Calvin Klein eller Hugo Boss

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Passar rött till blått? Passar min vinröda, långärmade tröja till mina ljusblå jeans? Jag står framför spegeln i badrummet. Glaset har immat igen av fukten från min halvtimmeslånga dusch. Jag öppnar fönstret för att imman ska försvinna snabbare. Kall, torr vinterluft tränger in och möter den varma, fuktiga luften från duschen. I min ena hand håller jag en svart t-shirt. I den andra en vinröd, långärmad tröja. Jag har tagit på mig ett par ljusblå Tommy Hilfiger jeans och försöker stressat välja ut en passande tröja.

Nej, kanske är den svarta bättre än den vinröda. Jag kastar ett öga på bordsklockan bakom mig. 8:34. Bussen går om elva minuter. Och jag är inte ens påklädd. Det börjar bli bråttom. Jag kanske ska ta den svarta och skynda mig iväg. Så jag hinner i tid för en gångs skull. Men sitter den svarta bra då? Jeansen är ju trots allt ganska tighta. Borde inte t-shirten också vara det? Och vad står det på den? Armani jeans. Det låter inte så bra. Namnet och sedan jeans. När det står jeans på kläder brukar det ju vara budgetfabrikat. Tröjan verkar säkert för billig. Kanske borde jag ta en vit pikétröja istället? Fast då ser jag ut som en golfare – det går ju inte. Jag som inte ens kan skillnaden mellan en driver och en utslagsklubba. Då blir det den svarta. Eller?

”Hallå?” ropar jag.

Nej just det, ingen är hemma. De gick för två timmar sedan. Jag är tvungen att lösa det här själv. Ska jag singla slant? Jag tar båda tröjorna i en hand och letar i mina fickor med den andra efter ett mynt. Sedan slår det mig; vilken dum idé. Jag ser generat på min spegelbild. Hoppas ingen såg det. Nu tar jag den svarta, det blir bra. Om någon gnäller på min t-shirt får jag väl i värsta fall skrapa bort trycket. I alla fall ett j, ett e, ett a, ett n och ett s. Går inte bussen snart förresten? Jag vänder mig om och ser på klockan. Åtta minuter kvar. Jag orkar inte komma för sent. Skit samma vilken tröja jag tar. Jag drar på mig den svarta t-shirten och slänger den vinröda tröjan i badkaret vid sidan om mig. Så, nu är jag påklädd. Då är det inga problem att komma i tid. Var är nu Topsen? Jag letar febrilt efter de små blå plaststickorna med bomullstussar. Var är dem? Jag blir galen. Till slut hittar jag en ask Tops i en liten plastpåse som ligger på golvet. När jag tvättat öronen ser jag mig om på klockan igen. Sex minuter kvar. Tog det två minuter att hitta Topsen? Klockan måste gå fel. Någon driver med mig. Jag suckar djupt. Nu hinner jag ju inte raka mig. Äh, det gör detsamma, jag gjorde det ju igår.

Jag springer ut från badrummet till hallen och börjar stoppa ner busskort, mobiltelefon, nycklar – nej just det, dem behöver jag ju nu för att låsa – ett par hopknycklade tjugolappar, en tuggummiförpackning och MP3-spelare. Jag tar på mig skorna och jackan. Sedan tar jag upp ryggsäcken från golvet och lägger handen på dörrhandtaget, men innan jag öppnar dörren ändrar jag mig. Jag glömde aftershaven. Snabbt som ögat sparkar jag av mig skorna och springer in i badrummet igen. I sin dimmörka färg står aftershaven jag söker. Hugo Boss Soul. Vidareutvecklingen av Dark Blue, som är min favorit sedan länge. Jag tar upp flaskan och ska just börja spraya på halsen; men tänk om jag skulle ta en annan sort. Jag har ju burit den här hela veckan. Dessutom är det så många som har Soul nuförtiden. Den där Calvin Klein som jag brukade ha förut, med mahogny och citrusfrukter, den kanske vore någonting. Fast egentligen borde jag kanske testa den nya Kenneth Cole Reaction som jag köpte i helgen. Den som doftar melon. Den är ju jättegod. Och det passar väl bra en dag som denna, med bara två lektioner. Om den inte är god så har jag ju den på mig i bara två och en halv timme. Jag ser på den gröna papperskartongen som det med lysande bokstäver står Reaction på. Jag har inte ens packat upp den. Jag känner hur svetten lackar i pannan. Fint. Nu behöver jag duscha igen. Om jag hade haft tid, det vill säga. Men Soul vet jag ju är en sort som de flesta tycker om. Jag tvekar i några sekunder, men sedan bestämmer jag mig. Jag tar upp den mörka flaskan med texten Soul skrivet med vita bokstäver i ett hörn. Jag sprayar några puffar i nacken och under hakan.

