Det mörka förtrycket

När slaveriet avskaffades i USA 1865 så uppstod problemet huruvida de svarta skulle integreras in i de vita samhället eller om de skulle segregeras. Man valde då att i många delstater att införa ”Jim Crow-lagarna”. Lagarna skiljde sig från delstat till delstat men gick i huvudsak ut på att särskilja svarta och vita. T.ex. så fick svarta och vita inte köpa biljetter från samma biljettlucka, åka i samma vagn, dricka vatten ur samma kran, sitta i samma vänthallar etc. Men som sagt så skiljde detta sig från delstat till delstat. Men framför allt i södern så fanns där också de oskrivna etiska reglerna. Svarta människor fick inte kolla vita människor i ögonen, de fick inte prova kläder i butikerna då detta skulle få de vita människorna att avstå från att köpa de plaggen, de vita tilltalades med Mr eller Mrs medan svarta tilltalades med boy, girl, uncle, auntie eller sitt förnamn. 1909 så bildades ”National Association for the Advancement of Colored People” (NAACP). Denna organisation blev en tidig variant av medborgarrättsrörelsen och hade som huvuduppgift att se till så att domstolarna tog upp rassegregering. Men för svarta var det riskabelt att protestera och de flesta valde då att anpassa sig till reglerna. Detta stärkte vikten av de vita amerikaner som agerade i de svartas fördel. 1954 så förklarade USA:s högsta domstol att den sk. åtskilda men likvärdiga-principen stred mot landets konstitution och detta innebar i princip slutet på Jim Crow-lagarna. När Rosa Parks året efter satte sig på en buss vägrade att ge plats åt en vit man trots att hon blev ombed att göra så ”föddes” medborgarrättsrörelsen och de svarta i Montgomery inledde därefter en allmän bussbojkott som varade i lite mer än ett år. Rosa Parks hade blivit utvald av NAACP att inleda bojkotten samtidigt som Martin Luther King blev ombedd att tala med stadsledningen å de svartas vägnar. Bussbojkotten avslutades då högsta domstolen förbjöd segregerade bussar då detta stred mot konstitutionen. Efter sin första stora seger så tog medborgarrättsrörelsen nästa steg. 1957 skulle 9 svarta elever börja på en skola för vita i Little Rock. Delstatsguvernören ogillade dock detta och valde att sätta in nationalgardet för att stoppa dem från att entra skolan. Men efter påtryckningar av president Eisenhower så tvingades han att ge efter. På grund av våldsamma protester från upprörda vita så skyddades de svarta eleverna av polis och när protesterna blev ännu våldsammare så sattes militär in. En dag under sommaren 1960 så satte sig en grupp på 4 män sig vid ett bord för vita i ett varuhus i Greensboro. Vid stängningsdags så hade de fortfarande inte serverats. Dagen efter så återvände de med några vänner, och dagen efter det återvände de med ett par vänner till. Gruppen hade drygt 1000 deltagare tillslut. 1942 hade organisationen ”Congress of Racial Equality” (Core) grundats. Inom denna organisation så protesterade svarta och vita gemensamt mot rasdiskrimineringen och blev mest känd i början av 1960-talet då de tillsammans steg på segregerade bussar där de blev utsatta för grovt våld från vita. 1964 antog kongressen the Civil Rights Act och medborgarrättsrörelsen fick då ett stort genombrott. Civil Rights Act gjorde segregation på offentliga platser och rasdiskriminering på arbetsplatser förbjudet. Den gjorde även så att alla hade samma rätt att rösta, svart som vit. Efter att denna lagen trätt i kraft så fanns bara det samhällsenliga problemet kvar. Martin Luther King ansåg att man skulle på fredliga sätt försöka få samhället att acceptera integrationen medan ”Svarta Pantrarna” som var en militant nationalistisk organisation ville göra detta med våld. 1968 sköts Martin Luther King ihjäl och Jesse Jackson tog rollen som efterträdare. Men efter detta så hända inte så mycket mer eftersom medborgarrättsrörelsen uppnått sina viktigaste mål 1964. Det mest betydelsefulla under denna tid var: USA:s desegregering av deras militära styrka 1948, Rosa Park som vägrade att ge plats åt en vit man på bussen vilket blev starten på bussbojkotten, Martin Luther King vars tal ökar mängden anhängare i den antirasistiska rörelsen och införande av ”Civil Rights Act” 1964. Idag så ser man tydligt en förändring. Invånarna är inte längre segregerade beroende av ras enligt lagen. Men ur ett samhällsenligt synsätt så finns det mycket kvar att arbeta på för att stoppa segregationen. I en folkräkning som gjordes i USA under 2010 så kunde man tydligt se att folk med olika raser var grupperade. Varför det än idag är såhär finns det många anledningar till. Rasism är fortfarande något som existerar inom mänskligheten och det skulle krävas ett under för att det på något sätt skulle försvinna helt. Dessutom så tar man ofta med sig en kulturell bakgrund då man beger sig till ett annat land och ofta vill man inte släppa denna. Så man kan förstå att folk av samma ras föredrar att hålla sig tillsammans i grupper. Personligen så tror jag att kulturkrockar är det som till störst del hindrar folk med olika ras från att integreras.

