Skräck novell

                                                       Ren rädsla


Jag vaknade med ett ryck, Jag låg blickstilla i sängen tyst. Det var koll-svart i sovrummet.  Jag var livrädd men han visste inte varför eller vad Jag var rädd för. Jag satte mig upp i sängen och sträckte mig mot strömbrytaren för att tända lampan. Jag tryckte på knappen men ingen hände.
-nej inte nu...
Sa jag tyst. Varför tänds inte lampan precis just nu? Jag försökte lugna ner mig och la mig ner i sängen igen och tänkte det är inget att vara rädd för det är bara mörker. Jag slöt ögonen och försökte sova. Men innan jag ens han försöka sova så vaknar jag av ett högt tjutande ljud och hela rummet lyste rött. Jag kollade mig runt omkring vettskrämd. Det tjutande ljudet börjar sakta ändras till en mörkare ton och jag ser att en mörkröd fläck på väggen mittemot sängen. Desto mörkare tonen blev desto större blev den mörkröda fläcken som nu såg ut som ett hål i väggen. Precis när hålet inte kunde bli så mycket större så började jag höra någon som skrek ett lidande högt skrik. Sen slog det mig att jag kanske är i fara och att jag bör fly här ifrån fort. Jag slängde av mig täcket och ställde mig upp och började springa mot dörren på andra sidan sovrummet. Men när jag skulle springa så gick det bara inte det var mer som att gå i slowmotion men jag tog mig fram till dörren tillslut. Men den var låst! Jag hörde klumpiga tunga snabba steg från hållet. Jag fortsatte att dra i dörren men den öppnades inte, stegen kom närmare och jag började få panik. Jag skrek så högt jag kunde och bankade så hårt jag kunde på dörren. Jag gav upp och vände mig upp och kollade mot hållet i vägen. Jag började se något röra sig i hållet och det kom närmare med klampade steg. Jag började se tydligare vad det var för något och såg att det var en man.
Mannen hade stora sår i ansiktet och ett väldigt sorgset ansikte. Precis innan mannen kom fram till hålets slut och början på mitt rum stod han bara och kollade på mig med sitt sorgsna och såriga ansikte. Mannen stönade och försökte få fram ord. Men det enda som mannen fick fram var.
-f...fr..förlå..t..
Jag svarade snabbt med en pipig röst (efter som jag grät av skräck och rädsla).
-Förlåt för v..
Innan jag hade sagt klart meningen så började mannen springa med armarna utsträckta emot mig. Han tog tag i mig och drog mig mot det mörkröda hålet som jag hörde ondskefulla skratt ifrån. Jag kämpade emot men jag hade inte en chans att ta mig loss från mannens fasansfulla grepp. Sekunden vi kommer in i hålet försvinner mannen och jag fal...