Alkemi

Ordet alkemi kommer ifrån arabiskans al-Kimia som rätt och slätt kan översättas till kemi på svenska. Araberna hade i sin tur lånat ordet ifrån grekerna som i sin tur hade lånat ordet från egyptiska alkemiska skrifter. I ett av sina många dokument han lämnade efter sig så skrev Sir Isaac Newton, som brukar identifieras som en av de mest betydelsefulla vetenskapsmännen genom tiderna, följande: "Upplöste det flyktiga Gröna Lejonet i kopparsalt och det Gröna Lejonet destillerades ur denna essens. Blodet av det Gröna Lejonet, Venus, den Babyloniska draken går emellan hans förgiftning av allting [men] besegras av slagen [av vingarna] från Dianas duva, Merkurius boja. Neptunus med sin treudd leder filosofer in i den akademiska trädgården. Därför är Neptunus ett mineral, vattnigt solvent och trident, vattenjäsning som liknar det avfall med vilket Merkurius jäses, nämligen törstiga Duvor med torr järnrik koppar." Trots att Newton brukar anses som en riktig kämpe i kampen för upplysningstidens ideal så ägnade han sig alltså åt alkemi. Rent statistiskt sett så var detta inte så konstigt. På 1600-talets mitt, när Newton studerade, så var de europeiska lärosätena fulla av unga män som var drivna av viljan att framställa det ädlaste av allt, De vises sten. Newton ägnade sig visserligen åt alkemi, men det var inte tanken om att framställa guld som drev honom. Det var snarare så att han ägnade sig åt det för att få svaret på hur fenomen som ljus och värme fungerade. Man brukar säga att alkemin härstammar ifrån provinsen Ka-Khem i det antika Egypten, men många spekulerar om att alkemin kan ha uppkommit i Kina redan på 400-talet f.Kr. men den första avhandlingen om alkemi från Kina skrevs först under 100-talet A.D. av den kinesiska alkemisten Wei Bo-Yang. Det är däremot ganska säkert att den alkemi som spreds till Europa härstammar ifrån Egypten och att den kinesiska och egyptiska alkemin utvecklades separat. Som fadersgestalt till den "västerländska" alkemin stod Hermes Trismegistos, som är en sorts blandning av den grekiske guden Hermes och den Egyptiske guden Toth. Han ansågs vara alkemins upphovsman, vilket resulterade i en text kallad "Smaragdtavlan". I texten, där författaren utger sig för att vara Hermes Trismegistos, berättas det om det Enda, ur vilket allting är kommet. De två viktigaste citaten ur denna text är "Solen är dess fader, Månen dess moder." och "Därför kallas jag Hermes Trismegistos då jag innehar de tre delarna av den universella visdomen.". Den allra viktigaste och grundläggande teorin för alkemin är teorin om De fyra elementen och de fyra grundläggande egenskaperna. Det är den grekiske filosofen Aristoteles som har fått äran för teorin, men egentligen så uppstod den i Indien redan under 1500-talet f.Kr. och är därmed den absolut äldsta fysiska teorin. Som namnet antyder så grundar sig teorin på De fyra elementen och de fyra grundläggande egenskaperna. De fyra elementen är Eld (människans vägvisare), Vatten (det livgivande och livlösa), Jord (vårt ursprung) och Luft (vägen till gudarna). De fyra grundläggande egenskaperna är våt, torr, kall och het. Teorin brukar ställas upp i form av en kvadrat, eller rättare sagt två kvadrater som bildar en. I mitten finns en liten kvadrat. Den sora kvadratens hörn sitter emot den lillas sidor, på så sätt bildas en stor kvadrat. Vad denna kvadrat visar är att elden är het och torr, jorden är torr och kall, vatten är kall och våt, luft är våt och het. De fyra elementen företräder därför energi och de tre vanligaste aggregationstillstånden. Nu kommer en annan viktig teori in i bilden, nämligen Läran om de två motsatserna. Ett exempel på detta är vatten och eld. När vattnets kalla ersätts med motsatsen varmt så blir det till luft vars egenskaper är våt och varm. Alkemisterna trodde att detta var en transmutation, d.v.s. ett grundämnes omvandling till ett annat, men idag kan vi konstatera att det bara är ett skifte av aggregationstillstånd. Ur dessa två motsatser (vatten och guld) föddes en annan teori. Svavel-kvicksilverteorin. Svavel symboliserade lättantändlighet och tillsammans med "kvicksilver" som symboliserade mineralernas ande uppstod den perfekta kombinationen. Om dessa två kom tilsammans i en helt ren form så skulle guld bildas. Om något var lite orent så trodde alkemisterna att silver skulle uppstå, och om det var absolut rent så skulle något som var renare än guld uppstå. Nämligen urmaterian, det Enda, De vises sten. Under medeltiden i västeuropa så började det ske en utveckling inom alkemin, som för övrigt var den enda naturventenskapliga forskningen som tilläts pågå. Den materialistiska kraften minskade och istället började många alkemister att tycka att den inre process de genomgick var minst lika viktig som sökandet efter det Enda. I och med detta så började de allt mer att inse att de inte hade kunskaperna som krävdes och började därför attblanda in mer av filosofi, astrologi och magi i sin ivriga forskning. Under 1600-talet så exploderade intresset för alkemi, speciellt bland unga studerande och Europas maktelit. Kungahusen runt om i Europa lade ner ofantliga summor på att förse sina alkemister med den bästa utrustningen som kunde tänkas. Den monark som var mest intresserad av alkemi var tveklöst Rudolf II av Rom. Han lät göra Prag till Europas huvudstad för alkemister. Bland de lyckliga alkemister som fick arbeta i Prag fanns Tycho Brae och Johannes Keppler. Två män som snarare blev ihågkommna för deras pionärsarbete inom astronomi än för framgångar i alkemi. Även om alkermisterna som höll till i Prag inte lyckades med att framställa guld eller De vises sten så lyckades de med mycket annat. Bland annat så framställde de porslin, krut och olika läkemedel. Under 1500-taler så levde en schweizisk läkare som hette Paracelsus. Han var en sann reformist och ville reformera de åldriga åsikter om sjukvård som fanns och tillämpades. Han ansåg att alkemister istället för att söka guld skulle arbeta fram medicinska preparat ut mineraler. Hans största bedrift var den förändring av svavel-kvicksilverteorin som h...