En prolog

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Djupa andetag. Svett i pannan. Känslor av illamående och adrenalin, båda lika påträngande.
I en mörkblå Volvo satt han, mannen med pistolen. Svartklädd från topp till tå, svart hår och svart skägg. Han hade inte rakat sig sedan den där kvällen, nyårsafton, fyfan han ville aldrig tänka tillbaka på det någonsin igen. Bilen luktade McDonalds. Svett, rök och McDonalds. Han visste inte hur många dagar han levt på hamburgare och cigaretter nu, men han brydde sig inte.
Radion spelade klassiska stycken av Bach, inget lugnade honom som klassisk musik. Han behövde lugn, för det han var på väg att göra skulle ändra hans liv för alltid.
Han hade redan övervägt att åka hem, men bara känt sig ännu mer tragisk som ens kunde fundera på att återvända till det han kommit ifrån. Den omgivning han känt sig trygg, lycklig och älskad i hade fallit sönder på endast ett fåtal sekunder. Allt var hennes fel. Allt!
Han trummade med fingrarna på ratten, försökte följa med i musiken, men han misslyckades. Han vevade ner rutan, spottade ut den smaklösa klumpen ur munnen och tog ett nytt, fräscht gummi. Röken ur munnen tydde på att det fortfarande var kallt ute, trots solen som stekte på den gråa snön.
Han vevade upp rutan igen och tog fram en cigg. Letade efter tändaren, lade han inte den i handskfacket igår? Det var tomt, sånär som på ett gammalt kvitto ifrån Konsum. Han kastade ciggen över axeln och började trumma på ratten igen, frenetiskt tuggandes på tuggummit. Det var nyheter på radio nu, skulle han få höra sitt namn på nyheterna sen?

-

Hon tittade med skeptisk min på mannen hon hade framför sig. Hon tyckte inte om banktjänstemän och hon tyckte speciellt inte om herr Ekberg som tagit hand om hennes pensionsfonder det senaste året. Det enda som fick henne att sitta där, denna kyliga januaridag, var något problem med hennes pengar som herr Ekberg om och om igen kallade för ”ett vanligt misstag”.
Hon hade mest suttit och nickat, tänkandes på annat, medan herr Ekberg knappat på sin dator, dragit ner glasögonen på nästippen och sagt något för sig själv. Det fanns bara en anledning till att hon inte hade bytt bank, det fanns ingen bättre. Alla banker i Sverige hade samma villkor, räntor, värdelösa tjänstemän som hennes bank, hade hon intalat sig.
Herr Ekberg räckte över en tjock bunt papper till henne och hon suckade högt, för att tydliggöra hur uttråkad hon var av hela situationen. Herr Ekberg gav henne en sur blick, men hon brydde sig inte om vad gubben tyckte om henne. Så länge hennes pensionspengar steg i värde var hon nöjd. Varför alltid hålla på och vara så personliga? Han hade till och med erbjudit kaffe när hon satt sig till rätta, men hon hade självklart tackat nej. Hon ville få det överstökat, komma ut ur den alldeles för uppvärmda lokalen och träffa sina väninnor för en fika.
Men herr Ekberg hade inte bråttom, inte alls. Hon himlade med ögonen och blickade sen ut över lokalen. Det var ganska många människor inne idag, de flesta satt och väntade på sin tur. Hon noterade en man helt klädd i svart stiga in genom dörren. Hon fnyste åt hans sterila klädsel och vände tillbaka blicken till herr Ekberg. Hur länge skulle hon sitta här egentligen?

-

Han kände hur värmen slog emot honom när han kom in. Trots att hans bil bara stod parkerad över gatan hade han blivit lite frusen när han gått över densamma. Han gick fram och tog en kölapp, knögglade ihop den i handen och stoppade den i fickan.
Utanför var gatan förhållandevis tom, men inne på banken var det fullt med folk. Perfekt, ju fler desto bättre, tänkte han.
Hans huvud fylldes av hennes...