Myter och motiv

SvA

Myter och motiv

Temat är relationen mellan föräldrar och barn före i tiden

Jag har läst två böcker, Kejsaren av Portugallien och Emil i Lönneberga, som handlar om relationen mellan föräldrar och barnen. Jag tänker jämföra relationen mellan Kejsaren av Portugallien och hans dotter samt Emil och hans pappa.

Kejsaren av Portugallien

Kejsaren av Portugallien är en berättelse om en faders kärlek till sin dotter. Jan i Skrolycka var gift med Kattrina och de fick en dotter som Jan kallade för Klara Fina Gulleborg Jansdotter. Jan blev far till dottern Klara Fina utan att vilja ha några barn. Jan gav dottern namnet Klara Fina efter solen eftersom hon var det finaste han någonsin sett. Faderskapet förändrade Jan till en väldigt mjuk och kärleksfull man som blev så fäst vid sin dotter att han inte kunde tänka sig leva sitt liv utan henne. Jan älskade sin dotter mer än något annat på denna jord och dottern växte upp med en stark faderkärlek. Familjens ekonomi var väldigt dålig och de hade inte råd att betala av sina skulder för huset och då kom olyckan till Jan och familjen. Klara Fina blev arton år och åkte till Stockholm för att arbeta och tjäna ihop pengarna till familjen. Hon skulle vara borta tre månader men separationen mellan fader och dottern blev längre än så. Klara Fina hade hamnat i fel händer i Stockholm och saknaden efter dottern gjorde att Jan blev galen p.g.a. sin kärlek till henne. När Klara Fina kom tillbaka efter några år var inget sig likt hemma i Skrolycka.

Emil i Lönneberga

Emil i Lönneberga handlade om en pojke som bodde på en bondgård i Småland. Emil var duktig på att göra hyss och ställa till det men egentligen vill han just inget illa. Hans ständiga hyss kom sig av hans nyfikenhet och dessvärre var det hans pappa Anton som drabbades av hans hyss, vilket ledde till att hans pappa låste in honom i snickarboden där han tillbringade några timmar om dagen och täljde trägubbar. Han var egentligen väldigt snäll men råkade ut för problem ganska ofta. Hans Pappa Anton Svensson var oftast en snäll pappa men när Emil ställde till med mer elände än den stackars pappan kunde klara av så var det bara för Emil att springa till snickarboden med sin pappa hack i häl skrikandes "Eeeeemiiiiiilllll". Efter en stund när han hade lugnat ner sig , Anton alltså, så brukade Emils mamma Alma släppa ut honom.

Slutsatsen

För i tiden var barn aga väldigt vanligt och att Anton valde att sätta Emil i snickarboden istället för att slå honom tror jag var ett sätt att visa sin kärlek. Dessutom tror jag att det var Antons sätt att hantera sin ilska för hade han velat få tag på Emil så var det inte så svårt för honom att slå upp dörren eller helt enkelt ta bort låset när Emil inte satt där inne.

När man tittar på Jan och Klara Fina så ser man att första gången Jan upplevde sann kärlek var när han såg sin nyfödda dotter. Hela Jans liv var han beroende av sin dotter, han var så påverkad av sin kärlek för sin dotter att han blev galen när hon var ifrån honom en längre tid. Jag tycker att hela Jans liv gick ut på sin dotter. Jag tror att hon älskade sin far men jag tror att det finns en gräns för all kärlek till slut. Klara Fina behövde tid och en liten paus ifrån sin fader.

Innan Jans dotter föddes var han en väldigt arg man utan livsglädje men när Klara Fina kom till världen ändrades hans liv totalt, han blev glad och fick något att leva för. Han älskar sin dotter överallt annat. Jag tycker att det är bra att han vågade visa sin kärlek för sin dotter men det var väldigt överdrivet. Förr visade man inte sin kärlek så öppet som Jan gjorde som man kan se mellan Emil och hans pappa tror jag. Jag tror inte att Anton visade sina riktiga känslor för sin son. 

Det fanns både för- och nackdelar med föräldrarnas kärlek till sina barn. Fördelen var att båda gjorde ett bra jobb med uppfostran av barnen, även om Anton hade andra metoder i sin uppfostran. Båda barnen såg upp till sina pappor.

Rousseau (Émile eller om uppfostran 1976)  försöker visa skillnaden mellan två olika sorts uppfostran, och hur den utvecklar dess lärjungar. Den ena, traditionell uppfostran, kunde jämföras med en bonde och hans son. Sonen gör precis som han blir åtsagd av fadern, lär sig vanorna och utför dem resten av sitt liv. Helt utan att själv ställa sig någon tanke som skulle kunna utveckla sin kunskap. Den andra uppfostran gick ut på att lärjungen fick lära av naturen och kunde utveckla sitt individuella tänkande. Helt utan påtryckning av den andra något auktoritära ledarskapsstilen. Rousseau önskade således att varje människa skulle få möjligheten att bilda sin egen uppfattning.

Nackdelen med föräldrarnas kärlek till sina barn var att den ena pappan förlorade förståndet och var lite besatt p.g.a. kärleken till sin dotter och han var för intensiv och dottern orkade inte med honom. Faderkänslan var så stark att pappan hade svårt att släppa det lilla barnet.

På den tiden skulle barnen vara väluppfostrade och duktiga och klara sig själva ganska mycket. Anton verkade inte ta sig så mycket tid med Emil som kanske skulle behövas och jag tror att Emils hyss var ett sätt att få sin pappas uppmärksamhet eftersom det var det enda gången pappan såg honom och för det mesta var det Anton som drabbades av alla hyss. Pappa Anton var inte Emils manlige förebild det var snarare drängen Alfred som var också Emils bäste vän.

Om det största i livet är kärlek mellan föräldrar och barn och vår mening är att ha en bra relation med våra föräldrar och att finna kärlek så kanske Jan egentligen inte var galen. Han kanske var den enda vettiga människan på sin tid. Förälders kärlek är deras och ingen annan ...