtade jag hans rygg. Då gjorde jag det! Jag tog tre stora kliv in i rummet och stack kniven rakt i ryggen. Han skrek. Jag fortsatte att hugga, jag högg allt jag kunde. Jag högg tills han låg stilla på golvet och inte gjorde några ljud alls.

-  Mamma, det är över nu. Vi är säkra. Sa jag och gick mot sängen där min mamma låg.

Det var mörkt i rummet och täcket låg över hela henne. Jag drog undan täcket, men mamma reagerade inte. Hennes hud var helt vit, nästan lika vit som lakanen.

-  Mamma, hallå? Sa jag med lite mer spänd röst.

Jag ruskade om henne och försökte väcka henne. Innerst inne visste jag nog vad som hade hänt, men jag ville inte intala mig själv att det var sant. Men till slut var jag tvungen att känna på hennes p...