Släpp på gasen

Släpp på gasen

Det var en väldigt fin morgon, förvånande för att vara den första veckan i september. Fåglarna sjöng och jag trodde att det skulle bli en riktig skön dag. Polaren Petter hade nyss vart över och fikat med bullar. Men det var nog det sista fikat med Petter, i alla fall som en normalfungerande person. Petter var en riktigt bra polare, han fanns alltid där om jag var ledsen eller om jag hade problem med flickvänner. Vi brukade alltid spela Playstation efter plugget och på helgerna om det inte var fest. Men Petter kunde inte påverka det som skulle hända denna dag, det skulle ingen. Jag var på väldigt bra humör denna dag och hade på mig mjukisbyxor och en vanlig vit t-shirt än så länge, men när jag skulle gå ut satte jag på mig jeans och en huvtröja. Petter tog bussen för han började cirka trettio minuter innan mig.

Jag satte mig i bilen och vred om nyckeln. Jag fick ofta komplimanger för motorljudet, men jag var så pass van nu så jag tyckte det inte var speciellt. Gymnasiet låg inte så långt bort, men jag var för lat för att ta bussen. Det var inte så långt kvar på gymnasiet, mindre än ett år. Jag tänkte ofta på vad jag skulle göra efter gymnasiet, men det skulle inte ha någon betydelse. Jag svängde ut från infarten och började köra mot skolan. Det var inte så mycket bilar ute så jag behövde inte snåla med gasen. Låg i cirka 130 km/h och livet lekte. Jag tänkte på allt möjligt, kläder, dataspel och brudar såklart. Tjejen var redan i skolan och skulle möta mig när jag kom fram. Vi hade varit tillsammans i 7 månader och vi fungerade riktigt bra ihop. Det blev aldrig sådär pinsamt tyst som med vissa andra tjejer. Bilen gled fint fram på vägarna och jag åkte förbi kvarter efter kvarter. Men det jag inte tänkte på var att dem hade grusat vägarna. Jag kände att bakdäcken tappade fäste. Bilens bakdel började svänga åt höger även fast jag drog ratten till vänster. Jag tog tag i handbromsen och drog till, men det var för sent. Det kändes som allt gick i slowmotion. Kände att bilen lättade, först bara backdäcken, sedan framdäcken och nu for hela bilen runt och runt. Såg en staty swisha förbi, och en gammal tant, men oturen fortsatte så jag träffade det enda trädet i kvarteret. Jag kände att hela bildörren trycktes in och jag tappade luften. Det första jag tänkte på var bilen, en chippad Volvo s40 med 240 hästar, inte illa för att vara en första bil. Jag hade fått hosta upp ganska mycket för den, cirka 50 000. Men det här handlade inte alls om pengar, utan så mycket värre. Sjukvårdarna var snabbt på plats, grannarna likaså. De flesta kände igen mig och man kunde höra dova skrik från alla håll. Brandmännen fick klippa sönder dörren och delar av taket för att hjälpa mig ut. Det måste ha varit den obehagligaste känslan någonsin, aldrig haft så ont i mitt liv. Detta ögonblick kändes också som att det gick i slowmotion. Jag kommer ihåg att jag inte kände ena benet, konstigt tänkte jag bara.

Vart är jag någonstans? Vart fan är jag?

- Hej Jakob! Hur mår du?

Mamma sitter där bredvid sängen, hon är helt vit i ansiktet. Man ser att mascaran har runnit längs kinderna. Pappa sitter bredvid, med samma uttryck i ansiktet, förtvivlan. Jag försöker få fram orden: Hej mamma och pappa. Men de kommer inte något ljud ur munnen, helt ljudlöst. Vad är det som händer tänker jag? Mamma börjar berätta...

- Du har råkat ut för en bilolycka...

Hon slutar med den värsta meningen jag har hört i mitt liv, som alltid kommer finnas där i bakhuvet.

- Du är utvecklingsstörd Jakob.

Direkt efter olyckan kunde jag knappt röra mig, tolv olika ben i kroppen som var brutna, svullnaden i hjärnan gick inte ner på väldigt lång tid. Högerbenet hade jag ingen kontakt med, gick inte att röra över huvud taget. Min flickvän Sara var och hälsade på varje dag, tänkt dig varje dag i 2 månader, det blir många timmar det. Hon berättade varje gång att allting skulle bli bra, att hon aldrig skulle lämna mig. Men det vill jag inte ens prata om, tårarna kommer direkt när jag börjar tänka på henne. Håret, ögonen, personligheten, allting var perfekt.

Jag lever idag själv i Stockholms förorten Nacka. Jag flyttade hemifrån för cirka 1 år sedan, då jag var 21 år. Mamma och pappa har flyttat till ett radhus ett stenkast bort, ifall något skulle hända. Jag hade en katt förut med den dog på något sätt, konstigt då den bara var 1 år gammal. Datorn som jag skriver på just nu är en stor del av mitt liv, då jag inte kan prata. Teckenspråk är lite bögigt tycker jag, men jag har varit tvungen att lära mig det också. Jag har kontakten med flera av mina gamla vänner, men det är inte riktigt samma sak nu. Förut "hängde" jag alltid med polarna. Nu kanske man träffas och fikar, men inte mer än så. Men man får vara nöjd för det man får, jag är ju inte direkt lika kräsen nu. Rullstolen som jag sitter i begränsar mig också. Det enda jag tycker är positivt med olyckan är fritiden. Jag hinner tänka så mycket.  Jag kan göra vad jag vill när jag vill. Inga jobbtider, inga träningar, inga...