27 mil hemifrån

Jag hade redan tappat räkningen på alla handblåsta glas som krossats mot det mörka ekträbordet. Stolar drogs ut och in i ett hastigt tempo mot det blanka kakelgolvet. Jag kände hur ljudet som stolarna gav ifrån sig sakta började skära mina känsliga öron. Vad i hela världen gjorde en sådan tönt som jag här, på en fest hos någon jag inte ens känner, 27 mil hemifrån.

Vi satt alla i en ring och min blick vilade nervöst på det utslitna bordet som bestämt stod parkerat i mitten. Samma bord som alla glas tidigare krossats och fortfarande krossades mot. Jag vägrade möta någons blick. Direkt kände jag på stämningen att det var jag som var den mobbade här, den mobbade tönten som ingen ville umgås eller ha något att göra med. Den som pratade med mig skulle helt säkert bli utskrattad och töntstämplad på direkten, av varenda än.

Martin steg plötsligt fast galant av sin stol och klev upp på mitten av bordet i hopp om festfolkets uppmärksamhet som han genast fick. Jag ville vara som honom, stilig, självsäker och populär. Detta var jag tyvärr raka motsatsen till.

-       Jim, hämta whiskeyn, sade Martin med en övertygande röst medan han i smyg försökte få ögonkontakt med mig. Det var säkert dags att klargöra för alla att jag inte hörde hemma här, att jag borde gå skamligt härifrån med detsamma.

Jag kurade försiktigt ihop mig det allra tystaste jag kunde, i hopp om att verken synas eller höras.

-       Ja älskling, jätte bra idé svarade Paulina direkt, samtidigt som hon satte ena foten på bordet, tog tag i Martins hand och hon drog sig upp utan problem. De kysstes.

Den enda lampan som fanns i hela rummet var nu riktad mot dem, vilket gjorde det ännu svårare, nästan omöjligt för mig att undervika deras romantiska rörelser där jag satt; liten, ensam och förhoppningsvis bortglömd.

Jag höjde min blick och den fastnade direkt på Paulinas heta kropp. Hennes mjuka kurvor och fylliga bröst fångade genast min uppmärksamhet.

Jim kom bakom mig med flaskan i höger hand. Samma hand som han slagit till min kusin Lisa med tidigare idag, fast det var inte med mening. Han försökte sträcka flaskan till Martin på bordet men hans hand var för kort för det, den räckte inte till, precis som jag. Jag räcker inte till.

-       David! Röt han med endast ilska i rösten. Jag blev chockad och rädd med samtidigt varm i hela kroppen av att han ens kunde mitt namn.

-       Ja, svarade jag honom med en ynklig, ljus, svag, ful, pinsam, outvecklad och oduglig röst. Jag önskar så att jag någon gång kunde stå på mig, våga skrika och ta för mig så som alla andra killar kan göra. Om jag någon kunde bli som dem.

-       Ta whiskeyflaskan och drick, drick så mycket du kan! Vi vill se vad du går för, sade Jim tillbaka till mig.

Han gav mig flaskan, bestämt men ändå lite tveksamt fast jag skickade den bara vidare till Martin. Självklart tog han inte emot den, han var för upptagen med att smeka sin flickväns vältränade låt och kysste hennes perfekt solbrända hals. Han hejdade sig för en sekund, tittade mig ondskefullt i ögonen och bad mig dricka. Alla började applådera, till och med min kusin Lisa Fridell. Jag trodde hon skulle vara på min sida ikväll, men hon var precis som alla andra, hon struntade i mig.

Jag var hjälplös och ynklig, sänkt till botten. Jag såg bara en lösning och det var att dricka. Halsa, trycka i mig så mycket det bara gick. Det gjorde jag också, och bara femton sekunder senare släpades jag ut och spydde. Spydde upp all sprit, all ilska, allt svek och i princip hela ynkliga lilla jag, David.

-       JÄVLA TÖNT, skriks det än en gång inifrån samtidigt som jag försöker kämpa mig upp från marken. Att försöka ställa sig på benen igen kändes som det svåraste jag någonsin skulle göra. Jag samlade all kraft jag hade kvar och reste ena benet upp. Därefter kom det andra ganska självmant. Jag lyckades. Ibland lyckas jag faktiskt,...