I Sydafrika så bildades 1912 organisationen ANC som skulle göra motstånd mot de vitas förtryck. Men medborgarrättsrörelsen trappade upp sitt motstånd kring 1945. Det var då den yngre generationen svarta, med inspiration från den indiska självständighetsrörelsen, som försökte bekämpa apartheiden. Detta gjorde dem bl.a. genom en gruvarbetsstrejk som senare, 1946, blev till en generalstrejk. Men istället för att mötas av kompromisser så blev de svarta mer nedtryckta och fler lagar stiftades mot dem. Under 50-talet så var hundratusentals svarta inblandade i organiserade brottsligheter för att knäcka de lagar som stiftats. Men denna idén fungerade inte och de svarta möttes istället av massarresteringar. Under de tio kommande åren så hände där inte så mycket förrän 1976 då ungdomar i rörelsen ”BC” organiserade en protestmarsch genom staden Soweto pga det nya obegripliga språk eleverna i skolorna tvingades lära sig. Man utförde även bojkotter och hyresstrejker för att locka den äldre populationen. Men än en gång så slogs medborgarrättsrörelsen ned av massarresteringar och ett nytt uppehåll väntade. United Democratic Front (UDF) bildades 1983 och var en kampanjorganisation som bestod av ungdomsorganisationer som kämpade för att alla skulle ha samma rättigheter. Organisationen växte sig stor på en laglig väg och ett år senare hade den vuxit sig så stor att man återigen kunde utföra hyresstrejker. Men denna gången så stora att de inte gick att krossa. Under -84 och -85 så drevs den dåvarande regeringen ut ur townships och de vita som befanns sig där tvingades till att anpassa sig till det nya samhället. 1985 så utlystes undantagstillstånd. Detta påverkade knappt rörelsen och under denna tid så blev även fackföreningarna mer politiska. Under 1986 så skärptes undantagstillståndet och tiotusentals UDF-aktivister fängslades. Nu tog istället fackföreningarna över kampen tillsammans med landets kyrkor. Under 1990 så blev kostnaderna tillslut för dyra för den dåvarande regeringen. Den militära styrkan kostade för mycket och den oro som fanns i landet blev olönsam för företagen. Regeringen tvingades då till att ge efter för de svarta organisationernas krav. 1994 så valdes en svart regering. I dag så har den svarta befolkningen samma rättigheter som den vita och levnadsstandarden för många svarta har förbättrats avsevärt. Men fortfarande så finns det de som inte märkt någon som helst förbättring. Speciellt i staden Alexandria där sophögar fortfarande pryder gatorna och invånarna lider av fattigdom och sjukdomar som HIV och AIDS. 2009 så hade arbetslösheten ökat från 32% till 38% sedan 1994. Dessutom så tyder mycket på att det gamla rasdelningen har bytts ut till klassdelning. Men som sagt så har de svarta invånarna fått mer att säga till om i landet och har tillskillnad från under Apartheid nu möjlighet att driva framgångsrika företag. Men enligt en del vita som är bosatta i Sydafrika så är det nu de som blir diskriminerade pga deras ras. Dessutom så har författningar stadgats i favör till den svarta befolkningen, t.ex. så får svarta människor företräde till jobb om kvalifikationerna för de sökande var relativt lika. Många av de unga vita i Sydafrika väljer nu även att flytta till länder utanför Afrika.

Sverige är ett av de länder som tar in flest invandrare per 1000 invånare. Och i dagens läge så ses det nästan som brottsligt att förespråka för en minskad invandring. Men trots att Sverige som land tar in stora antal flyktingar så är det ...