Robinsonad

Lämnad åt sitt öde.

Jag såg honom djupt i ögonen tills jag sakta kände att han stängde mina ögonlock. ”Farväl kära barn” jag ville inte lämna honom men frestelsen till dödsriket, den var för stark. Jag log för sista gången och sedan sa jag: - Tack Alexander, tack för att du gjorde min resa till dödsriket minnesvärt.

”Fortsätt simma Lukas, jag klarar inte det här mer.” ”Emma snälla, fortsätt simma! Lämna mig inte, jag klarar mig inte utan dig!”

Svetten rann. Jag måste svimmat eller kanske var det bara en mardröm. Eller? Hoppas att det är en dröm. Säg att det är en dröm! - Emma!? skrek jag så att det ekade. Var är hon? Jag var så ensam, Emma var ensam. Eller skillnaden mellan oss två var att hon var död, död! Det som plågade mig var att jag kunde räddat henne. Men hur vågade hon dö, undra hur det kändes. Jag rös när jag ens tänkte på tanken eftersom att jag fruktade döden, något enormt.

Fåglarna kvittrade och insekterna flög runt, det var vackert på ön. Det fanns många berg och jag gjorde genast ett streck på ett träd för att kunna räkna hur många dagar jag varit här. Jag mindes att det var den fjärde juni år 1705 innan skeppet hade sjunkit, så det måste vara den femte juni. Jag fick många mardrömmar om skeppet, när det helt plötsligt blev en storm och båten sjönk. Jag hade klaustrofobi, jag kunde inte vara i små utrymmen för länge, ibland fick jag panik även ifall jag var på ett stort utrymme, men bara ifall jag var där alldeles för länge.

Jag kom från Sverige, mina föräldrar bestämde sig för att skicka iväg oss, jag och Emma till ett säkrare land eftersom att Sverige var i krig. Det var nog bara jag och Emma som kommit från skeppet levande. Men Emma orkade inte simma mer och därför var jag ensam kvar på ön. Jag tror nog inte jag skulle klara mig utan sällskap, jag var så rädd för att bli lämnad, ensam. Jag hade alltid varit sällskapssjuk så ensam skulle jag nog inte klara mig. Min mage skrek utav hunger och därför bestämde jag mig för att försöka glömma bort Emma och ensamheten för ett tag och gick in i djungeln. Men helt plötsligt såg jag ett fotspår från en människa. - HALLÅ?! skrek jag i hopp om att jag inte var ensam. HALLÅ? Fortsatte jag utan att få svar.

Hur kan jag ens vara så dum att tro att det finns någon annan på den här ön förutom jag och alla djur. Men sedan såg jag en mörk skugga närma sig. Jag gömde mig bakom ett träd och tittade, en människa. - Ja hallå? Vad är det för något oväsen? sa mannen. Han såg ut som att vara vid 30-årsåldern och det såg ut som om att han varit här i flera månader. Jag visade mig från mitt gömställe och mannen såg väldigt glad ut. - En människa! Vad kul! Jag har inte haft besök från en enda människa under de månaderna jag varit här! Jag har endast haft katter och andra djur som sällskap! Sa mannen med ett stort leende. - Har du någon mat? Jag har inte ätit på flera timmar och är helt utsvulten! var det enda jag kunde få fram, hoppas han inte trodde att jag var oförskämd eftersom att jag direkt frågat om mat, men jag var trots allt utsvulten.

Mannen pekade på ett bananträd som var precis ovanför mig, hur kunde jag inte sett det? Vilken tur att jag kunde klättra så bra, jag tog tag i trädet och sedan klättrade jag upp och kastade ner 4 bananklasar. - Hur har du lärt dig det där? sa mannen förvånat. Jag skrattade bara som svar. Han tog en banan och åt en, jag tog också en och åt, det var det mest godaste jag ätit förut! Jag proppade i mig flera stycken tills jag blev proppmätt, bananer i Sverige hade varit jätte dyrt och därför hade vi inte ätit det alls så ofta, men här kunde jag äta hur många som helst. Men nu vi båda var mätta och belåtna visade mannen mig hans grotta. Han hade byggt allt alldeles själv, grottan hade flera rum som han gjort själv, jag såg att han hade varit här på ön länge eftersom att det var så fint i grottan. Han hade till och med gjort ett gästrum i hopp om att någon skulle komma på besök.

