Novellanalys

"Ur mörkret" av Victoria Benedictsson

Victoria Benedictsson, pseudonymen Ernst Ahlgren, var fram till 1950-talet ständigt omskriven. Född den 6 mars 1850 i byn Domme i Skåne och begick självmord i Köpenhamn den 21 juli 1888. Hon var den svenska kvinnliga författare som har fått flest biografier skrivna om sig. Victoria var en känd svensk författare och dramatiker.

I novellen “Ur Mörkret” får man följa en kvinna, Nina, som berättar om sitt liv och sin uppväxt med sin far. Hon sitter alltså i ett mörkt rum och berättar allt detta för en gammal man som läsaren inte får veta någonting om. Man får läsa om hur hennes mamma lämnar henne och fadern för att själv klara sig. Fadern hatade, till och med föraktade kvinnor och ville därför inte se sitt eget barn växa upp till att bli en. Han uppfostrade dottern till att bete och uppföra sig som en pojke. Men med tiden när Nina var påväg att bli könsmogen började fadern inse att hon egentligen inte var någon pojke. Dagen då fadern började tvivla på henne var när de var ute på en ridtur och fadern hoppade över en bäck med hästen, men flickan tvär-stannade och vågade inte hoppa över. Detta led till att fadern blev arg och sa till sin dotter “du är rädd” och red iväg. Enligt fadern var det en dålig egenskap att vara rädd och han kopplade den egenskapen med kvinnor. Efter den händelsen förstod hon att hon inte längre kunde bete sig som en pojke. Många gånger hade hon hört sin far och hans vänner prata om kvinnofolket. De ansåg att kvinnor bara var en varelse, dem fanns där för att glädja sin make och sköta hemmet. När hon var runt 13 år fick hon en styvmor och tillsammans fick fadern och styvmodern en son. Hon beskriver styvmodern som en vacker kvinna, men inget mer än det. Sonen blev väldigt populär bland alla och fadern var överlycklig. Detta led till att Nina oftast lämnades ensam eftersom hon alltid såg ner på sig själv. Det var så hon blivit uppfostrad, för att hennes far föraktade kvinnor så har hon lärt sig själv att förakta kvinnor, men också sig själv. För att hon spenderar all tid för sig själv så gifter fadern bort henne till en man. Man får inte veta så mycket om mannen men det är tydligt att Nina egentligen inte älskar honom. Jag tror att vändpunkten i novellen var när fadern började tvivla på sin dotter. För när han började tvivla så började hon också tvivla på sig själv. Om vändpunkten hade skett senare eller tidigare så kanske det hade påverkat på hur hon sett på kvinnor och hur hon då så småningom ser på sig själv. För att ju längre fadern och dottern låtsas att hon är en kille, desto mer hat och förakt får hon för kvinnor. Om vändpunkten skett tidigare så kanske det aldrig hänt. Jag tyckte inte att det fanns någon slags spänningskurva, novellen var desto samma från början till slut.

Genomgående hela novellen så berättar kvinnan sin livshistoria, tankar och känslor för en gammal man. Jag har en teori, att denna gamla mannen är Gud. Den gamle mannen säger inget och ifrågasätter inget, han bara sitter där och lyssnar, som t.ex. en terapeut. Första gången jag läste novellen så förstod jag inte vem hon pratade med, trodde först hon pratade med sin far. Men efter att ha läst den ett par gånger och verkligen tänkt igenom det kommer man på det. Nina, kvinna som berättar allt, beskriver allt som hon har förstått det och sett det. Så det är skrivet i jag-form, vilket jag tycker är jätte bra, för att det känns mer personligt och verkligt. Novellens tema är drama och den är även en klassiker också.

Ja, handlingen är realistisk. Jag tror att det var Victoria Benedictssons avsikt att handlingen skulle vara så realistiskt som möjligt. Det kan nu idag ses som ett feministiskt verk och en tid innan hon begick självmord hade hon uttryckt sin frustration över att inte tas på allvar som kvinnlig intellektuell/författare. “Ur mörkret” är alltså en redogörelse som tyvärr är relevant än idag.

Novellen handlar om problematiken med mäns överlägsenhet och hur dem ser ner på kvinnor. Så det finns ingen särskild målgrupp som författaren har vänt sig till för att detta berör alla, både kvinnor och män, och det är fortfarande ett problem än idag. En stor del av Benedictssons egna inställningar och åsikter om kvinnornas roll speglas också i novellen.

“Att vara kvinna är att vara en paria, som aldrig kan höja sig ur sin kast. Att jag är kvinna har varit mitt livs förbannelse.”

“Blev en man mindre hederlig för det han hade en eller annan liten erotisk synd på sitt samvete? Nej. Men för en kvinna var detta allt.”

Jag tycker att novellens språk var väldigt så ålderdomligt, tankeväckande och intressant. Man behövde verkligen läsa genom raderna och läsa det nog för att förstå det. Det används ganska mycket gamla svenska ord och fraser, så man behövde söka upp ett par ord som man vanligtvis inte hör i vardagen.

Huvudkaraktären beskriver inte omgivningen och människorna så detaljer...