Vid världens ände

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Han föll… han föll sedan han snubblat på avsatsen vid världens ände. Han hade fallit i två timmar nu, runt omkring honom visade sig fantastiska ljusfenomen i form av elektriska blixtar i olika färger och lysande partiklar i varierande formationer som skimrade i blått, turkos, grönt, och lila. En del av formationerna landade han i och fallet bromsades upp, men sekunderna efter gled han igenom och föll, vidare ner mot mörkret. Plösligt försvann ljuset och han kände att han inte längre föll utan låg stilla på något mjukt, då förlorade han medvetandet.

Han öppnade sakta ögonen. Det kändes som att hans huvud skulle sprängas och han såg till en början ingenting. Efter ett tag började konturen av en skog växa fram. Han reste sig sakta upp i sittande ställning och kände efter vad han landat på, det var ett mjukt täcke av mossa. Han vände sig om och såg hur en tjock dimma ringlade sig mellan träden, rakt mot honom. Den verkade sluka hela skogen och han reste sig och såg sig omkring efter någonstans att ta vägen, det säkraste var nog att hålla sig borta från dimman och han började springa.
Efter att ha snavat på rötter och slingerväxter, och att hans kondition tagit slut för femte gången föll han ihop på marken, dimman hade besegrat honom.

Han väcktes av en lätt bris mot sina kinder. Möjligtvis även av att en röd kamel stod och slickade på hans fötter. Han kravlade undan och såg med panik i blicken på kamelen.
- Ta’t lugnt, sa kamelen på bred göteborgska.
Han försökte stamma fram ett ”men”, fast dock utan resultat.
- Du kan vá gö´r lugn, jag är inte det minsta farlig. Hoppa upp så ska jag ta däj till närmsta vattenhål, de är rätt så få här i öknen, sa kamelen och pekade uppmanande på platsen mellan sina pucklar.
Han tänkte att det kunde väl inte bli konstigare än det är och hivade sig upp.
När han väl satt sig upp på kamelen såg han sig omkring och såg bara sand dynor i olika storlekar bestående av en rödaktig sand och några enstaka blåa tulpaner med spetshalsdukar.
När de gått i någon timme kände han hur törsten började bli outhärdlig och han frågade kamelen om det var långt kvar.
- Näj intä sau farligt, svarade kamelen med sin glada göteborgska. Vad heter du förresten?
- Stephen, Stephen Jefferson, svarade han och försökte fukta strupen med saliv som hade torkat. Hans hals kändes som sandpapper, och när han försökte svälja kändes det bara som att han fyllde den med sand. Han somnade.
Framåt midnatt vaknade han av att kamelen sa:
- Försök sova du, så väcker jag dig när det är gryning.
- Jaså? Så bra då, kraxade Stephen fram med sömndrucken röst.
Han somnade återigen.

Stephen vaknade på en klippa, det var kallt, en torr kyla som tur var, för att han var definitivt inte klädd för kyla i sina beiga manchesterbyxor och sin gröna t-shirt.
Han reste sig och såg sig omkring, som väntat fanns det inte ett spår av kamelen.
Då hans strupe fortfarande var torr som fnöske drogs han per automatik mot det välsignade porlande som verkade ha sin början någonstans i närheten och mycket riktigt, när han gått mot ljudet i två minuter såg han en källa som sipprade ut ur en springa mellan två bergsväggar. Han kastade sig på marken framför den och drack. Så underbart det kändes att låta det goda iskalla källvattnet sila ner i halsen.

När han återhämtat sig begav han sig mot en älv som han kunnat se från källan.
Då han kom dit fick han syn på en liten trä eka vid strandkanten, han satte sig som av en ren reflex i den och sköt ut den i vattnet.
Det han såg när han tittade nedåt älven fick honom nästan att slita av sig sin blonda peruk och dyka med flinten före ner i vattnet. Han lyckades hejda sig och tittade bara chockad på det fantastiska, omöjliga fenomen som uppenbarade sig framför hans ögon. Ett vattenfall som föll uppåt. Han hann inte tänka så mycket på det då han märkte att hans eka sakta började driva mot vattenfallet. Han tittade i vattnet för att se om han kunde hoppa i och simma in till land men det vimlade av stora ormar i vattnet så han lät bli och fortsatte flyta med strömmen.
När han var två meter från vattenfallet tittade han in mot stranden och fick syn på kamelen som stod och vinkade farväl åt honom med en grön sidennäsduk. Stephen vinkade tillbaka och kände en tår rinna nerför kinden, trots att de inte känt varandra länge tyckte han mycket om kamelen.
Då båten nådde vattenfallet slets han ur den och kastade...