Jag såg mig omkring i grottan och såg plötsligt en lång vägg med flera inristade streck, det visade hur många dagar mannen befunnit sig på ön. Mina ögon fylldes utav tårar när jag såg hur många dagar han hade varit här helt ensam. Var det ens mänskligt att kunna vara ensam under en sådan här lång period?

Jag sprang, jag var ute på ängen utanför mitt hus. Det var så trevligt, alla var samlade. Mamma, pappa, Emma och jag, vi hade jättekul, mamma och pappa berättade om en man som blivit lämnad ensam på en ö, Alexander Selkirk. Men plötsligt flög ett svart moln över oss och det började regna. Män i stora sköldar och hästar sprang emot åkern. Pappa skrek att vi skulle springa, men då kastade en man ett stort spjut på pappa och han föll. Jag vaknade utav att jag skrek och grät, jag saknade dem där hemma! Dem senaste dagarna hade jag drömt många mardrömmar. Men, vad betydde dem? Jag förstod inte varför jag drömde alla hemska drömmar. Skulle jag någonsin komma hem igen?!

• Vem är du egentligen, hur kom du hit? frågade jag mannen.
• Det kan vi ta en annan gång. Svarade mannen mystiskt. Vem var han och varför ville han inte berätta? Kunde han vara mannen som mamma och pappa berättat om, Alexander Selkirk? De gick in i djungeln, den var vacker och det fanns väldigt vackra blommor, en utav blommorna skallrade, jag skulle precis plocka en utav de skallrade blommorna.
• NEJ PLOCKA DEN INTE! skrek mannen. Men det var försent, jag kände ett bett det sved som satan. Det som jag trott var en vacker blomma var en stor skallerorm. Jag såg hur min arm svullnade upp och blev helt blå, det blödde inte mycket men det blev ett bett. Jag hade alltid varit livrädd för ormar, och helt plötsligt går jag rakt i riskzonen och blir biten utav ormen. Vi försökte att fortsätta men jag kände mig precis som när jag tjuv druckit ur min pappas hemliga tunna, det kändes som att mitt huvud skulle sprängas, och jag kunde inte gå längre. Benen bar mig inte längre, så jag föll hårt ned på marken.

Jag öppnade ögonen, allt kändes suddigt. Det var så varmt, jag tog på min panna och handen blev genomblöt, jag kunde knappt andas, vad var det som hände med mig? Jag försökte ställa mig upp, men jag kunde inte stå i mer än några sekunder innan jag föll ihop, min arm var bortdomnad. Jag kräktes ut en massa vätska på golvet, jag mådde något fruktansvärt dåligt. Mannen kom in i rummet med vatten och kokosnötter.

• Drick det här. sa mannen, och jag var säker på att jag såg en tår i hans öga.

• Varför gråter du? mumlade jag, jag kunde nästan inte ens prata. Han svarade inte. Skulle jag dö?

• Jag är inte redo än, jag är rädd, rädd för att dö.. sa jag gråtandes.

• Var inte rädd kära barn, dina vänner väntar på dig i himlen. Sa mannen med en låg stämma, jag önskade att jag kunde göra något.
• Snälla få mig att glömma bort smärtan, jag klarar inte det här något mer, berätta en godnatt saga för mig. Sa jag svagt med ögonen fulla utav vätska.
• Jag kan bara en, en lång historia. Sa han och började berättelsen.

”Året var 1704, jag hade bråkat med kaptenen och erbjöd mig själv att stanna på en ö, den här ön. Men ingen ville göra mig sällskap, men det insåg jag, när det var försent. Jag har varit ensam på ön nu, i ett år utan mänskligt sällskap, men sen kom du och jag trodde jag fått en vän, som kunde ge mig sällskap. Kaptenen valde att låta mig stanna ensam på...