Det bortglömda

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en kall och blåsig höstkväll mitt i november… De orange-röda löven som fallit ner från träden, yrde virvel liknande i luften. Vindarna var kalla och tjöt mellan hus och träd som stod längst med den långa gångvägen…

Jag var på väg hem från bussen efter en kväll på stan. Jag gick längst vägen och var lite smårädd. Det var så mörkt och alla hus var närsläckta, alla låg och sov i deras varma trygga hem.
Men äntligen så kom jag in på grusvägen som ledde till mitt hus.
När jag gick där tyckte jag att jag hörde ett svagt pipande ljud från buskarna. Jag stannade upp, tittade mig omkring och ropade efter dig. Tittade mig omkring igen och så kom du springandes mot mig med svansen pekande upp mot den stjärnklara himlen. Jag satte mig på huk och du närmade dig mig, du nådde äntligen fram och du började nosa på min hand som jag sakta sträckte fram för att du inte skulle bli rädd och springa din väg. Jag klappade dig längst din rygg, du var så mjuk och len, du var som bomull, precis som bomull.

Jag lyfte upp dig i min famn och gosade in mitt nerkylda ansikte i din brun-vita yvigt varma päls. Nu kände jag mig trygg, jag var inte längre rädd, jag hade ju dig. Men jag frös fortfarande så jag släppte ner dig och klappade dig hej då och fortsatte gå längst grusvägen. Men du ville inte ta farväl så du följde mina steg och jamade efter mig, jag tittade bakåt och du kom springandes mot mig samtidigt som du tittade oförstående på mig.
Jag fortsatte gå och kom fram till min ytterdörr, tog fram nycklarna och låste upp. Du kom fram till mig och tittade upp mot mig med dina blåa sorgsna ögon. Jag tog än en gång farväl och öppnade dörren, då du passade på att smita in mellan mina fötter.

Egentligen hade jag ingenting emot att du smet in. Men jag visste hur jobbigt det skulle bli om vi blev för fästa vid varandra, jag var ju faktiskt tvungen att släppa ut dig sen, du var ju inte min, men jag önskade, åh vad jag önskade… Men jag hade inte mage nog att tvinga ut i den kalla höstkylan igen. En liten stund tänkte jag, bara en liten stund.
Det kan väl inte skada?

Du strök dig mot mitt ben och sedan började du tassa in mot vardagsrummet. Medan du nosade runt och utforskade vardagsrummet gick jag in i köket, öppnade kylskåpet och tog fram grädde som jag hällde upp på ett fat. Jag ropade på dig och ställde ner fatet. Först nosade du bara misstänksamt men sedan började du nöjt slicka i dig.
Jag har alltid velat ha en sådan som du, så mysig och mjuk, så kelig och så söt.

Jag var tvungen att vara lite tystare, jag hörde att min mamma vaknade till där uppe på övervåningen. Hon frågade vad jag gjorde, men jag sa ingenting om dig, det enda jag sa var att jag hämtade ett glas vatten, då sa hon ingenting då visste jag att hon hade somnat igen…
Efter att du slickat upp grädden tassade du ut mot vardagsrummet igen och hoppade upp i soffan. Jag följe efter dig och satte mig bredvid och klappade dig längs med huvudet ända ut till svanstoppen. Du började inom kort att kurra och spinna, jag lade mig raklång på soffan och du kröp in under min arm. Efter en kort stund började jag känna hur mina ögon kändes tyngre och tyngre så jag satte mig upp för att inte somna.

Jag visste att det var nu det skulle bli jobbigt, det var nu det skulle bli så fruktansvärt att se dig i ögonen och stänga dörren mitt framför nosen på dig. Se den glada glöden i dina ögon slockna. Men jag var tvungen, din ägare hade nog börjat bli orolig vid det här laget.
Så jag kollade vad det stod för adress på ditt halsband, det huset som du bodde i låg bara en bit längre ner på grusvägen. Så jag satte på mig min kappa, lyfte upp dig och bar dig hemåt.

När jag kom fram till huset där du bodde lyste det i köket och jag såg en ung kvinna koka te i köket. Jag hade inte modet att ringa på dörren mitt i natten och lämna över dig personligen så jag satte dig bara utanför staketet och hoppades på att du självmant skulle börja jama så den unga kvinnan skulle höra dig och släppa in dig. Det var dags nu, det var dags att ta farväl och det visste du, det såg jag på dig. Jag släppte ner dig utanför staketet, smekte dig på huvudet och gick. Det var så svårt, jag hade blivit så fäst vid dig, du var speciell, du var inte som dom andra…

När jag kom hem gick jag till köket, tog upp fatet och sköljde av det med vatten och ställde det sedan i diskstället. Släckte lampan och gick vidare in i vardagsrummet. Jag lade mig på soffan och tänkte på dig. Hade kvinnan hört ditt jamande och släppt in dig? Eller var du fortfarande ute och strosade runt utanför på grusvägen…

Jag vaknade upp med ett ryck av ett starkt jamande utanför min altandörr, jag hade somnat på soffan. Jag visste att det var du, men jag kunde ju inte öppna åt dig, då skulle allt bara bli ännu värre. Jag satt kvar en stund och lyssnade på ditt hemska jamande, men efter en stund mådde jag så dåligt över att du stod där ute och jamade efter mig så j...