Nu är det verkligen bråttom. Parfymsprayandet tog säkert minst en minut. Med lite snabb överslags- och subtraktionsräkning kommer jag fram till att det max ger mig fyra minuter tills bussen går. Jag skyndar ut i hallen och hoppar snabbt i mina skor. Jag öppnar dörren och går ut. Med fumliga handrörelser sticker jag in nyckeln i låset. Jag tvekar. Nej det hinner jag inte. Men du borde. Ja, men jag hinner inte. Jo, du glömde smörja händerna och ansiktet. Jag drar världens suck och sparkar hårt på trädörren framför mig. Den gnäller ynkligt tillbaka när jag slänger upp den och springer in i hallen. Jag struntar i att ta av mig skorna. Det hinner jag inte. Ingen annat heller för den delen. Fullt påklädd rusar jag ännu en gång in i badrummet. Lyckligtvis hittar jag tuben med hudkräm på bara några sekunder. Jag trycker ut en stor klump av den vita krämen, och börjar smörja in händer och kinder. Innan jag ens är halvfärdig springer jag ut från badrummet, till hallen och ut genom den öppna ytterdörren. Jag torkar av det vita kladdet från händerna i nacken, stänger och låser dörren. Nu hinner jag bara om bussen är försenad.

Jag springer ner för en oskottad gata. Snön ligger decimeterhög, ond och kall. Efter ett par hundra meter svänger jag in till höger på en tvärgata. Jag känner hur mjölksyran börjar tränga in i benmusklerna. Jag har bara kommit halvvägs. Äh det är lugnt. Bussen brukar vara försenad. När jag når nästa gata vet jag att jag kommer se bussen, antingen till vänster – och då hinner jag, eller till höger – och då måste jag springa och hoppas på turen.

Jag springer ut på den korsande gatan. Till min ständigt återkommande förvåning ser jag bussen till höger. I sin starkt röda färg påminner den alldeles för mycket om en gigantisk blodigel. Bussen ska just stanna till vid busshållplatsen; trettio, kanske fyrtio meter bort. Jag ser hur de mittersta dörrarna på bussen svänger upp. Ut kliver en tant med rullator. Hon får hjälp av en man i tjugoårsåldern. Bra, det här är min chans. Jag samlar kraft och börjar springa mot bussen. Men tanten kliver av oroväckande snabbt. Jag ser hur mannen som hjälpt henne kliver på bussen, och dörrarna går igen bakom honom. Måtte nu bara busschauffören se mig i backspegeln. Tanten lunkar långsamt iväg mellan väntkuren och den svarta papperskorgen bredvid, vilket ger mig fri bana mot de främre dörrarna. När jag når den bakersta delen av bussen, så nära att jag kan lägga handen på den svartsmutsiga lacken, skymtar jag ett ansikte i backspegeln tio meter framför mig. Det är bortvänt. Jag ser inte hans ögon. Han har inte sett mig. Jag hör hur motorn går upp i varv. Bussen börjar långsamt röra sig. Sedan lite snabbare. Jag saktar ner på tempot. Och snart har bussen svängt runt hörnet och försvunnit ur sikte. Jag stannar u...